"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

jätte bra skrivet ni vill jag veta vad som händer

UNDERBART! Du skriver som en riktig författare!

Jag dör, det är sjukt bra

Först var Gellert stel mot Albus kropp och läppar, men sedan mjuknade han plötsligt, som om något inom honom gav efter. Han gjorde en häftig inandning, andades in smaken och doften av Albus och placerade mjukt sina händer runt Albus ansikte.

Albus trodde att hjärtat antingen skulle hoppa ut ur bröstet på honom, eller bara helt enkelt sluta slå. Det var så uppenbart att det var dit han längtat, det han drömt om.

Gellert knuffade en aning våldsamt till Albus och låste fast hans händer mot väggen med sina egna, fortfarande utan att lämna Albus ivriga läppar.

Albus trevade med handen bakom sig och vred om nyckeln i låset, och lät därefter händerna glida in under Gellerts skjorta och smekte försiktigt hans rygg.

Det var ett ögonblick som kanske varade i timmar, eller minuter. Allt Albus visste och kände var Gellert, Gellert, Gellert.

Gellert drog sig plötsligt bakåt med ett skrämt uttryck i ansiktet. Han var rädd. Rädd för att han velat detta så länge, önskat det så hett. Han drog händerna genom håret och stönade.

"Nej, nej och nej..." mumlade han,
Albus, en aning generad, svarade inte.

Gellert snodde plötsligt runt och mötte Albus blick.

"Vi måste svära en ed. En obrytbar ed, så att ingen någonsin får reda på det här."

Albus kämpade för att formulera sig.

"En obrytbar ed? men jag skulle ändå aldrig..."
"Det räcker inte Al! Jag måste vara helt och hållet övertygad om att du inte berättar någon" fräste Gellert.

"Som du vill" sade Albus, som nu var ännu mer i Gellerts våld. En fluga som trasslade in sig mer och mer i spindelnätet ju mer den kämpade. "Men vem skulle vi rimligtvis kunna ha som sammanlänkare?"

Gellert tuggade fundersamt på underläppen.

"Aberforth" sade han till sist, efter att ha övervägt olika möjligheter,

"Aberforth?! Men du har ingen aning om hur han skulle reagera om han fick reda på..."

"Det är det bästa alternativ vi har! Och han skulle aldrig berätta för någon, det kan jag garantera."


Senare den kvällen stod tre unga trollkarlar i familjen Dumbledores kök. Aberforth stod lutad mot järnspisen med korslagda armar, och en fläskläpp efter att ha fallit till golvet när Gellert lamslagit honom i självförsvar, strax efter att de förklarat situuationen.

"Jag gör det inte för er skull! Jag hoppas att jag efter detta aldrig kommer att behöva höra talas om era obscena böjelser. Men Ariana skulle ta skada om det någonsin kom ut att... att..." Aberforth svalde.

"Dåså" sade Gellert, och räckte något motvilligt över sin trollstav till Aberforth, som såg ut att vilja döda honom på fläcken.

Albus räckte även han över sin trollstav, innan han fattade Gellerts hand. Aberforth såg med motvilja bort ifrån deras sammanlänkade händer, men pekade sedan med staven mot dem.

"Albus. Lovar du att aldrig någonsin yppa något om det som händer mellan oss, saker som rör vår relation och som inte är lämpat för allmänhetens öron?" sade Gellert.

En tunga av eld flödade ut ur spetsen på Aberforths stav och virade sig runt Albus och Gellerts händer. Albus kände en pirrande känsla upp genom armen, han visste inte om det var magin eller den elektriska beröringen från Gellert.

"Ja." svarade han.

"Lovar du, att ta med hemligheten i graven, för att skydda oss, din bror och Ariana och vem det nu må vara?"

"Ja" svarade Albus återigen, och ännu en eldkedja bröt fram för att ansluta sig till den första.

"Och svär du på" sade Gellert efter en plötslig ingivelse "att aldrig glömma bort mig?"

"Det svär jag" sade Albus med blicken stadigt fäst på Gellert, medan tre länkar av eld vred sig runt deras armar och glödde med ett fast sken, innan de långsamt bleknade bort.

Abeforth släppte sin trollstav som om han bränt sig på den, innan han lämnade köket med en min av ohöljt äckel.

naw, vad sött ♥ jag älskar verkligen den här berättelsen och du fängslar mig på ett sägg ingen gjort på länge

OMG!!!
Vet du, detta är en av de bästa ff:sen jag någonsin läst

Så bra!! kan du inte dela med dig av dina förmågor till mig??!

Cara Riddle, J-star Black och Luna Chang, ni skämmer bort mig med beröm!

Och Luna Chang, genom att bara läsa detta tar du del av mina förmågor.

Än en gång, jag är er oändligt tacksam!

Åh va många underbara kapitel!

jinx jo, jag vet det men jag vill ha din fantasi lite också..