Nicole Smith

vet vem pappan är!!skriv mer

Asså jag är trög och fattar typ inte vem pappan är D:

MER

Jättebra!

mer är jättebra, superduperjättebra!

Haha, inte jag heller x)

jag tror jag fattar x)

Nästa kapitel kommer så snart jag har kommit på hur jag ska skriva det. Har flera idéer men vet inte riktigt hur jag ska skriva ner dem.
Kapitlet kommer förhoppningsvis senast på onsdag

OK, hoppas det kommer imorgon

YAY!

Nu ska vi se om ni gissade rätt på vem hennes pappa är ;D

Kapitel 18

Nicole slog upp ögonen och såg upp i ett grått, stentak.
”Vart är jag?” tänkte hon högt.
”I mitt rum”, mumlade en röst tillbaka från andra sidan av rummet. Hon såg sig omkring och kom plötsligt ihåg allt som hade hänt igår. ”Sluta prata och sov istället”, fortsatte Draco och lät väldigt trött. Nicole kastade en blick mot klockan som hängde på väggen. Den visade halv nio.
”Draco, klockan är redan halv nio”, sa hon. Han mumlade något obegripligt. ”Draco, sluta sova.”
”Jag sover inte, jag försöker sova”, svarade han irriterat. Nicole satte sig upp och satte ner sina bara fötter på stengolvet. Det var iskallt och hon rös till. Hon sprang på tå till Dracos säng och stannade vid fotändan. Där tog hon ett fast grepp om täckeskanten med båda händerna och drog i det. Täcket flög av från honom och han satte sig snabbt upp.
”Sluta, det är iskallt!” skrek han och försökte dra tillbaka det. Nicole började backa och drog ner täcket på golvet.
”Hur kan du frysa? Du har ju långärmat och långbyxor på dig”, frågade hon och satte sig på sängkanten.
”Jag är frusen av mig”, svarade han och slängde benen över kanten och snuddade golvet med fötterna. Han rös.
”Kom igen nu”, sa hon och reste sig upp igen. ”Jag måste hem fort innan mamma skickar ut tio aurorer som ska leta efter mig.” Hon gick tillbaka mot soffan och tog på sig sin svarta jacka. Hon hade sovit i sin klänning eftersom hon inte hade tagit med några andra kläder. Hon tog sedan på sig sina svarta pumps och gick till spegeln som hängde vi garderobsdörren. Hennes fötter var ömma sen kvällen så hon gick inte speciellt snyggt.
”Varför går du så där?” frågade han henne och försökte att hålla sig för skratt.
”Jag har ont i fötterna”, svarade hon. ”Du, igår när du pratade med din mamma och moster så sa ni någonting om att du var utvald att göra något.” Draco såg plötsligt nervös ut. Han harklade sig.
”Äh... det var inget speciellt”, svarade han och gick snabbt in i sitt badrum med en klädhög i famnen.
”Men, jag vill veta vad det handlade om”, fortsatte hon nyfiket.
”Jag kan tyvärr inte säga något”, svarade han och stängde dörren. Låset klickade till.
”Snälla!” sa hon bedjande. ”Vi är ju släkt!”
”Det är bara mellan mig, mamma och min moster”, svarade han. Låset klickade till igen och han kom ut fullt påklädd. Nicole såg förvånat på honom.
”Wow, du var snabb på att byta om”, sa hon.
”Vill du veta något som jag inte är lika snabb på?” frågade han och blinkade åt henne.
”Faktiskt inte, sluta flirta med mig! Vi är sysslingar!” svarade hon och lipade åt honom.
”Förlåt, men jag är fortfarande förvirrad sen igår”, sa han och kastade sig bakåt på sängen. ”Om du inte skulle varit min syssling så skulle jag ha förfört dig igår kväll och nu.”
”Verkligen?” frågade hon förvånat och kände sig väldigt smickrad. ”Och du skulle inte brytt dig om vad Blaise hade tyckt om det, eller?”
”Han hade sin chans med dig, men nu kommer jag aldrig att få en. Orättvisa värld!” svarade han och la armarna i kors över bröstet.
”Se det positiva i att vara min kusin istället”, sa hon och satte sig bredvid honom. ”Jag har inga bröder som kan vara överbeskyddande så den rollen kan du få.” Han satte sig långsamt upp.
”Vad innebär den rollen mer?” frågade han nyfiket.
”Du kan hota med att slå ner killar om de är elaka mot mig”, svarade hon och skrattade lite.
”Jag ska tänka över saken”, svarade han och skrattade. ”Jag tror annars att du skulle klara den rollen helt själv.”
”Kanske det”, svarade hon. ”Vi borde nog dra nu.” Hon reste sig upp igen och vinglade till på klackarna. Draco suckade och reste sig upp.

