Vamäxan Sarah

braaaaaaaaaaaa!

SUUUUPER! ♥

SuperAwesomeMegaBra!
Meer!

superb

AZUM

JÄTTE LEDSEN FÖR ATT KAPITLET DRÖJER!
Men nu är det så att jag inte haft tid att skriva och att jag har haft massor att göra. Och just nu har jag en kompis här, så nu hinner jag inte skriva mycket alls. Och hon åker först på Måndag. Så kanske inte hinner komma nått före det...

Hoppas ni inte hatar mig nu!

Btw, Olivander dör väl aldrig?
(SPOILERWARNING; OM MAN INTE LÄST SISTA BOKEN!)

Såklart vi inte hatar dig! ♥ Vem skulle kunna hata dig?
Och jag har tålamod, så ta den tid du behöver! c;

Aww! TAck! ♥

Ahh, okej! ^^ Ville bara vara säker!

nae då, vi e inga mördare!

Jätte ledsen att det här kapitlet har dröjt lite också! D:
Men jag har just börjat på en "tidning" här på Mugglis. Och lite sånt, och inte haft tid att skriva...

Men i alla fall I ♥ YOU! Ni är bäst! ♥

Btw, kapitlet kanske blev lite för långt...
Nästa kapitel kommer jag att dela i två delar för att det inte blir för långt!

