You can't spell "Voldemort" without "love" [SV]

Super!

... I just love their personalities. xD

Oh, Btw! Grattis!

Alice, detta är så awsome så att det inte finns ord..
Gaaaah! You´re killing me! ♥

haha jag blir alltid så glad när jag läser den här ficen xD super bra Mr Darling ♥

Mer vännen, det är awesome!! ♥

Bra!Lite annurlunda men på ett bra sett!

InspiredPsycho
Read this and you may feel better

Vilken tajming *host* idag fick jag inspiration. Ganska intressant att det är sådär precis sex månader efter att jag skrev förra kapitel

Nu ska jag sluta babbla.
Enjoy!




Kapitel 6


*Lucius perspektiv*

Två par jeans, ett par ljusa och ett par mörka, tre skjortor, underkläder, förkläde, en kudde och snuttefilt, nallebjörnen och… anteckningsbok! Så, det här borde gå hur bra som helst nu.
Jag drog igen dragkedjan och log nöjt. Det här kommer bli årets händelse, och Voldemort och Trix får inte veta någonting. Fast jag tvivlar starkt på att de kommer märka något nu när de har den där katten. Jättemysigt att hamna i skuggan mer än förut…
Hur som helst, jag borde nog börja gå. Har fortfarande inte listat ut hur man åker buss.


*Trix perspektiv*

De små, vackra ögon som var universums centrum för ondska, var det första jag såg efter att jag vaknade. Små tassar som trampade omkring på min kropp kändes som fluffiga bollar som studsade mot ett hårt underlag. En tass upp, den andra nere, svans i ansiktet, ögon som skulle kunna mörda, men ändå något gulligt över det hela. Lucius har rätt, du kan inte heta Hades. Jag klappade kattungen och försökte knuffa ner den från min bröstkorg i meningslösa försök att gå upp. Oavsett hur många gånger jag knuffade ner honom, så kom han alltid tillbaka och fortsatte trampa. Till slut fick jag bli effektiv och gå upp och hålla i honom samtidigt, så att han inte kunde komma tillbaka.
Jag lät katten gå sin egen väg när jag tog på mig jeansen och skorna. Hela huset var tyst, som om det aldrig levde, som om ingen någonsin fanns här. För en stund fick jag en hemsk tanke om att jag kanske har förflyttats i tiden eller att något hemskt har hänt så att alla har dött, så nu är jag ensam med katten. Snabbt avfärdade jag den tanken dock och gick ner till köket. Det var städat, ovanligt. Lucius var inte i köket, det innebar att han sov eller var ute. Annars skulle man höra musiken redan, då det enda han gör förutom att laga mat, är att lyssna på mugglarmusik. Det är tur att han inte har kommit på idén att kombinera dem två samtidigt.
I badrummet var det släckt, och toalettsitsen var inte uppfälld. Det innebar att båda herrarna antingen sov eller så har de försvunnit på något märkligt sätt.
När jag var på väg tillbaka till köket hörde jag små steg bakom mig. Ingen annan än Hades bestämde sig för att hålla mig sällskap när jag dricker kaffe.
På diskbänken låg det en skiva. Med en kopp kaffe i handen tog jag upp den och läste, Trettio sekunder till Mars. Mugglare är bra speciella, tänkte jag. Man kan ju inte komma fram dit på trettio sekunder! Jag skakade på huvudet och la ifrån mig skivan. Några steg senare insåg jag att jag faktiskt vill lyssna på mugglarmusik. Med tanke på deras konstiga namn kanske har de konstig musik, värt att undersökas alltså. Jag tog med skivan och knackade försiktigt på dörren till Lucius rum.
Efter att ha knackat på i säkert fem minuter bestämde jag mig för att gå in. Bara för att inse att han inte var där. Jag ryckte på axlarna och satte skivan i spelaren. Lucius fåtölj var verkligen underbar att sitta i, så jag tog tillfället i akt och satte mig i den, och drack upp kaffet medan jag lyssnade på den konstiga musiken. Dock måste jag erkänna att jag tyckte om den. Ute i hallen hörde jag steg och någon som pratade, som om personen pratade med ett barn. När jag insåg att det inte var Lucius, utan Voldemort, satt jag kvar i fåtöljen och slöt ögonen.


*Voldemorts perspektiv*

Jag knackade på dörren till Lucius, för att be honom att sänka ner volymen på sin mugglarmusik. Ingen svarade, så jag gick in. Insåg snabbt att det inte var Lucius utan Trix som satt i fåtöljen, och grät. Om det fanns någonting som jag verkligen inte tyckte om här i världen, så var det att se henne gråta. Jag kände mig hjälplös, men gick ändå fram och kramade om henne. Då började hon gråta ännu mer. Mina tankar snurrade och jag visste verkligen inte vad jag skulle säga, ville inte fälla någon dum kommentar eller så. Jag såg att katten tittade på oss, och även han verkade vara ledsen.
- Vill du ha kaffe? frågade jag när jag såg hennes kopp på bordet bredvid
- Nej tack. Lite mat däremot skulle inte skada. Men Lucius är ju ingenstans. - hon torkade bort tårarna med sin tröja
- Jag kanske kan fixa ihop någonting? Typ en macka eller så. Så värdelös är jag ju faktiskt inte. - jag log mot henne. – Jag tror till och med att vi har Nutella hemma.
När Trix hörde att jag sa Nutella blev hon genast glad, det såg man på henne. Jag hjälpte henne upp från fåtöljen och hon gick med mig till köket. Det var ovanligt fint städat, och jag hittade allting jag skulle ha. Trix fick några Nutella-mackor och hon verkade ha glömt att hon var ledsen.
- Ska vi ta en promenad? Det är fint väder. Och ja, jag vet att jag precis har varit på en promenad, men tänkte att du också behöver gå ut.
- Ja, det kan vi göra. Det gör jag gärna, faktiskt!


*någon timme senare*

- Jag sa ju att det här kommer bli roligt! Mugglare har faktiskt ganska coola grejer. Ja, jag vet, att höra det från mig är ju så ovanligt… - sa jag när hjälpte Trix att få fart på gungan. Hon skrattade och skrek samtidigt. Det var väldigt sällan man hörde henne skratta och jag uppskattade verkligen det här ögonblicket. Jag tror jag gillar henne. På riktigt.

Jag älskar verkligen Voldy och Bellas relation xD hahahah

Stackars Lucius

De är lite extra coola
Och Lucius, ja... vi får se vad som händer.



För den här berättelsen skriver jag bara så där, inte tänkt ut något i förväg eller så.

haha aa verkligen xD

oh *nyfiken*