Strängt Förbjuden Kärlek {HPFF}(SV)

Tack Hermia men om jag får fråga, vad tycker du det är som är bra i fanfictionen?

^Alltså, det är storyn, händelserna, språket, karaktärerna... eh, ja, typ allt

Tack! Blir jätteglad över att storyn är bra, för detta är trots allt en av mina "just nu" längsta fanfics ;D

Del 2. Kapitel 13. Strangers

Jessicka

Mötet var slut för över en timme sen, de flesta ur orden hade lämnat mitt hem, och nu satt jag på en bänk på sidan av den långa trappan med ansiktet i händerna och suckade då och då. Självklart satt jag och pratade med Sirius. "Hur fick mörkrets herre ens reda på att Harry Potter var här?" Sa jag lågt i mina händer och kom på mig själv med att tänka på James. "Jag har ingen aning, antagligen någon som visste, och svek." Sa Sirius och la sina knytna händer i knät. Han satt framåtlutad som mig i något slags försök att se mitt ansikte. "Jag har mina aningar Sirius," sa jag lågt och suckade igen. Han visste förstås vad jag pratade om och lutade sig bakåt mot marmorväggen. "Hur kan du ens Jessicka? Hur kan du vara så dum, så naiv?" Jag suckade igen tog bort mina händer från ansiktet och vände ansiktet mot hans, han såg arg och besviken ut. "Det är svårt Sirius, det har det alltid varit! Allting är svårt." Sa jag med tårarna i ögonen. "Sirus, det finns ingen jag älskar mer än dig." Avslutade jag. Han kollade upprört på något bakom mig och la ett finger mot munnen. "Shh," viskade han lätt och pekade på något bakom mig. Jag kollade fort åt andra hållet, där gick Nichole och svor för sig själv. Hon öppnade ytterdörren och skrek: "Varför i helvete ska allt vara som det är?" Innan hon slängde igen den och slamret ekade i entrén. "Följ henne, så att hon inte gör något dumt," sa jag precis när hon gått ut. Sirius nickade. Han gav mig en kyss, drog upp mig på fötter och sedan förvandlade han sig och sprang fort mot utgången. Jag började med bestämda steg gå uppför trappan. Jag räknade som alltid varsamt trappstegen.

Jag gick rakt in i det så gamla rummet. Det hade funnits där länge. Den röda mattan jag lyckades sno åt mig från vårt gamla Gryffindor sovrum låg som vanligt under det mörkbruna polerade ekbordet. Jag gick fort fram till fönstret tänkte snabbt på det blåa huset inne i London. Sedan på bara två sekunder stod jag vid uppfarten.

Varken människorna eller huset hade jag sett på länge. Huset var så blått som möjligt, dörren var ljusgrön och trädgården lika så. I trädgården fanns flera äppleträd, några buskar och en blommrabatt med tulpaner. Jag var mycket medveten om att jag fortfarande hade på mig den längärmade tajta svarta klänningen och de långa stövlarna. Jag gick med snabba klick-klackande ljud fram mot huset. Knackade hårt på dörren och Victoria öppnade. Jag kunde först se ett glatt ansikte, som på en sekund blev så kyligt, stelt, och argt.

Nichole!

Jag kan inte beskriva hur arg jag är, det gör så ont att veta att så många hemligheter hålls för mig. Veta att jag nu vet nästan allt. Att folk tror jag är god, fast jag är så ond. Jag gick med raska steg framåt den lövtäcka landsvägen. Jag kollade ner i marken och kollade då och då framåt. Till slut kunde jag se silhuetterna av hus längre fram på vägen. Jag fortsatte gå, trots att klockan var sen och månen gömde sig bland de tunna gråa molnen. Längre fram kunde jag se någon. Någon med långt rakt, och på långt håll svart hår och smal kropp.. men.. omöjligt? Vad gjorde mamma här? "Sluta följa efter mig!" Skrek jag så högt jag orkade och kunde. Hon vek inte undan utan gick emot mig.

