Vem är du?

Tror jag blir klar idag. 729 ord nu

^
^
Jag tror det finns en FAQ någonstans till nya medlemmar!
Men du kankse redan har läst den?? :3 (Tänkte bara säga det... )

Ja, men Han/Hon är ju ny här ju! Om man är ny vet man nog inte så mycket om det!

MM jag förstod det... därför tipsade jag om FAQ

eggsakt men nu vet jag tack så mycke alla fina människor som du

Räcker 820 ord? I så fall måste nån göra ett inlägg.

Såklart det räcker :3

Joo! Det räcker!

Kapitel 6: Charlies lilla hemlighet

(Hermione)


Jag sprang mot förbjudna skogen, det gällde att inte Harry och Ron fick syn på mig. Jag såg ett par ljusblå ögon titta på mig ur mörkret i Skogen.
”Kom”, viskade Charlie. Jag lydde och kom till honom. Han började snabbt gå längre och längre in i skogen. Jag var tvungen att småspringa för att hinna med i hans tempo. När han stannade log jag, äntligen skulle jag få veta hans hemlighet!
”Okej, vill du fortfarande veta?” frågade han tyst. Jag kollade på honom, klart jag ville!
”Ja, det vill jag!” Han kollade argt på mig.
”Inte så högt!” väste han, han sa det högt men ändå tyst.
”Okej, okej, förlåt”, viskade jag irriterat.
”Förlåt, jag är bara inte på något bra humör idag”, viskade han skamset och jag tyckte riktigt synd om honom, han såg så ynklig ut.
”Det gör inget”, viskade jag vänligt.
”Okej, du ville veta hur jag tagit mig in på Hogwarts. Det ska jag berätta för dig. Jag vet inte om du kommer gilla det men… ” Han slutade och kollade på mig. Jag ryckte på axlarna och sa:
”Berätta” Han tog ett djupt andetag.
”Jo, det är så att jag kan flyga” Jo, det har jag märkt, tänkte jag. Jag gav honom ett liten uppmanande nick.
”Jag flög efter Hogwartsexpressen hela vägen till Hogsmeade-stationen”, sa han och jag kom att tänka på under mitt andra år när Ron och Harry hade tagit Rons pappas bil och flugit den efter Hogwartsexpressen. Det minnet fick mig att le.
”Sen då?”
”Sen… Hjälpte Hagrid mig in”, sa han och rodnade lite. Jag visste det, tänkte jag och suckade.
”Hagrid är en vän till dig, eller hur?” frågade han. Jag kollade på honom och log svagt.
”Ja, det är han”, sa jag. Charlie kollade allvarligt på mig och suckade tungt.
”Då har jag satt honom i en knipa” Jag kollade på honom, vad menade han?
”Vad menar du?” frågade jag förvånat.
”Om han blir upptäckt kommer han säkert hamna i knipa”, sa han tungt.
”Han får väl se till att inte bli upptäckt då”, svarade jag bestämt. Han kollade på mig och nickade svagt.
”Men jag måste gå nu”, sa jag och började gå.
”Okej”, sa Charlie och vinkade till mig. Jag gick ut ur skogen och då såg jag Ron och Harry! Jag kastade mig bakom Hagrids hus. Jag tror inte de såg mig men jag vet inte.


(Ron)


Jag kollade på Harry. Varför trodde han att hon skulle vara i Förbjudna skogen?
”Vi var ju ungefär där igår när hon sa åt oss att gå före”, sa han.
”Aaa… Kanske det”, sa jag fundersamt. Vi gick mot Skogen när jag skymtade en rörelse i utkanten av skogen. Det var väl bara inbillning, tänkte jag.
”Det ser inte ut att vara någon här”, sa Harry.
”Nej, det gör det inte”, sa jag. Jag började gå tillbaka till Hogwarts.
”Vart ska du?” Var inte det självklart, undrade jag och vände mig mot Harry.
”Tillbaka till Hogwarts” Harry såg förbryllat på mig.
”Varför det?” frågade han. Harry såg på mig.
”Varför inte?” frågade jag. Nu syntes det tydligt hur knäpp Harry tyckte jag var.
”För att Hermione kan finnas här någonstans”, sa han. Han började gå mot Hagrids stuga.
”Jag tyckte nämligen att jag såg någonting – eller någon där”, sa han. Han hade sett samma sak som jag, då var det nog inte inbillning trots allt.

(Hermione)

Å nej! Harry och Ron gick rakt mot Hagrids stuga, och jag var gömd bakom den… Jag kollade mig omkring efter ett nytt, bra gömställe som inte låg allt för långt bort, då kunde de ju se mig. Jag kollade bort mot växthusen, de låg inte allt för långt bort. Jag kunde springa dit och sen bara promenera mot Ron och Harry och fråga vad de gjorde där. Jag sprang allt vad jag hade mot växthusen och kastade mig bakom dem. Harry och Ron såg mig inte. Jag tog ett djupt andetag för att lugna mig själv. Jag borstade bort lite jord från mina knän och gick mot Ron och Harry.
”Hej, vad gör ni här?” frågade jag och ansträngde mig för att låta förvånad. Harry och Ron ryckte till, de hade inte märkt mig, de stod med ryggen mot mig.
”Vi har letat efter dig”, sa Harry argt.
”Vart har du varit?” frågade Ron. Jag kollade ner i backen, det gällde att spela ledsen, i alla fall i min plan.
”Jag var bara på lite dåligt humör, förlåt”, sa jag och försökte rodna. Harry kollade på mig med medlidande i blicken.
”Jag vet hur det känns”, sa han. Ron log och sa:
”Det är lugnt, vi förlåter dig” Jag kollade på dem och log. Sen gick vi skrattandes tillbaka till Hogwarts. Jag hade klarat att lura dem. Jag log för mig själv och för en sekund trodde jag att jag såg Charlie stå och le.

bäst!