Två Stjärnor och En Måne

Superbra!!!!

Tack! Lills ska nog sätta ut andra halvan idag nån gång! Jag är inte riktigt säker!

JÄttebra!

Hoppas att det blir lite mer spännande nu!

TAAACK FÖR ERA UNDERBARA KOMMENTARER! ♥♥♥

Jag kände trollstaven vända sig i mitt grepp och pekade mot min vänstra sida. Jag funderade en liten stund på hur jag skulle kunna kolla säkert vart jag skulle gå.
Solen hade inte gått upp än, men när den gjorde det kunde jag dubbel kolla att det faktiskt var rätt att jag skulle gå rakt framåt för att komma till Hogwarts.
Så medans jag väntade på att solen skulle stiga upp funderade jag på vad det var jag hade med, vad det var jag hade på mig och vad det var jag skulle kunna äta.
Jag hade i fickan en kniv som jag hade fått av Kate på min 9 födelsedag. Och i min andra ficka hade jag en plastpåse från i förrgår.
Jag hade inte på mig min pyjamas, som jag hade haft i drömmen. Utan ett par obekanta joggingbyxor och en långärmad korta som det stod ”I love U” på. men det som skrämde mig var att jag hade ett halsband på mig, och det var en liten klump av metall. Men inte vilken klump som helst, utan den lilla klumpen var en varg. Och varje gång jag tänkte på det fick jag rysningar.
Jag hade inte kommit på vad jag skulle äta, men efter att gått lite i skogen hade jag hittat flera olika svampar och några bär. Jag visste inte om man skulle kunde äta dem, men det var värt ett försök.
När jag hade gått runt i skogen, i vad som kändes som en evighet, och plockade svampar och bär. Sedan försökte jag komma ihåg vad trollformen hette, när man skulle skicka ut lite eld. Och när jag kom på den började jag försöka få ut eld ur min trollstav. Men det enda som kom ut var små gnistor, och om jag samlade ihop kvistar och gräs som var torrt kanske det kunde gå enda, tänkte jag.
När jag äntligen hade fått ihop en eld hade solen redan stigigt ganska högt på himlen. Och jag fick skynda mig att steka svamparna och bären, sedan satte jag dem i posen. Dubbel kollade vart åt jag skulle gå och började promenera. Jag hade ingen aning om hur länge jag skulle vara tvungen att gå, och jag hade ju inte hittat något vatten. Så vatten hade jag inte.
Jag promenerade i vad jag trodde var två timmar innan jag började bli hungrig, men jag väntade i ytterligare två timmar innan jag bestämde att jag kunde äta.
Så jag stannade och började äta några svampar, dom smakade inte särskilt gott, men det hjälpte mot hungern. Jag sparade några få stycken av svamparna och lite av bären.
Sedan började jag gå igen. Jag gick ganska långt innan jag kollade att jag gick i rätt riktning igen.
Just när jag skulle börja gå igen hörde jag en sträng och orolig röst ropa mitt namn. Mitt hjärta hoppade ett extra slag när jag insåg att det var McGonagalls röst. Hon hade kommit för att leta efter mig!
”HÄÄÄR!” ropade jag så högt jag kunde och hoppades på att dom skulle höra mig.
”SAARAAH?!” ropade nu en annan röst, som jag inte kände igen.
”HÄÄR BORTA!” ropade jag igen så högt jag kunde och kände hur ont i halsen jag fick av det. nu hörde jag springande steg mot mig och ut från träden sprang professor McGonagall. Hon sprang fram till mig och stannade någon meter från mig.
”Varför är du här ute? Och varför sa du inte till någon var du var?! Vet du hur farligt det är här i den förbjudna skogen?!” frågade McGonagall argt. Jag kunde inte låta bli med att titta ner i marken utan någon anledning. Jag hade egentligen inte gjort något ju!
”Jag är inte här för att jag vill eller bestämde det, professorn” sa jag svagt och tittade upp på McGonagall. ”Jag...” jag kunde inte berätta nu. Jag var för utsvulten och hade ont i både ben och armar, nu när jag tänkte efter. ”Jag är jätte hungrig, professorn” stönade jag. Och McGonagall började gå mot det hållet som hon hade kommit ifrån.
”Du får mat så snart vi kommit till slottet” sa McGonagall. ”Det är bara en liten bit” försäkrade hon mig när hon såg hur jag stönade. ”Du var närmare än du trott”
Sedan började vi gå, och ibland stannade vi för att vänta på att några andra skulle gå med oss mot slottet. Det var väldigt många som hade kommit och sökt efter mig märkte jag.
När jag äntligen såg att solen började lysa igenom träden märkte jag att vi snart skulle vara vid Hogwarts.
”Äntligen!” stönade jag när vi gick ut ur skogen och vi började tyst promenera mot slottet. ”Vad är klockan, professorn?” frågade jag Professor McGonagall.
”Lite över lunch” svarade hon och jag förstod att jag hade missat lunchen. ”Du får äta senare nu idag” sa hon när hon såg mitt oroliga ansiktsutryck. Jag blev mycket lugnad av det men undrade ändå hur jag skulle få äta om dom hade plockat undan från stora salen. ”Kom med upp till mitt kontor” sa McGonagall när vi hade gått in i slottet.
Jag följde efter henne till ett rum med ett skriv borde, två stolar, en brasa och ett fint fönster som hade utsikt över Quidditch planen.
McGonagall trollade fram en tallrik med massor med ostsmörgåsar på och jag tog en och åt upp den på några minuter. McGonagall väntade i några minuter så att jag kunde bli en liten bit mättare.
”Så vad hände egentligen?” frågade hon sedan. Jag visste inte om jag skulle säga det ärligt eller inte. Men bestämde mig för ärligt.
”Jo, jag hade en verkligen konstig dröm.” började jag. ”Det handlade om en konstig gubbe...” och så berättade jag allt. Hur vargen hade hoppat på gubben och räddat mig och hur jag sedan hade varit i skogen som jag varit i drömmen.
När jag var slut tittade McGonagall på mig med stora ögon.
”Vad är det, professorn?” frågade jag oroligt. Hon tittade bara på mig.
”Öh, inget” sa hon när hon kom tillbaka till verkligen. ”Bäst att du går till dina lektioner nu. Vi får prata igen senare” sa hon och jag gick mot dörren.

