Ron tänker tillbaka

Meeer

Jag är på långt håll släkt med den som skrev Sveriges första kokbok. Fast jag är inte så förtjust i att laga mat faktiskt..

Haha min kompis är släkt med Gustav Vasa, fast det är ju typ halva Sverige.

Mer!

Tack så jätte mycket! Det har alltid varit en önske dröm att bli författare men jag är nog inte så bra så jag kan lyckas. Men jag försöker iallafall och sen får man ju se! Tack igen för alla jätte snälla kommentarer, här är ett till kaptiel!


Kapitel 12 - Oavsett vad
Nästa morgon vaknade Ron av att någon puttade till honom och skrek något.
- Ron vakna! skrek Ginny och tog tag i hans arm. Ron reste sig snabbt upp men kroppen hängde inte med och han fick ont i hela kroppen.
- Vad skriker du om? frågade Ron och gnuggade sig i ögonen. Ginny såg trött ut med mörka ringar under ögonen.
- Ron, vi kan inte vara kvar här, du måste skynda! skrek hon nu trots att han knappt var en meter ifrån henne.
- Sluta bete dig som Hermione och skrika för allt, sa Ron trött. Men sen kom han på.
- Hermione! utbrast han och undrade varför i hela världen han bara stod där som ett fån. Han slet åt sig sina kläder, drog snabbt på sig byxorna och tröjan. När han sen kollade sig omkring så var det bara han och Ginny där inne. Ginny rotade i en låda, hon verkade inte speciellt lugn och sansad som hon brukade vara.
- Vart är alla andra? frågade Ron.
- Dom är ute, hämtar dom sista grejerna inför resan. sa Ginny och lät nästan lite irriterad. Ron började minnas gårdagen. Dom hade suttit uppe och pratat till halv tre på natten. Ron hade berättat precis allt som var värt att veta. Till och med Harry hade berättat om sin livs historia för Martin och Andy som bara hört allt ifrån The Daily Prophet. Ron hade somnat först av alla och även sovit längst av alla.
- Vi ville inte väcka dig för du blir alltid så grinig när du har sovit för lite, plus att du var helt utmattade av allt gråtande. sa Ginny som om hon just läst Rons tankar.
- Jag har inte gråtit, sa Ron som minns att det bara var på tåget tyst.
- Jo, hela tågresan grät du ju nästan Ron. Jag hörde, jag kunde inte sova en blund, jag hörde dina snyftningar hela tiden och mådde så hemskt. Men jag visste att du inte ville prata om det så jag låtsas sov.. sa Ginny och skämdes lite.
- Tack, sa Ron. Tack för att du inte gjorde något, jag behövde gråta ut. sa Ron och log ett snabbt leende mot Ginny.

Några minuter senare kom Harry, Martin och Andy in klampande i huset. Alla tre såg trötta ut, Ron fick skuld känslor för att han var den enda som riktigt hade fått sova ut.
- Nu har vi allt, hittade du pappret? frågade Martin och kollade på Ginny.
- Ja, jag har det här. sa Ginny och gav det till Martin. Han tog pappret men såg ut som om han ångrade sig så fort han fick det i sin hand.
- Ta det du, lilla flicka. Jag kanske inte kommer vara med er när pappret behövs. sa Martin lugnt och räckte över det till Ginny. Hon tog det men såg sorgsen ut. Hon stoppade snabbt ner det i sin ryggsäck.
- Då är vi väl klara alla då, sa Martin och började gå mot ytterdörren. Alla fyra var honom hack i häl. Han låste ytterdörren när alla gått ut med en väldigt stor och rostig nyckel.
- Det är en lång väg, svår väg. sa Martin och vände sig om mot Harry, Ron, Ginny och Andy. Vi kan inte använda kvaster eller liknande. Detta är en väg man måste gå till fots om man inte vill bli upptäckt. Vad som än händer så får ni inte vända om. Ni måste sätta stopp för galningarna. Oavsett vad. sa Martin och Ron fick en klump i halsen. Oavsett vad så skulle han rädda Hermione, det var ett som var säkert.

Grymt

Jättebra!

Håller med

Helt klart! =D