Svart EMO

Jag tycker att titeln är jätte bra!,ff'n också den bästa jag bevakar!

Hej allihopa! Jag är ledsen att jag inte skrivit mer, jag borde ha skrivit ett kapitel till nu Men jag ahr tillfällig idétorka, men det går väl över >.<

Och förresten, om någon missat det:

POTTERMORE HAR ÖPPNAT!!!

bra!!

Här är ÄNTLIGEN erat nya kapitel! Var beredda på en resa genom *trumvirvel*:
NICHOLAS SINNEN!!!!!!!!!!


Kapitel 12

Nicholas

Jag var ganska säker på att jag var dödens, eftersom jag skrivit till mina föräldrar att jag ville stanna här på Hogwarts i jul. De tyckte Hogwarts var en hemsk skola, och ville att jag skulle gått på Durmstrang. Men det låg så långt bort, så jag var tvungen att komma till gamla Hoggy. Även om jag låtsades att det var det hemskaste som kunde hända, kände jag mig lättad. Durmstrang lät inte bra efter vad jag hade hört.
Jag plogade igenom all snö, påväg mot Örtläran i växthuset. Alla andra gick med sina vänner, men just nu var jag så impopulär så ingen vågade ens komma nära mig. Berättelsen om hur jag skrikit åt Keit och Pete hade spritt sig som en löpeld genom Slytherin. Som tur är, var Slytherin så hatat att ingen slytherinare fått chansen att viska i resten av elevernas öron om det lilla missödet. Men det betydde inte att ryktet inte blev vildare; den senaste versionen ja hört var att jag förvandlats till en fruktansvärd pytonorm som nästan strypit Keit till döds.
Men alla var inte så missnöjda med min olycklihet. Blaine retade mig som aldrig förr, och Keit och Pete hade en massa uppmärksamhet och solade sig i alla andras medlidssamma blickar när de stolt berättade om hur jag skrikit åt de, som om de var hjältar som utsatt sig för extrem fara (med andra ord: mig).
Jag betraktade dystert ångan som kom ut ur min mun när jag andades. Allting verkade så hopplöst just nu.
När jag kom in i växthuset så hade de redan börjat.
Professor Lolly var i full fart med att berätta om någon konstig blomma. Jag hängde inte med riktigt, och när lektionen var slut hörde jag inte vad vi fick i läxa. Jag nästan sprang ut ur växthuset.
Rasten innerfattade snöbollskrig. Jag var en av de lyckliga som var så utstött att jag inte fick vara med (hey, jag var sarkastisk, jag är inte LYCKLIG med det). Jag betraktade, om möjligt, ÄNNU dystrare hur alla hade kul.
Jag plöjde rakt igenom en stor grupp med femteårselever, och med förvåning såg jag hur de delade på sig och sneglade lite skrämt på mig.För första gången såg jag att till och med de äldre eleverna tyckte jag var skrämmande. Så fort jag var igenom gruppen började de viska. Jag ahr ingen aning om vad de viskade om mig, men en sak var ajg säker på; de här studenterna trodde INTE jag kunde förvandlas till en människo-strypande pytonorm. De var smartare än så.
Plötsligt stötte någon till mig. Jag ramlade omkull med personen rakt över mig. Med en gång registrerade jag vem det var; det där EMO:t Black. Hon var röd i ansikte av frustrering.
-Kan du inte se dig för, eller?! Jäkla... började hon.
När hon såg mig spärrade hon upp ögonen och såg förvånad ut.
-Du?!
Lite irriterad på hennes förvånade tonfall, som om hon nu för första gången såg att jag existerade, gav jag henne min bästa överlägsna blick och sa:
-Ja, jag. Vadå, är jag för...
Jag slutade när jag såg hennes höjda ögonbryn.
-Glöm det, muttrade jag och reste mig upp. Sedan hjälpte jag henne upp. Hon dammade av sin mantel och tittade sedan på mig.
-Tack, sa hon. Jag kände på mig att hon var uppriktig.
-Nicholas, sa jag och sträckte fram handen. Hon skakade den.
-Kimberlie. Mer känd under namnet Black.
Det fanns ingen ton av komik i hennes röst.
-Jaa, jag har hört lite om dig, mumlade jag.
Ärligt talat visste jag inte vad jag förväntat mig, men när jag tittade runt insåg jag med en chock att ingen märkt vår lilla ”sammanstötning”. Kimberlie verkade inte bry sig. Hon rättade till sin halsduk. Jag såg att hon inte hade en halsduk med sitt elevhems färger, utan en helt svart. Jag kom ihåg vad en annan ravenclaware sagt till en hufflepuffare för några dagar sen:
”Black trivs inte i sitt elevhem. Hon borde ha hamnat i Slytherin, och några säger att hon kommer att straffas för att hon är i Ravenclaw.”
Jag sneglade på Black. Hon var rosig om kinderna, men över de fanns det svarta streck målade. Hon hade svart ögonskugga och svart läppstift. Jag visste att hon brukade ha mycket smink, och det verkade som om hon hade ett lättare lager idag. Hennes hår var som vanligt; blankt, svart och spikrakt.
Hon såg att jag tittade och gav mig en kylig blick som tydligt sa: ”Stirra en gång till, och jag ska göra mos av dig...” Lite skamsen tittade jag ner på mina egna händer. Kimberlie sa en sista ursäkt och ett tack innan hon vände ryggen till och gick mot slottet. Jag såg hur en annan ravenclawflicka sprang efter henne, och de verkade diskutera, men bara efter någon minut viftade Black bort henne som en fluga. Jag såg att ravenclawflickan verkade på randen till tårar, och lite förlägenkände jag att jag ahde haft enormt stor tur som inte blivit väldigt elakt behandlad av den mystiska Kimberlie Black.

