This feeling I have...Could it be... love?

Åh, du bygger upp spänningen mellan de sjukt bra

Hermione Watson Tack ♥

J-star Black Tack du med ♥

*

Jag är ledsen allihopa för att jag skriver så kort, men jag hoppas att kapitlen blir längre sen! :3
Och jag hoppas att ni inte tycker att det går för fort mellan Rosie och Scorp ♥

Nej, jag tycker inte att det går fort mellan de, men kan inte deras känslor leda till hat mellan de ett tag?^^

Jag har en idé om det...
Men ja, det kommer att hända ^^

Yay, look forward^^

^^

Du skriver jättebra

aw...för gulligt!

Tack för kommentarerna ♥ Mer kommer nu ♥

---

Kapitel 14 - Överraskning

Rosie

Jag gick för mig bort från växthuset, så att ingen såg mina blossande kinder. Det axellånga håret skymde mitt ansikte från omvärlden, fick mig att känna mig instängd bakom tunga draperier, skyddad. Säker från brännande blickar i ansiktet, i ryggen. Blickar som säkerligen också skulle ha bränt hål i våra sammanlänkade händer om de sett den korta sekunden av himmelrike. Då jag var i himmelriket, i alla fall mitt himmelrike. Gud vad fånig man blev av att vara förälskad! Ja, jag hade erkänt mina känslor för Scorpius. I alla fall för mig själv. Men det förhindrade inte att jag inte hade riktigt försonat mig med dem än. Att ha erkänt dem och att ha försonat sig med dem var två helt skilda saker. De lät lika, men var totalt olika. Jag hade erkänt mina känslor, javisst, men det betydde inte att jag tyckte om dem. Jag kunde väl baske mig inte vara kär i en lömsk, svekfull Malfoy! Fast jag måste erkänna att jag varit i himmelriket två gånger per dag, och varje gång då vi var nära varandra. Det störde mig fortfarande, men jag visste svaret på det: jag måste gilla mig själv, eller bryta upp mig själv.
Valet var egentligen ganska lätt.
Jag styrde stegen mot uppehållsrummet.

Scorp

”Hallå? Scorp? Ho-ho? Scorpius Malfoy!”
Zeus viftade med ena handen framför ögonen på mig. Jag blinkade och fokuserade på hans irriterade och lätt förolämpade ansikte. Shit. Hur länge hade han suttit så där egentligen? Det slog mig att jag inte hade en aning om vad vi pratade om.
”Ja…?” svarade jag lätt förvirrat. Zeus suckade och himlade med ögonen innan han svarade.
”Jag frågade dig vad du tycker om…” han gjorde en paus och spände blicken i mig, ”Rose Weasley”.
Jag stelnade till och rynkade pannan. Exakt varför frågade han så? Men det var ju ganska självklart varför egentligen: vem som helst med ett öga, en hjärna och en hyfsad tankeförmåga hade kunnat se mig och Ros- Weasley när vi arbetade tillsammans under örtläran. Nåja, nästan tillsammans. Men vad skulle jag svara? Det sista jag ville var att lätta mitt hjärtas kärlekskänslor för Zeus.
”Eh, inget” svarade jag med ’är-du-dum-eller-det-är-väl-självklart’-röst. Zeus såg fortfarande misstänksam ut, och nu var det min tur att himla med ögonen.
”Herregud, Zeus, kan du släppa det? Det är inget, promise!” Zeus granskade mig för ytterligare ett ögonblick, men verkade sedan lyda min uppmaning och släppa frågan. Lättnaden forsade över mig då han ryckte på axlarna och började prata om trollkarlsschack. Men han kastade en och annan blick på mig, och det undgick mig inte. Jag bestämde mig för att distrahera honom.
”Förresten Zeus…” började jag och väntade tills han såg upp på mig. ”hur går det med… vad heter hon nu igen?” fortsatte jag. Zeus flinade.
”Micaela…?” avslutade han meningen åt mig. ”Jodå, det går väl. Lite till så har jag henne som en fisk i ett nät” fortsatte han och gnuggade händerna. Jag ville helst rygga tillbaka och säga ”äckel” åt honom, men behärskade mig. Istället låtsades jag lyssna åt hans långrandiga berättelser om hur han hade charmat Micaela.
Så plötsligt avbröts vår konversation av att en andraårsflicka kom in med en liten pergamentrulle i handen. Hon travade fram till mig. Jag och Zeus avbröt genast vårt samtal. Flickan sträckte fram handen med rullen i och sa:
”Här. Till dig. För det är väl du som är Scorpius Malfoy, eller?”
Med lätt darrande fingrar rullade jag upp brevet.

---

Nu blev det spännande va?