Bellatrix dotter

Kapitel 6

Harry;
Det var 5 dagar sen Ron försvann. Ingen hade sett honom sen dess, och ministeriet avfärdade hela tiden, jag och de andra i familjen Wesley när vi bad om hjälp. Nu satt jag i Ginnys rum. Vi hade precis ätit Mrs. Weasleys underbara kyckling filé. Klockan var omkring sju på kvällen. Jag suckade.
”Varför ville de ha Ron?”, frågade jag eländigt till Ginny som satt bredvid mig.
”Tänk Harry, tänk”, uppmanade hon mig. Jag ryckte stumt på axlarna. Nu var det Ginnys tur att sucka. ”För han är din bästis”
”Men jag förstår ändå inte”
”De använder Ron och kanske Hermione, som lockbete, för att få dig till Voldemort”, förklarade Ginny tålmodigt.
”Tror du att de har tagit Hermoine också?”
”Kanske jag vet inte” Jag suckade varför skulle allt vara så komplicerat? Och allt var mitt fel, om inte jag skulle vara vän med Ron… Jag avbröt mig i tankarna och jämrade tyst.
”Det är inte ditt fel Harry”, sa Ginny som om hon hade läst mina tankar. Hon makade sig närmare mig och kramade mig hårt. Det kändes lite bättre att ha Ginny intill sig. Jag la armen på hennes rygg, och hakan på hennes huvud. Jag andades in hennes doft. En blandning mellan rosor, och jasmin, och väldigt berusande.
”Huvudsaken är att det inte har tagit dig”, mumlade jag. Jag vände upp huvudet och tittade i mina ögon.
”Tänk på vad du säger”, sa hon varnande ”Men det var väldigt snällt”, tillade hon vid min sårande blick, och pussade mig på munnen. Just då öppnades dörren, och Fred steg in.
”Ehhh…”, sa han. Ginny och jag drog generat oss bort från varandra. ”Ministern är här”, sa han och flinade, innan han skyndade ner till George. Medan vi reste oss, och gick ner från trappan hörde vi två röster från tvillingarnas rum.
”Du skämtar!”, sa den ena, som troligen hörde till George.
”Nej, jag såg de”, sa den andra. Jag hörde hur det skrapade på golvet när de tog ut minnessålet (stavning). När vi kom ner för trappan tog jag ett djupt andetag och gick in i köket, där ministern stod. Tryggt medveten om Ginny vid min sida.

Draco;
Det var för några dagar sen Ron kom hitt, och Dödsätarna hade möte. Men än hade jag inte sagt något till Hermione. Jag skämdes lite över det. Hon hade börjat bli säg lik igen, hon hade inte den där hungerblicken kvar. Det var jag glad för, den skrämde mig. Trots att hon hade fått svälta, och blivit misshandlad var hon vackrare än någonsin. Jag stod framför spegeln på mitt rum och kammade håret. Jag tog lite frisyr gelé på kammen och drog den bakåt. Det upprepade jag några gånger innan jag blev nöjd. Med mitt bakåtslickade hår, och fickorna fyllda med mat smög jag ner för trappan och sedan när i källaren. Varje dag nu, i fem dagar hade jag gått ner till Hermione. Oftast hade vi bara snackat om livet och så. Men idag ville jag göra mera. När jag kom ner för trappan, såg Hermione sitta och gråta. Jag gick mot henne. Hon hörde mina fotsteg och tittade upp.
”Vad är det?”, frågade jag oroligt medan jag viftade med trollstaven. Bojorna lossades runt hennes armar och fötter. Hon snubblade fram med mig och kastade sig i min famn. Jag staplade något steg bakåt innan jag återfick balansen. Jag satte mig i stolen, som fortfarande stod kvar. Hermione slog armarna runt min hals och borrade in sitt huvud i mitt bröst
”De har dödat mina föräldrar”, svarade hon mellan gråt attackerna.

Tyckte ni den var bra?
Hoppas att jag hinner skriva mer senare =)

Asbra!!!! Vill ha mer!