JätteBra Lills! Nu ska jag börja skriva på nästa kap! Och jag kommer skriva om Lucy! eftersom Lills skrev om Helena men sen när det är Lills tur får hon också skriva om Lucy! Så det blir två Lucy efter varandra!

Superbra!!! som vanilgt

Jättebra!

det är super!!!

Jättebra! ^^

Jag sätter ut halva kapitlet nu för annars kommer det att ta så länge, jag måste tänka lite hur jag ska fortsätta.

Kapitel 14 (halva)
Lucy Hope

Jag såg Helena komma in i klassen. Hon var sen. Hon satte sig på sin plats bredvid mig.
”Var var du? Jag var orolig”, viskade jag och hoppades att ingen hörde eller såg det.
”Jag kan inte prata om det nu”, sa hon och tittade bort på läraren. ”Vi pratar om det efter lektionen”, sa hon sedan efter en stund. Jag nickade och tittade upp mot läraren. Det var som om lektionen var i en evighet men till sist sa läraren att lektionen var slut och vad läxan var. Jag tog mina böcker och gick till Helena som stod och väntade på mig vid dörren. Jag tittade på henne och hon förstod att jag vill fara till sällskapsrummet och prata om det istället eftersom vi ändå skulle laga läxan där. När vi kom till sällskapsrummet satte vi oss i den röda soffan. Medans vi lagade läxan berättade Helena om vad som hade hänt och varför hon var sen. Vi skulle just gå och vi såg att Ashley stod och pratade med Justin. Hon måste ha kommit med Justin. Hon vände sig om och skulle gå men när hon såg oss vände hon sig om och pussade Justin på kinden. Helena försökte att gå sin väg utan tårar, det såg jag. Men till sist trängde sig tårarna fram och hon sprang iväg. Jag sprang efter henne till sovsalen, hon satt i sängen och grät.
”Det är okej”, försökte jag trösta henne. ”Ashley är ett svin”.
Hon tittade på mig. ”Ashley är ett svin”, upprepade hon och torkade tårarna. Hon ställde sig upp. ”Hon ska få för det här, jag ska...” hon pausade. ”Jag ska...” sa hon igen. ”Vad ska jag göra? Ashley ska få betala. Man bråkar inte med Helena”. Vi satt och funderade på vad vi skulle göra för att hämnas på Ashley. Till sist kom vi fram till att vi skulle kunna förödmjuka henne, eller åtminstone säga emot. Vi skulle just gå till sällskapsrummet när vi märkte att klockan var mycket och att vi måste börja gå mot quidditchplanen för att inte bli försenade. Nu hade vi flyglektion.
Efter lektionen gick vi till sällskapsrummet men vi hittade bara Justin som stod och pratade med Sam och några andra som jag inte visste namnet på.
”Ska vi”, frågade Helena och log.
”Absolut” svarade jag och tittade först på Helena och sedan på Justin. Vi gick mot Justin och när vi kom fram tog Helena honom i axeln så att han svängde sig mot oss.
”Vi måste prata”, sa Helena bestämt. ”Ensamma, utan dina vänner”, sa hon och tittade på killarna som stod bakom Justin.
”Visst”, sa han och började gå mot den röda soffan. Vi gick efter. Han satte sig i soffan och vi satte oss på var sin sida av honom. ”Vad vill ni prata om”, frågade han sedan.
”Hur kunde du?” frågade Helena honom argt. ”Hur kunde du dansa med mig och sedan nästa gång jag ser dig står du och kysser Ashley?”
”Va? Nu förstår jag inte vad ni pratar om”, sa han och tittade från mig till Helena. ”Det var hon som kysste mig. Eller snarade pussade mig på kinden”. Jag såg att Helenas kinder blev röda och sedan hörde jag ett svagt pip.
”Förlåt, det var inte meningen...” började hon. ”Jag trodde...”
”Nej, det gör inget” avbröt han. ”Jag förstår”, sa han ursäktande, som om det var han som hade misstagit sig. Helena kramade honom och så började vi gå till sovsalen. Jag kastade mig ner på sängen och bara slappade. Helena gjorde likadant. Vi var som tvillingar, ibland säger vi samma saker och tänker på samma saker.
-----------------------------------------------------------------------------------
Det kommer mera senare.