Vilien på Hogwarts!^•^

Jipppppie!!!
Min tur!

AHa typ 30 till då
*Räknar ned dem*

≈ Cassie ≈

När jag vaknade av att Kitty kom in ragglande mitt i natten till flickornas sovsal blev jag ricktigt orolig.
Det var inte likt henne att gå i sömnen så där.
När hon började glo konstigt på mig och rabbla upp massa saker om merkurius belv jag liv rädd.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Skulle jag gå till sjukhusflygeln? Till rektorn?
Jag visste inte.
Hade hon blivit galen.
När Kitty tillslut rammlade ihop på golvet och skrek: MEEEEERKUUUURIIIIUUUUSSSSS!!!! med heas röst så att de andra tjejerna vaknade, tog jag henne i armen och drog med henne ut i uppehålls rummet.
Där fick jag henne att lägga sig i en soffa och så somnade hon.
Jag ville inte ta risken att de andra vaknade och frågade besvärliga frågor.
Ända sedan jag träffat Kitty första gången hade hon varit lite märklig i bland.
Hon pratade i sömnen och blev lite....konstig ibland.
Men hon var min besta vän så jag gillade henne i alla fall.
Jag lät Kitty sova i soffan tills det blev morgon.
Egentligen var det väl det. Solen lyste starkt.
Men klockan var bara 6 på morgonen.
När Kitty väl vknat hade hon inte kommit ihåg nogonting av nattens hendelser.
Vi gick löångsamt ner till stora salen för frukost.
Jag var vrålhungrig.
Kitty somnade nästan hela tiden med ansiktet i sina flingor. Jag var tvungen att vecka henne hela tiden.
Tillslut kom Reamus Lupin och satte sig vid oss.
Ingen av hans vänner var med.
När han tittade på mig och sa godmorgon med stel röst kände jag hur jag rådnade.
Jag gillade honom värkligen.
Mycket.
Men som tur var märkte varken Lupin eller sovande Kitty något.
Men en sak fick mig att undra.
När Lupin kom och satte sig sa han till Kitty: Gick det bra efter i går, Kitty?
Det värkade ju som att han visste vad som hänt med henne.
Hela resten av frukosten försökte jag fråga honom. Men varje gång jag försökte och tittade på honom rådnade jag.
Jag blev så sur på mig själv.
Dett gäldee ju min bästa vän och jag var så feg att jag intre vågade fråga någon som kunde hjälpa henne.
Just när jag tog mod till mig och öppnade munnen sa Reamus: Ja, hejdå. Jag måste gå!
Så sprang han iväg.
Jag kunde inte låta bli att tänka på hur snyggt det var när hans skolmantel fladrade bakom honom.
Jag ruskade på huvudet.
Jag får fråga honom sen, tänkte jag.
Om jag inte mindes fel hade vi förvandlingskonst ihop. Då hade jag min tjans.
- Bara vi sitter bredvid varandra det här året, mumlade jag halv högt.
Så gick jag och Kitty iväg till vår första lektion.


Ja, här är det!
Jag tycker att Cassie ska var bra på förvandlingskonst.

AlexZz tur!

Coolt! Kitty ska va bra på spådomskonst ♥
------------------------------------------------------------------

=Kitty=

Kitty åt knappt något vid frukosten, så trött var hon.
Men hon märkte nog att Cassie uppförde sig annorlunda efter att Remus kommit.
"Gick det bra efter går, Kitty?" Hörde hon Remus fråga.
"Mm... antar det" hon gäspade och höll sig snabbt för munnen. "Eller, jag minns faktiskt inte så värst mycket..." Hon gäspade en gång till och somnade så hon hamnade i flingorna. Cassie fick väcka henne.
Resten av frukosten verkade Cassie försöka säga något till Remus men hon blev ovanligt nog, röd varje gång hon tittade på honom.
"Ja, hejdå! Måste gå!" Sa Lupin och Kitty försökte le utan att somna men det gick inte så bra. Hon nickade till.
"Kom igen Kitty" Sa Cassie och dem gick till deras lektion.
Förvandlingskonst, Remus var inte där än.
Cassie såg sig om efter något... eller någon.
"Du Cassie... är du kär i Remus?" Frågade Kitty tyst. Cassie bara rodnade. Kitty såg tre platser som var kvar i rummet, ett bord för två och en plats bredvid en kille som hette... Jake. Han var Jaspers tvillingbror, det syntes iallafall. Katrina slog mig ned bredvid honom och Cassie hade inget annat val än att sitta själv vid dubbelbordet.
Kitty själv ville egentligen sitta bredvid Cassie, och Jake verkade ha hoppats på att Cassie skulle sitta bredvid honom eftersom han reste sig och skulle gå bort till platsen bredvid henne.
"Du stannar här, grabben." Sa Kitty argt och drog ned honom igen.
"Varför då!!" Svarade han om inte ännu argare.
"Därför att Cassie aldrig skulle ens vilja vara så nära en underhuggare som du!" Svarade Kitty elakt och man såg att orden sved, men han satt kvar.
Själv höll hon på att segla bort igen och innan hon visste ordet av så vaknade hon på golvet med allas ögon mot sig, även lärarens.
"Ursäkta mig kan någon ta henne till sjukhusflygeln, tackar?" sa läraren och Kitty kände Jake dra upp henne.
"Jag gör det." Sa han. Klasskamraternas chockade blickar följde Kitty ut i korridoren.
"Varför skrek du mörkret kommer och merkurius för?" Frågade Jake när dem nästan var framme vid sjukhusflygeln.
"Vad? Jag gjorde vad??" Frågade Kitty chockat och Jake verkade obekväm.
"Ja du... gjorde det." Sa han och öppnade dörren till sjukhusflygeln.

Jääääätte bra!
Hope Potter! Din tur!
Längtar!

o,o Slåss du mot trollet? Hur går det med det Miss Black?

Det går rätt bra!
Jag klarar honom nog!

Awsum! *Ger tummen upp*

OJ FÖRLÅT! Jag började att läsa en annan ff och glömde bort tiden
MIN DEL KOMMER SNART!

Villken annan FF?