Leandra Glacier och spelet om liv och död~ [THG-fanfic]

Kapitel 17

Ännu en person som ser ut att vara i min ålder. Denna gången min stylist. Fast hon ser i och för sig ut att vara något äldre än mig. Kanske 20.
Äh jag vet inte.
Vi står mitt emot varandra, helt sådär jättetysta och bara stirrar på varandra.
Granskar varandra.
Hennes mörkgröna hår är uppsatt i en högtofs och på halsen och i ansiktet har hon ett dussin tatueringar. Hon har dessutom en piercing i läppen. Visst känns det som om hon borde se tuff och stenhård ut? Visst?
Fast sanningen är den att hon står med halvöppen mun och stänger och öppnar ögonen om och om igen, som om hon inte vill tro vad hon ser. ...Hon ser faktiskt riktigt dum ut när hon gör sådär.
...Men vänta.
Känner inte jag igen henne från någonstans?

"Lea!" utbrister hon plötsligt, nästan som en fråga, och springer fram och lägger armarna om mig.
"Vad fan gör du här?" viskar hon.
Då slår det mig.
Det är ju Viri.
Viri. En tjej jag och Tetra umgicks med ganska länge, tills hon började på högskola för att bli stylist. Hon är lite äldre än oss, men helt jättesnäll och var nästan som en beskyddare åt oss ibland. Hon var ungefär våran idol nästan.
"Viri," svarar jag dumt.
"Lea. Leandra," säger hon och skjuter mig ifrån sig så hon kan se mig i ögonen. "Vad, hu... Varf... ... Alltså, vad ... va- ... varför är du här?"
Jag vet inte vad jag ska säga. Sanningen? Men vad är sanningen? Det vet inte ens jag.
"Lea ... Hade det varit Tetra som stod här istället för dig, hade jag nog trott att hon var dum nog att försöka vara med i sitt favoritprogram för att bli kändis. Men jag ... jag tror inte att så är fallet nu. Har jag rätt?"
Jag blev tyst. Eller okej, jag hade varit tyst nästan hela tiden.
Men.
Att hon ens skulle kunna ha haft den tanken om mig gör mig illa till mods... Tänk om alla får för sig att det är så? Det vore ... skamligt? Jag vet inte. Det känns så.
"...ja," svarar jag och tittar ner i golvet, "...men... ... jag är ... inte helt säker på varför ... varför jag anmälde mig. Längre."
Vi står tysta en stund.
"Hur lyckades du anmäla dig?" säger hon till sist.
"...jag ville bo i distrikt elva."
Hon blinkar lite fjantigt några gånger innan hon svarar,
"Det där är så likt dig," säger hon.
Va?
Vad menar hon med det?
Jag tittar upp och ser att hon ler.
"Vad menar du med det?"
"Impulsiva ... men ofta godhjärtade handlingar." Hennes leende sitter kvar en stund men ganska snart tynar det bort. "Men jag vet inte om det är så värst bra att du gjort det här. Visst, det är fantastiskt att du anmälde dig som frivillig och därmed räddade en okänd flicka, men ... Regimen kommer inte bli glad ... Och med din far som spelledare ... Var det verkligen så smart?"
Jag blir på något sätt otroligt lättad över det faktum att hon verkar förstå hur jäkla hemskt hungerspelen är. Och att hon verkar vara på min sida...
"Nej. ...Nej, det är väl klart att det inte var."
Och så känner jag plötsligt hur jag är nära till att gråta.
Nej. Åh, nej. Inte gråta. Inte ...
Jag lutar mitt huvud mot Viri för att på ett ganska dumt sätt dölja tårarna. Jag menar, hennes blus kommer ju bli blöt.
Hon lägger armarna om mig, vilket faktiskt känns beskyddande.
Och så står vi där.
Tysta.

Och när jag plötsligt känner hur en tår från Viri landar i mitt hår slår det mig.
Viri som faktiskt gråter, Tetras chockade ansikte ...
Plötsligt vet jag vad jag vill få ut av det här.
Plötsligt är det glasklart.
"Jag vill att alla huvudstadsinvånare ska förstå ... hur hemskt hungerspelen är."
"Då ska jag hjälpa dig," svarar hon. "Då ska jag fan hjälpa dig."

awzome

AWESOME!!! Fantastiskt!!!

AZUM!

Du skriver underbart.
Du har en fantastisk historia.
Jag älskar denna ff.
Den är bäst!

4 saker som tillsammans blir: ♥♥♥♥!

jag undrar när det kommer mer av den är superduperultramega awzomeiga ff:n?

Precis ♥ Tegelsten, jag är utsvulten? ♥