Twixspelen [SYOT]

Okej

Okej vi väntar

Gör inget, hoppas det kommer idag då. :3

Jag gör så att istället för att tagga nämnda i själva kapitlet, skriver jag det i en spoiler, så ser det lite bättre ut :]
Och jag vet att jag skrev lite långt i varje persons synvinkel... Ska försöka förbättra det
-----------------------------
Dag 2

Patronus går i lugn takt längs en stig full av rötter. Hon ser sig omkring. Hon har inte riktigt lagt märke tills arenans utseende förrän nu. Den var egentligen otroligt vacker, med dess färgglada jelly beanbuskar, perfekt utformade chokladblommor, ljust rosa och fluffiga marshmallowträd, ja, när hon tänker efter befinner hon sig i ett paradis av färger, och om det inte var så att hon varje minut måste ha den gnagande tanken att hon kan bli genomborrad av ett spjut när som helst, skulle hon nog också kunna njuta av det.
Efter blodbadet igår hade hon sprungit rakt in i Drake, och dom blev direkt bundsförvanter.

Drake håller jämn takt med sin partner. Hon tittar ned i marken och tänker på gårdagens blodbad och hur otroligt det kändes att hon överlevt det. Hon hade visserligen sprungit direkt från plattan in i skogen, men hon hade varit bergssäker på att någon skulle hinna döda henne innan hon nådde sitt mål, så säker att hon till och med ibland kom på sig själv att förundras varför hon fortfarande befann sig i livet.
Medan dom går känner hon hur hungern kommer krypande och suckar tungt, eftersom både hon och Patronus sprungit ifrån twixhornet hade dom inte fått med sig någon mat.

Tuva Weasley sitter uttråkad i en stadig grenklyka uppe i en hubbabubbalönn. Plötsligt ser hon en liten, brun fallskärm segla genom skyn och landa på marken några meter ifrån trädet hon sitter i. Hon blir så upphetsad när hon klättrar ner att hon tappar fotfästet och faller dom sista meterna till marken. När hennes kropp dunsar ned på marken slår smärtan till som elstöt. Hon svär för sig själv och inspekterar kroppen noggrant så att hon inte dragit på sig några allvarliga skador, innan hon kryper fram till fallskärmen.
Det enda hon kan göra när hon öppnat den lilla lådan är att gapa, för där ligger två skimrande vapen. En hammare och ett spjut. Hon läser meddelandet som kom med "Dessa vapen är magiska, och efter två strider per vapen kommer dom förstöras. Använd dom väl /godisätarn". Hon glömmer bort hur ont hennes kropp gör och beger si ut på jakt efter blod. Nu ska karriäristerna allt få ångra att dom inte lät henne vara med i deras gäng.

Lavender springer. Springer för sitt liv. Karriäristerna är bara några meter bakom henne och hon vet att när dom får tag i henne är det över. Karriäristerna missar aldrig en chans att döda.
Efter ett tag inser hon att ingen jagar henne. När hon vänder sig om ser hon ingen. Dom kanske gav upp? Nej, det låter otroligt, men dom verkar inte vara efter henne...Hon förstår att det är nu hon borde fly för att komma så långt bort från karriäristerna som möjligt, men till hennes fasa hoppar en lång figur ned från trädet framför henne. Figurens långa, blonda hår böljar när hon hoppar. "Säg hej då till ditt lilla pruttiga liv", och ett ondskefullt flin sprider sig på Avifors läppar innan hon kastar sin kniv och allt blir svart.

Scarhead håller händer över det stora, blödande såret på huvudet. När hon sprang hade en stor marshmallow ramlat ner från ett träd och träffat henne rakt i huvudet. Hon som alltid trott att dom marshmallows som fanns på träden var mjuka och fluffiga... Puffsurrare, Amanda, Kate Malfoy och Lisen563 står alla lutande som hökar över henne för att inspektera såret. "SLÄPP MIG!" ryter Scarhead. Hon är väl medveten om att såret inte skulle gå att läka, och att hon kommer förblöda.

Mine sitter i geléråttslianträsket. Hon redan hunnit äta upp chokladgrodorna hon plockat med sig från hornet och satt med öppen mun och trollbundna ögon vid en röd geléråtta som ser otroligt smaskig ut. Det vattnas i hennes mun och hon kan inte låta bli. Hon rusar upp och har hunnit ta av råttan från lianen på bara några sekunder, och stoppar den direkt i munnen. Det är först när hon får riktigt svårt att andas som hon inser sitt misstag. Geléråttorna är förgiftade. Självklart. Hon lägger sig ner på marken och kippar efter luft, men något sitter för hennes luftstrupe och till sist får hon erkänna sig besegrad.


Emme Lestrange vandrar exalterat genom träsket och skjuter alla lianer med geléråttor åt sidan med händerna. Hon hade varit och utforskat arenan, för att ta reda på var det var bäst att hålla sig, och så hade hon sett glimten av skräp efter chokladgrodor lite längre fram. Alltså måste en deltagare vara nära! Emme hade varit en av dom som fått med sig absolut mest vapen från hornet, och just nu längtar hon efter att inviga sin sylvassa dolk, hon kunde knappt bärga sig efter att få slunga in den glänsande kniven i oskyldigt kött.
När hon kommer fram till chokladgrodeförpackningarna svär hon långa svordomsramsor, flickan hon skulle döda ligger redan livlös på marken. Emme suckar tungt och går vidare.

Det är kväll och när Twixaniens nationalsång börjar spelas blickar Ekkiis upp mot dom projicerade ansiktena på dom som mött sitt slut denna dag.

Nämnda


R.I.P


Viktigt

bra!

Nej jag dog
Men jätte bra i alla fall.
________________________

Bra!!

Woho, massa vapen

"Säg hejdå till ditt pruttiga liv!"
i'm sorry i just can't HAHAHA

Haha, först blev jag arg för att mitt namn inte var taggat, nu inser jag att jag fortfarande lever för det, och därför är jag lättad över att jag inte blev taggad. xD
Awesome kapitel!