Nu såg jag henne skarpare, och det var verkligen inte mamma, men hon var lik. Skrämmande lik. "Jag följer inte efter dig, jag bor här," sa hon och pekade mot ett rött hus en bit därifrån. "Vem är du själv?" Tillade hon. "Jag heter Nichole.. Nichole Hawk.." sa jag snabbt. "Jag heter Marie Hawk," sa hon lugnt. Jag kämpade för att inte skrika rakt ut igen. "Vaa! Men...?" Kom ut från mina läppar. "Jessicka och jag blev ovänner när jag och hon var unga. Det var framförallt för att jag var en ynk. De märkte det när jag fyllt elva och inte fått mitt brev än. Dessutom hade jag inte gjort någon magi på elva år. Jessicka är min syster, självklart är det skam att en renblods familj får en ynk. De räknar inte mig som deras dotter. Bara Jessicka." Sa hon med några djupa andetag. Att hon var en ynk fick mig att tänka på min bror. Han var ju ett år äldre än mig. Mamma hade bokstavligt talat slängt ut honom när han aldrig fått sitt brev, sen hade jag aldrig hört från honom igen. "Är det där din hund?" Sa Marie plötsligt och pekade bakom mig. Jag vände mig om. Där stod den där hunden. Tramptass eller vad- TRAMPTASS! Jag stirrade med stora ögon på den men bestämde mig för att säga nej. "Nej, det är nog en herrelös hund bara." Sa jag snabbt när jag vänt mig om igen. "Okej," sa hon lite skeptiskt. "Vill du följa med och dricka lite té?" Frågade hon med en harmonisk röst. Jag nickade svagt. "Andrew är säkert hemma." Tillade hon. "Va!? Vad gör min bror hemma hos dig?" Frågade jag lätt argt, men förvånat. "Han bor där." Sa hon och vände sig om med samma nonchalans som min mamma, för att gå till det röda huset.

Väl inne i huset luktade det något kattliknande. Det kunde bero på de runt femton katter som låg här och där i det ljusblå rummet. I soffan framför en ´tavla` satt en kille och tryckte på tangenter. Jag kände genast igen honom på sitt rufsiga svarta hår och för att han var så lång, och jag ha inte träffat honom på sex år. "Hej," sa jag nervöst medans jag fortsatte traska efter Marie, vad jag inte märkte var att Sirius fortfarande lunkade efter mig. Jag märkte honom först när han hoppade upp och la sig bredvid Andrew i soffan. "Ey Marie Trampe är här," skrek han tvärs över huset, vilket fick mig att hoppa till. I stället för att lägga mig på golvet och skrika av skräck gick jag och satte mig i soffan. "Emh.. Vad gör du?" Frågade jag, ganska tarvligt kanske, men jag hade ingen aning om vad han gjorde. "Spelar Zelda," sa han kvickt och fortsatte. "..och det är?" frågade jag, lite tvekande. "Ett tv-spel." Jag himlade på de få ord han sa. "Ska du åka till Hilda i morgon Andrew?" Sa Marie högt från köket, och jag hoppade till igen. Andrew skrockade. "Får jag för farsan så," skrek han tillbaks, och för första gången sen jag kom dit hade han blicken på något annat. Tramptass. Jag trodde att Tramptass var Sirius, men jag var inte säker. NU var jag säker. Jag hoppade upp ur soffan när Tramptass antog sin ritktiga form. Sirius Black. Jag hade aldrig sett honom innan.. Eller på kort och tidningar, men aldrig på riktigt liksom. Jag kunde inte få fram ett ord. Vilket troligen inte han heller kunde.

Efter säkert minuter av stirrande satte jag mig ner i en knäpptyst situation. Det började lukta lite lätt citron från där jag trodde köket låg. Någon minut senare kom min moster ut med en bricka av silver, fylld med muffins och en kanna med té. Hon ställde det mitt på bordet. Plötsligt fick jag en känsla av obehag, reste mig upp sprängde halva rummet med hjälp av min trollstav och gick därifrån. För mig var de alla tre konstiga, de var helt enkelt främlingar för mig. Jag öppnade fort den gula besynnerliga dörren som ledde ut och slängde igen den efter mig. Sedan ville jag var ifred. Nu ska jag göra det. Jag drog fort upp trollstaven, satte den mot tinningen och sedan var jag något helt annat. Det sista jag tänkte, min egna familj är främlingar för mig.

Bra.

