ஓCharlie Weasleyஓ Den som visade sig

Äntligen klar med kapitlet och min dator var såååå himla jobbig eftersom den stängde av sig hela tiden! Men här är kapitlet!

FORTSÄTTNING...

Charlie följde hastigt efter draken som visade vägen till där Hugo ropade på hjälp, smidigt ålade den sig igenom skogens snår och träd, den tappade verken kraft eller mod. Men det gjorde Charlie.
Han var tvungen att stanna och en kort stund för att hämta andan från den friska, kyliga nattluften och satte sina händer mot knäna som stöd så inte marken skulle ta mot honom. .
Draken kastade en blick bakåt och såg att Charlie hade halkat efter, så troget och lojalt väntade den på honom.
”Charlie, din vän ropar fortfarande på dig,” sa den lugnt men med ändå en kyla i rösten. Nu när den hade blivit från ödla till drake så var det nästan så att den hade fått en ny personlighet och Charlie samlade snabbt nya krafter och de fortsatte sin färd.
Månskenet lyste kraftigt genom hela skogen och skiljde träden från drakens mjuka, lila fjäll från varandra så att han inte tappade bort varelsen. Mycket praktiskt...
Nu kunde man höra ett svagt snyftande och gnällande från någon och det var absolut Hugo! Charlie fick genast ännu mera nya krafter och ork för att fortsätta och de började gå lite långsammare.
Strax innan de två fanns en glänta med några som rörde sig där inne och snyftandet blev allt högre för de bägge och konturerna visade att Hugo var där inne. Plötsligt stannade draken upp med sitt nosande, sträckte på halsen och spärrade upp sina gulgröna ögon förskräckt, började backa undan och Charlie blev allt mer och mer osäker.
Försiktigt klev han in i gläntan och fick med en gång syn på en snyftande Hugo sittandes på knä, händerna för ögonen och ansiktet nere i knäna. Hugo verkade inte märka att Charlie hade kommit in i gläntan och han tänkte just gå fram till Hugo när han såg det mest hemskaste han sett i sitt liv framför han själv och Hugo.
Ett stort, svart monster kröp upp ur marken, med blodiga klor och ilskna röda ögon, stirrade den på honom och öppnade sitt gap med tusentals tänder inuti. Charlie kunde bara inte röra sig, detta var andra gången denna natt han var livrädd och han kunde inte ens röra sig för att försöka fly.
Monstret glömde bort Hugo och kröp fram mot Charlie långsamt likt en orm och öppnade återigen sitt gap, detta var slutet tänkte Charlie, nu skulle han dö.
Plötsligt, snabb som en skugga, hoppade draken fram och ställde sig framför dem för att skydda och använde sin kropp som försvar. Med ett grovt morrande och med en beslutsamt blick tittade den på monstret framför och blottade sina huggtänder.
Monstret gav till sig ett öronbedövande skri och draken kastade sig, kvick och smidig som en vessla på dess hals och bet tag. Med sina klor som vapen blev det en kamp som väckte Charlie från hans hypnos och han insåg nu vad som hölls på, draken skyddade dem och det var Charlies uppgift nu att ta Hugo tillbaka till säkerheten.
Med ett språng tog han tag i Hugos blöta hand och Hugo själv tittade upp mot Charlie och sedan mot draken som hade en gång till använt dina tänder mot monstert.
”Hugo, du måste följa med!” skrek Charlie och försökte dra upp Hugo från marken som tittade förvånat på draken.
”Men...”
”Kom nu! Vi är i fara!” skrek Charlie en gång till och Hugo lyfte med darrande ben upp sin kropp från marken. På något sett lyckades de släpa sig mot skogens slut men där stannade Hugo motsträvigt och vägrade fortsätta vilket förbryllade Charlie mer.
”Vi måste hjälpa min mamma, pappa och Sophie!” sa han med skräck i rösten och Charlie blev ytterst förvånad igen.
”Va? Sophie är inte där inne och inte din mamma eller pappa heller...” svarade han och det var Hugos tur att se förbryllad ut.
”Jo! De ligger där inne i gläntan och förblöder! Vi måste hjälpa dem!” skrek Hugo mot Charlie och försökte kämpa sig loss. Hans ansikte var alldeles rött och skrynkligt av tårarna.
”Hugo! Ingen av dem är där inne! Jag såg ingen annan förutom det jättestora monstret som var framför dig!”
”Vilket monster?” frågade Hugo och lugnade sig lite. ”Vadå framför, det ända s-som låg framför mig v-var m-min familj, s-som var döda...”
Charlie fattade ingenting, hade Hugo missat den jättestora besten och hur gick det för hans andra vän.
Plötsligt hördes ett morrande och Hugo började att skaka igen om benen. Charlie hoppades troget att draken hade vunnit striden och skulle komma till dem. Från träden stack draken ut sitt avlånga huvud och den luktade lite blod tillsammans med svett.
Den tittade med rovlystna ögon på Hugo som kippade efter luft och höll på att svimma men det vågade han knappt.
”C-C-Charlie, ä-är det d-din v-vän?"