Kapitel.9

”Men hejsan, Sarah och Elena!” sa Alice glatt. ”Vilken trevlig överraskning!” sa hon en aning gladare.
”Nessie?” frågade mamma försiktigt. Såklart att hon undrade var Nässlan var, det var ju det enda hon tänkte på. Nässla, Nässlan och Nässlan.
”Hon är hos en kompis” svarade Alice och gav mamma en menande blick. ”Åh, ni måste ju ha en anledning av varför ni är här. Låt höra” sa Alice uppmanade. Och jag väntade på att mamma skulle börja.
”Jo, som du vet ska Sarah börja på en ny skola” sa mamma försiktigt. ”Och hon behöver lite böcker och sånt från Diagongränden” förklarade mamma och Alice nickade förstående.
”Men vad ska jag hjälpa er då?” frågade Alice fundersamt och tittade oförstående på mamma, som bara log svagt tillbaka.
”Jo, vi kan ju inte komma dit utan någon spis. Och det kostar alldeles för mycket att ta nattbussen enda dit” förklarade mamma och Alice såg lika fundersam ut nu om inte lite mer. ”Och du har ju en spis” sa mamma och det verkade förklara allt för Alice, men inte lika mycket för mig. Vad skulle vi göra med en spis?
”Jaha! Men då måste nu väll fara snart då?” frågade Alice förstående och gav mig ett glatt leende. Jag tittade förbryllat på mamma och hon gav ifrån sig ett ”Åh”.
”Sarah har ju aldrig åkt med flampulver!” utbrast hon. Hon tittade oroligt på mig i några sekunder och jag höll på att tappa tålamodet.
”Men vad är det då!” frågade jag argt, jag gillade lika mycket som mamma att inte veta om saker. Man tycker ju att jag skulle blivit van med att vara den som inte visste, men jag hatade det!
”Jo, det är ett sätt att färdas, Sarah” förklarade mamma och njöt av ögonblicket. ”Men färdas genom en spis till en annan. Du och jag ska fara till Diagongränden ju, då måste vi ta lite flampulver och säga Diagongränden.” förklarade mamma och jag såg hur mycket hon njöt av det här, när jag inte visste något som hon visste. Där var mamma och jag olika, jag blev bara irriterad när någon inte förstod eller inte visste något som jag visste.
”Du har tjatat mycket om att jag inte får visa mig bland folk, och nu ska jag bara vandra ut dit?” frågade jag en aning roat, om jag skulle få gå ut som jag var, kanske jag skulle kunna övertala mamma att jag inte skulle behöva ha Polyjuice-elexir hela terminen på Beauxbatons. Det var också ett av det som mamma hade bestämt...
”Just det, en annan del av planen du inte visste om!” sa mamma lite nöjt. ”Du ska få ha Polyjuice-elexir också nu! Men om det gör dig gladare, så ska jag också ha det” förklarade hon. ”Då får du känna hur det känns också!”
”Och vem ska vi bli då?” frågade jag surt. Mamma hade förklarat allt om Polyjuice-elexir, men måste ta någon äcklig dryck och sedan förvandlas man till någon. Och jag visste inte vilken ”någon” skulle vara nu.
”Åh, det får Alice här berätta!” sa mamma, om möjligt, ännu nöjdare.
”Jo, jag gick och plockade några hårstrån från mina mugglar grannar bara” sa hon oberört och granskade min reaktion. Men jag hade ingen, det var uppenbart. Vi kunde inte bli någon som någon kunde känna igen, det skulle vara för farligt.
”Okej, så här har du, Sarah” sa mamma och räckte mig ett glas med grön sörja i, och själv tog hon ett annat. ”Drick upp allt” sa hon innan hon själv tömde glaset på några sekunder. Jag tittade lite på glaset innan jag långsamt förde det till min mun. Det smakade som kattspy, inget gott alls. Jag var nära på att kräkas, men modestod impulsen. Sedan kände jag hur det började bubbla i hela min kropp och snart lite klia också. Jag tittade ner på min kropp och blev först chockad. Det här var inte min kropp, det var en vanlig flickas. Nu hade jag kort klippt svart hår och smala noggrant filade naglar. Jag skulle aldrig gå ut såhär, om jag inte var tvungen, som nu...
Jag tittade lite försiktigt på mamma och såg att det inte var mamma längre, utan en väldigt prydlig dam.
”Men kan vi fara någon gång då?!” frågade jag surt och gav mamma en irriterad blick, hon förstod och nickade.
”Ja, vi borde gå nu” sa hon och försökte låta vänlig. ”Annars kanske elixiret slutar verka. Men eh... Vi kanske hörs senare” mamma sa inte ses, eftersom hon inte ville det. Så mycket visste jag.
”Ja, det får vi hoppas” sa Alice kort, som om hon hade blivit förolämpad. ”Ja, men kom hit då!” uppmanade hon oss. Och sedan gick vi in i ett rum som hade lite udda möbler och några tavlor och sedan vid mittersta väggen fanns en spis, och på spisen fanns det en kruka med något slags sand i.
”Så, jag far först så att du kan se hur man gör” sa mamma och steg in i lågorna. Om det hade varit till Nässlan hade hon sagt ”Om du inte kommer om 10 minuter kommer jag tillbaka och kollar” men det var ju till mig, så hon brydde sig inte, tänkte jag surt. ”Man måste säga vart man ska och det måste man säga högt och tydligt”
Och sedan vände hon sig rakt fram och sa tydligt och högt ”Diagongränden” och sedan var hon iväg. Jag såg länge på spisen och förstod inte vart hon hade tagit vägen.
”Se så. Nu är det din tur, Sarah” sa Alice och log mot mig. Jag tog ett nervöst steg mot henne och undrade vad jag skulle göra. Så jag började istället gå mot spisen.
”Nej!” sa Alice lite strängt. Jag vände mig förvånat mot henne. ”Du måste ta lite flampulver också” sa hon och jag kände mig som en klant. Men jag hade inte sett mamma tagit det, tänkte jag. Hon hade säkert gjort det med flit, så att jag inte skulle komma ihåg det, tänkte jag ännu argare.
Jag tog snabbt en näve full med sand och sedan vända jag mig mots spisen igen. Jag vandrade in i lågorna och hällde ut sanden i spisen och sa med hög och tydlig röst ”Diagongränden!”
Jag kände ett snabbt ryck i min kropp och nu snurrade allt. Jag försökte att inte titta eftersom jag hade lätt till att bli illamående, men när det äntligen sluta snurra, ramlade jag ut ur en annan spis och mitt i famnen på mamma.