Lägger ut en ny del, "bara-för-att" x)
Denna var dock på sämst engelska så har översatt den. Enjoy! c:
(Ni ska veta att den var RIKTIGT jävla jobbig att översätta pga av min sämsta engelska, så vill ha en grymt bra kommentar eftersom jag varit dödstrött denna natten också. )

Del 2. Kapitel 14. Like a dream.

Nichole

Jag flög upp i luften och ner igen och landade precis bredvid ett fat med vatten som jag satte mig på jag såg ner på vattnet. Jag ville veta hur jag såg ut i min animagus form. En fågel som min mamma? Det klara vattnet speglade precis himlen ovanför och fick det att se riktigt vackert ut. Jag hade fått en svart näbb, men jag var inte helsvart. Jag var blå. Ljusblå med mörkblåa vingar och vit mage. Jag var liten inte som min mor. Ögonen var små och gråaktiga och de glänste otroligt mycket, som om jag precis gråtit. Jag såg uppåt och flög iväg, snabbt gick det. Det var som om jag var tyngdlös
där jag flög, som om jag var ett med vinden. Det var en hel massa med hus även ute på landet. Det största var självklart det min mor ägde. Den stora herrgården låg hundra meter från en mörklagd sjö. Den mörkgröna trädgården var omringad av röda rosor. Det var lite som en dröm och en mardröm på samma gång. Mörken var mörkgrå nästintill svart.

En vind greppade tag om mig och jag for med den. När jag äntligen kunde flyga själv igen var jag nära marken. Jag bestämde mig för att landa och då jag gjort det förvandlade jag mig till människa igen. En himmelsk blå fjäder låg kvar på marken. Jag log ett snett leende, tog upp fjädern och la den i min ficka. Sen börja jag gå.

Jag gick med bestämda steg vägen upp mot herrgården en stund, men slank in på en mindre väg, nästan en stig. Det var vägen ner till sjön. De höstfärgade löven prasslade under mina fötter medan jag gick mot det gråblanka vattnet och den brunfärgade bron. Några svarta och vita småstenar låg nära stranden och fick det att se ännu vackrare ut. Jag fortsatte rakt framåt ut på bryggan, mumlade och fortsatte gå mot vattnet. Vattnet frös till is av min tysta besvärjelse. Jag fortsatte gå och när jag kom till mitten la jag mig ner på isen, och såg mot himlen. Isen var inte kall inte varm heller, eller var jag död? Jag såg mot stjärnorna som flöt på himlen som klarnat. Fullmånen lyste starkt över isen och fick den att glittra. Det verkade faktiskt som att ligga på vatten. Vattnet lät som små vågor mot en sandstrand under den tunna isen och ljudet var som en sömnformel, för den gjorde mig enormt trött. Jag stängde ögonen och på mindre än fem sekunder somnade jag och drömde hur molnen, röklika förstördes när jag blåste på dem.


Jessicka


“Vart är hon!” Skrek jag ut medans jag hade händerna för ansiktet.
”Lugna ner dig.” Sa Sirius med en mycket lugn röst.
”Tänk om han äntligen förstod det?” Sa jag lågt, tänkandes på vad Mörkrets Herre sa till mig, och vad han vill ha från mig.
”Jag är säker på att Nichole är ute någonstans. Tro bara att hon är det.” Sa Sirius, i ett försök att lugna ner mig igen.
”Jag hoppas du har rätt.” Sa jag, i ett försök att låta lugn, så att han skulle släppa mina armar. Vilket han gjorde.
”Vet du vad Victoria sa till mig tidigare?” Sa jag och försökte byta samtalsämne och låta lugnare, och inte få panik igen. Han skakade huvudet.
”Jag ska leta efter henne.” Sa Sirius tydligt, innan han fick mig att sätta mig ner på den röda silkessängen.
Han gav mig en snabb kyss på munnen, det kändes som det alltid gjort. Som att våra läppar passade i varandras. Jag skrattade inombords, dessa tonårskänslor som aldrig lämnade mig. Han reste sig från min sida och gick smidigt ut ur rummet. Precis innan han försvann helt ut genom rummet såg jag hur en svart fluffig svans uppenbara sig och försvinna lika snabbt. Jag la mig ner på den mjuka sängen, slöt mina ögon, men jag kunde inte sova ändå. Jag satte mig upp igen och reste mig från sängen. Sen gick jag ut ur rummet och började gå mot köket.