FORTSÄTTNING FÖLJER...
Detta var näst sista delen av kapitel 5 och i sista delen har jag ritat en bild av draken som jag faktiskt blev ganska nöjd med! Men den kommer i nästa del! Ha det super! ♥

Jättebra vill verkligen se bilden på draken

Jättebra!

Ska bli kul att se bilden!

Förlåt för jag har tagigt så himla lång tid men jag ver tvungen att skriva kapitlet på en annan dator,e så tyvärr får ni väntai liiiite tills bilden kommer... Menl här är kapitlet!

Fortsättning följer...

"Charlie, vad ska jag tro?" krippade Hugo och kastade mångaa stressade blickar på Charlie. "Min syster ähr där inne i den där dödsskogen, och hela min familj och..."
"Nej!" sa Charlie irriterat mot den tårfyllda pojken som skakade i nästan hela sin kropp. "Det fanns ingenting där inne, iallafall ingen människa...eller?" Han tittade på draken som såg inte helt allvarligt skadad ut och den kastade sitt fjälliga huvud åt höger och vänster med snabb fart.
"Men den...och jag...och du" Hugo skakade bara sitt trötta huvud och la av. "Ok, jag tror dig, men nu måste vi..."
"Är det någon här ute?" ropade en gäll röst som bara kunde ha tillhört en viss professor Chagripe, läraren i försvar mot svartkonst.
"Sjutton! Vi glömde ju stänga porten helt!" viskade Charlie med händerna för tiningarna och böjde sig ner för att inte bli hittad.
"Vi två måste till slottet, utan att hon får syn på oss. Jag har nog en idé," lungade Hugo honom och böjde knäna så att de knakade till. Hugo slutade andas när Chagripe reagerade på det ofrivlliga ljudet.
"Vi tre, måste till slottet," rättade Charlie honom och Hugo gav en förvånad uttryck.
"Va? Måste den följa med? Den är så stor och..." uttryckte Hugo och stannade upp med viskandet när draken blev plötsligt mindre.
Den kisade på honom med sina avlånga, ödleögon och återtog att gömma sig bakom en kort stubbe.
"Den klarar inte sig själv är..." började Charlie.
"Den är för sjutton en ödle-drake!" protesterade Hugo och ville mer än gärna börja snacka om alla ina motargumen varför draken inte skulle få följa med.
"Hugo, snälla. Den är en av mina vänner och klarar inte sig själv här," avbröt Charlie. "Den måste med, annars kommer någon upptäcka den tillslut och då vet jag inte vad som kommer att hända. Varför tror du jag smet iväg den dagen vi började på Hogwarts?"
Han ångrade kraftigt att han sa det sista. Nu fattade säkert Hugo att Charlie hade ljugigt för honom.
Hugo tittade skumt på honom och sedan på ödlan och glömde helt av att Chagripe var där någonstans.
"Vet du, du är ganska skum, du," sa han lite för högt och satte genast händerna för munnen.
"Hallå?!"
Utan att språka ett enda ord sa Hugo att han ändrade sig, bara han kom ifrån skogen.
Charlie kände sig nöjd och de kröp på fyra ben, så nära porten de kunde komma. När Chagripe stog ivägen tog Hugo och Charlie upp små stenar i händerna.
"Nu," mimade Charlie och de två kastade sina stenar så långt de kunde. Ljuden från stenarna ekade i halva skogen och självklart vände professorn sitt huvud mot ljudet och höjde sin stav.
Försiktigt kryssade alla tre mellan träden och buskarna till träporten, otroligt nog utan någon reaktion från läraren smet de in i skolan, uppåt mot griffindortornet och sa det hemliga lösenordet mot en mistänkt tjock dam.

Hugo somnade troligen med engång, för när han väl la sig ner i sängen så kunde Charlie tro att Hugo aldrig skulle vakna igen.
Med ödlan i famnen satte han sig ner, drog på sig sin pyamas och kröp ner i sin egen lilla säng. Den hade nog aldrig kännts så mjuk förut som i natt.
"Charlie," viskade draken mot honom och han satte sig upp igen, sömnigt. "Var ska jag ligga?"
"Ligg du här, brevid mig," svarade Charlie och flyttade sin kropp lite åt sidan. "Varsågod... Du har inget namn va...?"
Ödlan morrade åt honom men tryckte sedan ihop sina blanka käftar. Den insåg väll vad den just höll på med. Charlie låtsades som om att han inte hade hört det där.
"Hmm," tänkte han. "Något bra, fast det ska knappats betyda något... Vad sägs som... Priamos!
Draken tittade nyfiket på honom och smakade namnet.
"Priamos... Är jag! Priamos är Priamos!" sa den glatt men visade sen hur trött den var. Charlie var också trött.
Han lade sitt huvud på kudden, tog tag i sitt täcke och somnade med ett leende han inte änns märkte.

Det var kapitel 5! I nästa kapitel kommer Charlie märka hur svårt det är att bevara en levande hemlighet!!