Hoppas ni gillade kapitlet!

Super braaaa E VÄRLDENS BÄSTA FF Har rekommenderat till alla jag känner

Jättebra!

S-U-P-E-R

Jättebra kapitel! ♥

Hej! Jag är ny läsare och tycker ff:n är extremt bra!
(jag är Ginny!!!!s bästis )

Hajj hajj, mina älskade läsare! Här är ett kapitel jag hoppas ni finner spännande, för jag har gjort allt jag kan för att det ska bli just spännande... Säg hello till Kimberlies perspektiv!

Kapitel 13 (kan ni fatta det?! 12 kapitel! Jag känner mig stolt... haha skämtar bara! Är på gott humör... )

Kimberlie

Jag stirrade på honom.
-Va?!
-Eh, jo, jag sa ju...
Han rodnade.
-Frågar du verkligen om jag vill rymma? Med DIG?! Frågade jag, motvilligt imponerad och lite skräckslagen på något sätt.
-Ja.
Nu lät han bestämd.
-Är det säkert?
-Ja.
-Vill du rymma?!
-Ja.
-Men...är du säker?
-Ja.
Jag himlade med ögonen.
-Du skämtar, sa jag och vände på klacken.
Men det var innan den FASANSFULLA VECKAN.
Tänk dig att du försover dig på måndagsmorgonen. Okej, ingen Big Deal, men det är innan du ser på schemat att du har Trollkonsthistoria med Binns. Usch, lite värre, tänker du. Men när du kommer till klassrummet är det tomt – du går ner till frukosten och ser att hela salen är draperad i svart. Dumbledore håller precis ett tal. Alla sitter tysta och dina fotsteg ekar och alla stirrar på dig. Jobbigt, ja, och när du sätter dig får du höra att Binns har dött. Vilken tragedi, blah blah blah, så lektionen är inställd. Då kommer Binns spöke in och skäller på eleverna för att de inte var i klassrummet när han kom dit. Jahapp. Efter ett kort samtal med rektorn (alltså Binns samtalade med rektorn) så ställs lektionen inte in iallafall. Du undervisas av ett spöke som inte är ett dugg bättre än vanliga Binns. Efter lektionen är det Trolldryckskonst, ett av de ämnen du är bäst på, men då råkar du välta en kompis kittel full av något dumt elixir och förlorar 20 poäng från Ravenclaw eftersom Snigelhorn inte vill höra på din förklaring. Nej, vänta, det blir värre: dina klasskompisar retar och puttar dig en massa. Sen går du förbi Vivian Green, som viskar med en massa tjejer. Om vad får du reda på näst-nästa dag.
På tisdagen var det bara hemskt, alla hatar dig och de jobbigaste lektionerna är då.
Onsdagen kommer, och du får höra ryktet om att du pratar i sömnen. Vem har startat det? Jo, den lilla idioten Green. Mer gliringar från alla.
Torsdagen, och du får nästan nog. Professor McGonagall ger alla tusentals läxor, Lolly också, och allting går åt helvete då du råkar kasta kroppslåsningsbesvärjelsen fel (du skulle kasta på en retande elev), rakt på rektorn som just gick förbi i korridoren. Hemsk upplevelse. Alla hatar dig och skrattar åt dig.
Fredagen, och du FÅR nog. Dumbledore pratar om det som om det var ingenting, låtsas det var kul och skrockar lätt. Att han gör så känns inte alls bättre; faktumet att han skrattar åt dig som alla andra får dig illa till mods. På Örtläran råkar du välta en kruka full med frön som växer till mandragoror, och de skriker och får tre personer att svimma. Professor Lolly blir rasande.