Tack, bättre stavning den här gången va? ;D Skrev det på Word, så framöver behöver ni inte tjata liak mycket på stavningen xD Nu ska jag ut och åka skidor, men kan ju skriva mer när jag kommer tillbaka =)

Åh spännande och sorgligt *Snyft* Jättebra med stavningen nu, det ända "felet" jag såg nu var :

Det var 5 dagar sen Ron försvann. Ingen hade sett honom sen dess, och ministeriet avfärdade hela tiden, jag och de andra i familjen Wesley när vi bad om hjälp.

Det ska inte vara jag utan mig Och så låter det som om harry tillhör familjen weasley

Det var 5 dagar sen Ron försvann. Ingen hade sett honom sen dess, och ministeriet avfärdade hela tiden, mig och familjen Wesley när vi bad om hjälp.

Bra!

Jättebra! Och sorgligt. :'

Det enda jag reagerade på med slarvfel var detta:
Jag vände upp huvudet och tittade i mina ögon.

Annars awsome!
Men ta det försiktigt nu. Hittills har alla "författare" jag sett som skrivit Dramione-ffs och dödat hennes föräldrar haft en benägenhet att själva råka ut för olyckor. Så se upp för olyckor.

Super bra.

Superduperbraigt!(;

Super!

Jag har inte läst så många Dramione Ff än, men tack för tipset!

Kapitel 7

Draco:
Jag stelnade till.
”Vad sa du?”, frågade jag långsamt och undrade jag hade hört rätt. Hermione tog ett djupt andetag.
”Några dödsätare har dödat mina föräldrar, Voldemort berättade det innan”, nya tårar bröt ut.
”Har Voldemort varit här?”, frågade jag förvånat. Hon nickade dystert.
”Ja, det var han”, hon vände sig om i min famn så jag kunde se hennes rygg. Den var full av skärsår över. Jag grimaserade vi åsynen.
”Åhh”, vad det ända jag fick fram. Jag tog fram min trollstav som jag hade en vana att ha med överallt. Jag försökte hela såren, men var bara så dålig att det bara slutade blöda. Men det var ändå en förbättring
”Hur känns det?”, frågade jag efteråt.
”Bättre”, sa hon tacksamt, och vände sig om mot mitt ansikte igen.
”Jag är tacksam vad du gör mot mig Mal…Draco”, hon log blekt. Jag hade inget svar på det utan bara nickade. ”Får jag…?”, frågade Hermione. Jag vet inte vad hon menade.
”Ja, det får du väll”, sa jag. Hon började kavla upp min vänstra tröjarm. Då förstod jag. Innan jag hann stoppa henne, hade hon kavlat upp tillräckligt mycket för att se det. Tatueringen med mörkrets märke, som min far hade gjort. Hermione flämtade till.
”När?”, frågade hon med tunn röst.
”För tre dagar sen”, svarade jag torr i munnen, och vågade inte möta hennes blick, utan stirrade stint ner på hennes ben.
”Försökte du inte göra motstånd?”, frågade hon lite anklagande och reste sig upp från mig. Jag lutade mig bakåt.
”Hur tror du, hur pigg man är på att göra motstånd, efter en halvtimme med Cruciator på sig hela tiden?”, jag log bistert
”Åhh... Draco det har du inte berättat”, sa hon med öm rös. Jag reste mig upp och stod framför henne. Jag tittade ner på Hermione, nu var jag nästan en decimeter längre än henne. Hon vände upp huvudet, och våra munnar möttes. Kyssen blev allt mer intensiv. Sen slutade hon och våra blickar möttes. Det var nog den bästa stunden i mitt liv, men så hörde jag en röst. Varför? Hann jag tänka Varför skulle den komma just nu?
”Det är här du var”