SUPERBRA!!!!!! Hoppas inte draken smiter.

Superbra, Ny läsare.

Sjukt bra!

:Tyvärr har jag fortfarande inte tillgång till dator, men bilderna kommer snart! Och för att ni väntar så gör jag fler bilder! Men nu skriver jag på telefonen och försöker akta för stavfel! Men nu har jag skrivit kap 6 del 1 som tog lite tid, men här är det! Abrakadabra! Avada kadavra

KAPITEL 6- Den levande och den konstgjorda hemligheten

''Aj... Aj... AJ!'
Charlie skakade tröttsamt på huvudet men vägrade att öppna ögonen, han var ju fortfarande trött efter förra nattens äventyr.
''Aj... Aj... MEN AJ!'' klagade han och satte sig upp med armbågarna som stöd på sängen. Han såg först en vaken Hugo, sen på klockan som visade vid 6-tiden och tittade sedan med irriterad blick på Hugo, igen. ''Vad?!''
På hans mage dansade en pigg och glad reptil, som verkade på sitt gladaste humör. Hans mage hade förvandlats till en, som mugglare kallar, studsmatta och Charlie kunde inte låta bli att le.
''Är du säker på att du inte ska gömma den där piggelinen?'' frågade Hugo med sitt snea leende. Charlie tittade upp mot honom igen och hade plötsligt fått mycket mera livade hjärnceller i hjärnan. ''Ja, men ifall detta ska bli våran lilla... STORA hemlighet så är det först och främst bäst, att du gömmer...''
''Priamos'' Priamos stannade plötsligt, upp med sitt hopperi och gick över med att undersöka undersidan av täcket.
'' Okej, Priamos. Du gömmer Priamos på något underbara sätt och för det andra, så är det nog inte så bra att skrika. Det krävs inte mycket för att väcka tvillingarna,''
Charlie kikade försiktigt på Leo, som sov på rygg med öppen mun, och Teo som låg på mage med armarna stupande ner från sängkanten. Men så en gång, så gurglade Leo något i sömnen och vände sig om så att han visade sin ryggtavla.
''Jag ska självklart tänka ut något,'' muttrade Charlie och kröp upp ifrån sängen. ''Men först ska jag göra iordning mig, och ta ett snack med min kollega här,''
Han lade fösiktigt ner armen mot sängen, ödlan tittade upp från sitt utforskande av täcket.
Smidigt klåttrade den upp på han arm och satte sig, belåtet på Charlies axel. Charlie grimaserade lite när reptilen höll på att sticka in sina klor som grepp.

'Jag har en strålande id'e!''
Charlie skuttade runt där han höll på att göra sig iordning, önskevärt själv, och viftade med armarna.
Ödlan följde hans hopp med huvudet och räckte samtidigt ut sin långa, sträva tunga. Det hade faktiskt inte tagigt många minuter för Charlie att komma på en id'e, speciellt inte nu när de var ensamma och inte hade så mycket tid på sig innan andra gryffindorelever skulle komma.
''Vadå? Priamos villl veta!'' uppmuntarde Priamos honom med ett försök att le som en människa. Just den id'en kunde skrotas, eftersom en drake och en människa har helt olika sorters, mängd och längd på tänderna, villket nu lyste upp för Priamos.
''Jo, enligt Hogwarts regler så får eleverna ha godkända husdjur,'' berättade Charlie medan han klädde på sig. ''Och då, kan vi säga... Jag säga till alla att du är mitt husdjur!''
''Husdjur?!'' ekade Priamos och stoppade in sin tunga i munnen igen.
''Ja, fast då måste du vara i ödle-form när du möter folk, jag skulle inte kunna tro att ha en drake är tillåtet på Hogwarts,'' påpekade Charlie och pekade på Priamos som ryggade tillbaka. ''Och du måste hålla dig gömd, antingen i sällskapsrummet eller i mitt rum, sen ikväll ska vi tänka ut något mer. Och just det! Jag ska försöka att smuggla lite mat till dig,"
Priamos nickade nöjt med huvudet och var inte det minsta konfunderad, tvärom.
Han skuttade upp på Charlies röda huvud och tillsammans gick de tillbaka till de andra.

Nu är Priamos inte ensam längre, han har Challe... Charlie som sin vän. Ja, Priamos kan faktiskt kalla Charlie för vän, det vet Priamos nu.
Priamos ska aldrig skada Charlie, aldrig. Det lovar jag, för hela mitt blod, för hela mitt hjärta. Var den nu än sitter, alla drakar har väll inte ett hjärta av sten? Som den andre sa till mig.
Det ska aldrig hända samma sak, med Charlie, som hände med den andra människan, nej aldrig... Aldrig...

Hoppas ni fick en bra lässtund för det tog ganska lång tid att skriva kapitlet för mobilen. Men det gjorde jag så gärna, så! & och ö nu ska jag springa och börja rita! B-)

Ny läsare

Bevakar denna tråd med längtan på mer!!

Bra