Jag tänkte på vad Victoria sagt till mig när vi träffades tidigare. Att jag sålde Lily till Voldemort. Men jag skulle aldrig göra det. Det var Peter! Pettigrew hela tiden. Kanske därför han sprang ut på kvällarna och in i den förbjudna skogen. Kanske var det därför han aldrig kunde vara med oss.
Victoria sa till mig att hon aldrig ville se mitt ”rika”, ”snobbiga”, ”beniga” ansikte hos henne igen. Jag kunde inte hjälpa att ilskan i mig tog över och jag utövade en lång cruciatus förbannelse på henne. Precis när hennes man Aron kom så transfererade jag mig bort lika snabbt som jag kommit dit, och jag stod utanför dörren till herrgården. Det har gått flera timmar nu. Jag tog upp min stav från klänningen och pekade den mot en bokhylla i biblioteket som jag så borta i mina tankar gått till. Bokhyllan öppnades och jag steg in. Bokhyllan stängdes snabbt efter mig. Rummet var i gröna nyanser. Det låg ett par papper på ekbordet i mitten. Ett par svartkonst böcker stod i hyllan på siden av rummet och fem trasiga foton låg kvar på bordet. Jag gick smidigt framåt och satte mig ljudlöst ner på en stol och tog upp ett foto som var rivet i två delar. Självklart var det den dumma bilden jag hade på mig och Lucius. Jag kundei nte hjälpa att jag skrattade. Men sen blev jag tyst igen. Jag misslyckades att döda honom inte bara en gång, utan två. Men han fick enorma skador. Jag slängde det i vägen och fortsatte att se på fotona. Resten var på mina barn. Nichole hade fortfarande sitt svarta hår när hon var sju. Hon pussade sin bror på kinden och såg lycklig ut. Fotot rörde sig och han puttade iväg henne precis som killar gör. De tycker inte om när tjejer gör så. Jag kunde inte hjälpa att jag slängde iväg det fotot också. Kanske var det för att jag inte kunde se hur Nichole blev starkare, mäktigare och mycket mer hatfull. Det var mitt fel. Jag kunde inte säga nej till mörkrets herre.

Nichole

Jag vaknade upp av att jag frös, jag ryste och satte mig upp på den nu mycket kallare isen. Några meter ovanför mig flög ett par dementorer. De hade inte märkt mig än. Men hur kunde de inte ha gjort det? Jag kanske inte hade några lyckliga tankar, eller minnen? En stor smäll ljöd den stjärnklara himlen och den tomma natten. Jag flög upp på mina ben skräckslagen. Jag market hur en pojke vandrade mot mig. Jag såg direkt vem det var. Men jag kunde inte förstå varför han hade sin stav höjd mot mig. Jag lät min högra hand slinka över till den vänstra och drog ut min svarta stav. Snabb visste jag att jag var, så på mindre än en sekund hade jag uttalat en formel mot honom.
”Lamslå.” Hade jag skrikit. Men han hade varit snabb, och jag kunde vekrligen inte förstå hur han vågade.
”Avada Kedavra!” Nästintill vrålade han, formlerna lyste upp isen, vattnet och området. Men som jag först tänkt var han inte så stark som jag. Han var bara den lilla patetiska, snobbiga ungen Malfoy. Min formel slog till i hans bröst och han flög bakåt, medvetlös.
“Bra, självklart bra.” Sa en röst snarlik en orms väsande. Jag glissade på att det var Mörkrets Herre. Men varför tyckte han att det var bra, och varför i helvete försökte Draco döda mig?

Helt fantastiskt

Hoho! Jag tänkte skriva om denna fanficen, och utesluta delarna med Harry Potter generationen och Nichole och bara köra på Marodörerna, och främst Jessica.

Så en lärare eller prefekt får gärna LÅSA denna.

Hallå? Den skulle ju låsas?!

Jag har skrivit ett par kapitel på den nya, om det är någon som är nyfiken eller skulle vilja läsa, så får ni gärna checka!

Och precis som GinnyForever sa, någon som kan låsa?

Länk?