Ron;
I fem dagar hade jag till bringat mitt liv nere i Malfoys andra källare. Jag hörde att de mumlade något om en annan fånge i den andra. De tog ifrån mig min trollstav, och misshandlade mig när jag inte gjorde som de ville. Jag tror att det är Hermione som finns i den andra källaren.
”Men det får jag väll aldrig reda på”, suckade jag sorgset. Jag tänkte på min familj, på Harry och många till. Det var mitt sätt att fördriva tiden. Jag hade inte sett skymten av Voldemort, sen mötet då för fem dagar sen. Tre gånger om dagen kom Malfoys mamma ner med mat till mig. Frukosten bestod oftast av: Torrt bröd, men lite vatten och ost. Lunch: Tunn tomatsoppa utspänd med vatten, och en skorpa till utan någonting på. Om jag hade tur fick jag en flaska vatten också. Till kvällsmat: Det varierade från dag till dag, men någon gång hade jag fått. Köttfärs biffar med två sönderkokta på potatisar, brunsås och mjölk. Det var det godaste jag hade fått hitintills. Jag trodde att klockan var runt två tiden på eftermiddagen. Malfoys mamma hade kommit ner med maten för en stund sen. Det hade varit soppa som vanligt, men den här gången ärtsoppa och en pannkaka efteråt! Jag sträckte nöjt ut mig på halmen, och filtarna som var min säng. Jag slumrade till, och vaknade av fotsteg i trappan. Jag satte mig upp på filtarna, jag hade sovit länge. Jag skulle gissa att det var sent på kvällen. Kanske runt elva snåret. Brickan med mat stod en bit ifrån mig. Jag sträckte mig och tog en bulle. Till var det korv med tomatsås och ris.

Harry;
Hela eftermiddagen hade jag pratat med ministern och andra gubbar. Nu låg jag i Ginnys säng. Hon sov redan med huvudet på mitt bröst. För varje andetag höjdes hennes bröstkorg upp och ner i jämn takt. Jag strök hennes hår tankfullt. Fugde (Han är fortfarande minister i den här Ff:en) vägrade tro att det var dödsätare som hade kidnappat Ron. Jag suckade tungt, och tog av glasögonen. Plötsligt blev allt suddigt. Fenixorderna hade ätit här, och samtidigt haft krismöte. Sirius (har inte dött), Moody, Tonks, Lupin, Snape, Kingsley och Dumbeldore hade kommit. Dumbledore hade varit ovanligt trött, och två av hans fingrar var svarta. Till slut somnade jag.

Jag gick ner för en trappa, på väggen hängde en flagga. Jag kom ner i ett litet rum, som var helt isolerat förutom en liten glugg i det ena hörnet. På några filtar framför mig, låg Weasley, blodförädaren. Han stelnade till när han såg mig, och tittade på mig med stora ögon. Hans bröstkorg höjdes uppochner allt snabbare. Jag skrattade hest.
”Var är Potter?”, frågade jag Weasleyn.
”Jag vet inte”, svarade han och jag såg hur han ljög.
”Ljug inte”, väste jag argt och mina ögon smalnade till små springer. ”Crucio!”, ett litet sken for upp från min trollstav och träffade fången. Jag rös av välbehag när han skrek av smärta.

Jag vaknade igen. Pulsen var hög, jag tittade mig förvånat om innan jag mindes var jag var. Jag lugnade mig lite. Jag puttade till Ginny.
”Vad är det?”, frågade hon sömnigt efter några puttar.
”Ron, jag drömde om honom. Voldemort torterade honom!”, med ens var Ginny klarvaken.
”Det är nog bättre att vänta tills i morgon”, sa hon sen tveksamt efter att ha tänkt en stund. ”Det har varit en lång dag, för de andra”, sa hon och syftade på aurorerna (stavning).
”Kanske”, svarade jag också tveksamt
”Och, vi kan ändå inte göra någonting ensamma”, tillade hon och gäspade. Det var det jag hatade mest med mig själv. Jag var inte tillräckligt duktig på att rädda mina vänner i nöden.
”Vi vet inte ens var han befinner sig”, Ginny gäspade igen
”Du har nog rätt”, jag la mig tillrätta bredvid henne.

Den här gången var det bara ur killarnas synvinklar, men hoppas att den duger ändå!