Nicole hostade och viftade bort dammet som flög i luften framför henne. De hade använt flampulver för att ta sig till hennes hus och hon kom snabbt fram till att de behövde tömma den öppna spisen från aska. Hon tog några steg fram för att vänta på att Draco skulle dyka upp. Hon vände sig mot den öppna spisen. Plötsligt så hörde hon snabba steg från hallen och hon vände sig snabbt om igen. Hennes mamma stod i vardagsrumsöppningen och fick tårar i ögonen när hon såg på Nicole. Hon gick fram till henne med utsträckta armar. Nicole rörde inte en min. Hennes mamma kramade om henne hårt, men hon kramade inte tillbaka.
”Nicole, försvinn aldrig så där igen”, sa Jane och snyftade. Det sprakade till från den öppna spisen. Draco klev snabbt ut på vardagsrumsgolvet och borstade bort askan från sig. Jane släppte Nicole och såg förvånat på den unga mannen som stod i hennes vardagsrum.
”Nicole, vad gör han här?” frågade hon stelt.
”För att han är min vän”, svarade hon snabbt. ”Och tydligen så är han min syssling också.” Jane såg plötsligt rädd ut. Draco ställde sig bredvid Nicole.
”Mitt barn, det han har berättat för dig är en lögn”, sa hon tyst men bestämt.
”Mamma, sluta ljuga”, sa Nicole uppgivet. ”Jag är trött på lögner.”
”Det var det här jag fruktade när vi flyttade hit”, sa hon och satte sig ner på soffan. ”Men det här jobbet var så bra att din pappa”, började hon.
”Han är inte min pappa”, sa Nicole bestämt.
”Okej, var så bra att David inte kunde säga nej”, sa hon och suckade. Hon begravde ansiktet i sina händer.
”Mamma, varför berättade du aldrig det här för mig?” frågade Nicole och satte sig bredvid henne.
”För att skydda dig”, svarade hon och snyftade.
”Skydda mig från vad?” Nicole såg nyfiket, men samtidigt besviket på sin mamma.
”Från sådana personer som han där”, svarade hon och pekade på Draco.
”Mig?” sa Draco förvånat. ”Varför skulle du behöva skydda Nicole från mig och vilka personer är som jag?”
”Okej, kanske inte just du, men din far”, svarade Jane och torkade bort några tårar från ögonen. ”Du vet väl att din far är en”, började hon.
”Ja, jag vet att min pappa är en dödsätare”, avbröt han henne med. ”Men det betyder väl inte att jag också är det, eller?”
”Jag antar det”, svarade Jane. ”Jag kanske har missbedömt dig, Draco.” Hon vände sig mot Nicole igen. ”Men om några dödsätare får reda på vem du egentligen är så kommer de inte att behandla dig på ett trevligt sätt.” Nicole såg frågande på henne.
”Varför inte då?” frågade hon.
”För att din pappa övergav dem”, svarade hon.
”Kan du inte bara säga vem min pappa är?” frågade Nicole otåligt.
”Din pappa är Regulus Arcturus Black, eller var snarare”, sa hon försiktigt. Nicole såg oförstående på sin mamma och Draco gapade nästan när hon sa namnet.
”Är Nicoles pappa Regulus Black?” frågade Draco chockat. Jane nickade långsamt. ”Nicole, vet du vad det här betyder?” Hon skakade på huvudet. ”Du är den sista personen ur familjen Black som egentligen heter Black”, sa han uppspelt. Nicole såg oförstående på honom.
”Ja, och?” frågade hon.
”Familjen Black var en av de mäktigaste trollkarlsfamiljerna genom tiderna”, sa han. ”Min mamma hette Black innan hon gifte sig.”
”Åh, det låter ju inte helt fel att komma från en mäktig trollkarlsfamilj”, sa hon och såg nöjd ut. ”Men varför skulle de så kallade 'dödsätarna' inte tycka om mig? Det var ju min pappa som förådde dem.”
”Du är hans dotter, skälet till att han förådde dem”, svarade Jane.
”Vad menar du?” frågade hon.
”Nej, jag har redan sagt för mycket”, sa Jane och for upp ur soffan. ”Är det inte smutsigt här? Jag tror att jag ska städa lite.” Draco såg konstigt på Nicole.
”När min mamma blir nervös så städar hon”, sa hon och reste sig upp. ”Nu vet jag i alla fall lite mer om mig.”
”Lite mer?” sa Draco förvånat. ”Du vet väldigt mycket mer om dig själv.”
”Jag antar det, men det är svårt att smälta allt”, sa hon och drog handen genom sitt hår. ”Men varför förådde min pappa 'dödsätarna' för min skull?”
”Vet inte”, svarade han. ”Du, vad är det för dag idag?”
”Jag vet inte, onsdag tror jag”, svarade hon och kom plötsligt på sig själv med att hon hade sagt onsdag. ”Onsdag! Vi ska träffa Zach och de andra hemma hos Zach klockan tio idag”, utbrast hon snabbt.
”Hur mycket är klockan nu då?” frågade han och såg sig runt i rummet efter en klocka. Han upptäckte snabbt det stora golvuret. ”Den är bara kvart över nio”, sa han lugnt. Nicole såg snabbt på den och upptäckte snabbt att sekundvisaren inte rörde sig.
”Draco, sekundvisaren rör sig inte”, sa hon och sprang ut i köket. Där stod hennes mamma på alla fyra och torkade av golvet med en trasa. Nicole kastade en blick mot vägguret och fick en chock när hon såg att den redan var fem över tio.
”Ehm, mamma, jag hade bestämt med några vänner att vi skulle vara idag så är det lugnt att jag går ut ett tag?” frågade hon försiktigt. Hennes mamma slutade torka med trasan och vände sig mot henne.
”Vem ska du till?” frågade hon snabbt.
”Zach Taylor”, svarade hon och såg bedjande på henne.
”Känner inte igen namnet så det är okej”, svarade Jane och återgick till torkandet. Nicole såg förvånat på henne men bestämde sig för att inte säga något. Hon sprang istället tillbaka till Draco.
”Klockan är fem över tio”, sa hon och tog en näve flampulver.
”Vad väntar vi på då?” sa han snabbt och ställde sig i den öppna spisen och tog en näve flampulver ur krukan Nicole höll fram.