Min fantastiska vecka. Nej, fel, FASANSFULLA vecka.
Jag sprang på Nott på väg till uppehållsrummet.
-Du? Flämtar jag andfått efter att ha sprungit.
-Ja? Han höjde på ögonbrynet. Jag hatade hans kyliga ansiktsuttryck. Jag ville säga ”Hey, det där är min grej”, men vadå? Jag är ingen jäkla nörd.
-Jag vill rymma. Nu.
-Nu? Sa han, med ögonen vitt uppspärrade. Det var INTE min grej. Nu såg han ut som en nörd.
-Ja, nu, sa jag otåligt. Var han trögtänkt eller?!
-Men vi behöver en plan, och ...
-Tyst med dig! Jag fixar allt. Vi ses ikväll i troférummet, det är alltid olåst.
-Men...
-Vi ses ikväll, Nott, sa jag hårt och gick därifrån. Jag kände hans oroliga blick i ryggen.
Den eftermiddagen satt jag och förberedde mig. Jag hade snott två små ryggsäckar, en med sovsäckar, ficklampa och ficklampbatterier i och en med proviant och lite annat som rep, extrakläder och, såklart, ett tält. Min trollstav låg i fickan. När jag var säker på att alla hade somnat smög jag ut.
Allting var tyst och mörkt. Jag tassade på tå mot troférummet, och såklart stod dörren på glänt. Det var kolsvart där inne, så jag räknade med att Nott inte kommit än.
-Kim?
Jag hoppade 3 meter upp i luften. Jag vände mig argsint om och såg konturerna av Nicholas Nott.
-Va fan gjorde du så för?! Viskade jag förbannat.
-Förlåt, sa han skamset.
-Och, sa jag (som precis märkte att han sagt så), INGEN kallar mig Kim, tack.
-Öh, okej... Kimberlie.
-Black, sa jag.
-Okej, Black, sa han.
-Bra, viskade jag.
-Är du beredd? Frågade Nicholas.
-Mer beredd kommer jag väl aldrig bli, muttrade jag fast ajg inte visste om han hörde.
-Kom, viskade han i mitt öra och smög ut. Jag följde med.
Vi gick i några trappor, genom några mörka korridorer och kände hur det pirrade inombords av rädsla, panik och lite triumf. Jag skulle klara det den här gången. Det var jag säker på.
Efter att ha följt Nicholas mörka skugga så var vi framme i entréhallen.
-Dåså, sa jag.
-Då är det väl bara att gå ut...? sa han. Det lät som en fråga.
-Ja, bara gå ut.
Vi gick mot den stora porten. Nicholas gjorde en ansats att bara öppna den, men jag slog bort hans arm.
-Aj!
Jag hyssjade honom och drog fram min trollsstav.
-Alohomora, viskade jag och pekade på porten. Med ett alldeles för högt knirr låstes den upp, och Nicholas öppnade den för mig och muttrade någonting om ”damerna först”.
Vi slogs till av den hårda, friska vinden. Jag kände hur Nicholas slappnade av bredvid mig, men jag var spänd med trollstaven framme. Han drog fram sin och skulle precis viska ”lumos”, då jag tog tag i hans arm och pekade mot Hagrids stuga. Det lyste i fönstren.
Tyst smög vi, båda med öronen på helspänn, mot den Förbjudna Skogen. Jag visste att det var det sämsta stället att vara på under nätterna, men eftersom det var den enda skogen i området så var det vår enda chans. I tyst samförstånd gick vi ditåt.
Efter några nervösa minuter var vi inne. Det var som en helt annan miljö; i Hogwarts var det mörkt, men inte så läskigt; och här var det mörkt, kusligt, och farligt. Vi kastade en blcik på varandra, båda räddare än vad vi ville visa, och började gå mot skogens hjärta.