(PM)Jag hatar din blotta existens

Jean
Hur hade det blivit så här?
Varför hängde Jean upp och ner i luften? Jean har inget riktigt svar på den frågan, han minns bara svagt hur vinden i håret hade fått honom att vela stiga högre, åka snabbare. Upprymd av den underbara känslan av njutning blandat med övermod hade han susat fram i luften i vad som kändes som överljudshastighet. Med hjälp av sina blixtsnabba reflexer hade han manövrerat kvasten med professionell skicklighet och Bijou hade flugit bredvid honom under uppmuntrande skrin.
Efter det sviker Jeans annars så fotografiska minne honom och han kan inte minnas ordentligt. Något hade fått kvasten att tappa höjd farligt snabbt och störta nedåt med kvastskaftet först.
Jean ryser. Han kan fortfarande minnas känslan av skräck och den iskalla röst som sa honom att det här var slutet. Att hans liv slutade här, utan att en enda av hans drömmar hade uppfyllts. Samma känsla av upprorisk ilska som hade drabbat Jean då flammar upp igen. Det var den ilska som hade fått Jean att lyckas vinkla kvastskaftet uppåt. Kvasten hade skjutit uppåt en bra bit innan den stannade, oroligt svajande i luften på det ställe Jean nu befinner sig på.
En snabb blick på kvaständen säger Jean att kvasten nog är slutkörd nu. Den måste ha rispat i marken rätt ordentligt, flera av de styrande kvistarna saknas och i stort sett varenda kvist är bruten eller böjd. Jean skulle varken komma upp eller ner, om inte den förtrollning som höll kvasten svävande gav upp vill säga.
"Uff!" Kvasten snurrar ytterligare en gång och Jean hänger återigen upp och ner. Han känner de brännande blickarna i ryggen från eleverna under sig och om han kände dem rätt skulle det här bli ett populärt samtalsämne. Fast egentligen känner Jean dem inte alls. Ingen hade pratat med Jean alls på hela dagen, och inte på gårdagen heller. Med undantag för Jess, rektorn, den taniga läraren, den elaka flickan och farmor. Farmor ja. Farmor skulle ha vetat vad som skulle göras, det gjorde hon alltid.
"Ta min hand!" Jean vänder på huvudet som just nu är snurrigt av alla misslyckade försök att ta sig upp på kvasten och allt blod som har runnit ner i det. Professorn i kvastflygning svävar en knapp meter ifrån Jean och håller fram en solbränd hand mot Jean. Jean skakar på huvudet. Han kan inte ge professorn en hand, han kommer att ramla ner då!
"Snälla ta den!" Vädjar professorn men Jean skakar på huvudet igen. Svarta fläckar börjar dansa framför ögonen på honom och Bijou börjar cirkla i snävare och snävare cirklar runt Jean. Jean känner att Bijou uppfattar den utsträckta handen som ett hot men orkar inte ens protestera när Bijou attackerar handen med sina sylvassa klor. Ett skrik hörs som genom en dimma och Jean sluter ögonen för att få omvärlden att sluta snurra.

Jättebra

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

meer

Jätte bra!

Hej, ny läsare här
Jag gillar verkligen den här ffen.
Bevakar

Jess
"Det går inte, vi får vänta tills han inte kan hålla fast i kvasten längre och trillar ner", säger professorn och suckar tungt. Blodet droppar från professorns högra hand.
"Men då kan han ju vara död! Eller dö när han faller!" Utbrister Jess förtvivlat. Hon ville verkligen inte att Jean skulle dö.
"Ja, men tyvärr finns det inget annat sätt. Vi får hoppas att han släpper snart och hålla tummarna för att fallet med hjälp av en besvärjelse, om jag lyckas sikta rätt vill säga", Jess kan inte avgöra om professorn tvivlar på sig själv eller om han bara är arg och vill få utlopp för sin ilska. Ett hjärtskärande örnskri får allas huvud att riktas uppåt.
"Ja, hej på dig också lilla fågel, jag hade gärna hjälpt dig om du inte hade attackerat mig", muttrar professorn tyst med ett bittert tonfall och suckar sedan. "Om han bara ville lita på mig!" Utbrister han med en röst fylld av ångest. Jess ser hur Jean svajar högt däruppe och bestämmer sig.
"Ta med mig", säger hon till professorn och hoppas att det inte hörs hur rädd hon egentligen är.
"V-va?"
"Ta med mig upp dit", förtydligar Jess och pekar mot Jeans lila gestalt högt däruppe. Hon vill inte flyga, hon ville det inte ens i början av lektionen och hon vill det absolut inte nu. Men hon måste, om Jean dog på grund av henne skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv.

"Catterholt, du kväver mig!" Säger professorn halvkvävt. Jess sitter bakom honom på kvasten, med händer och armar i ett krampaktigt grepp runt professorns mage och revben. Jess lossar försiktigt lite på greppet men kramar åt hårdare igen när kvasten kränger till i vinden. Hon vill ner!
Jeans gestalt blir snabbt större och större och när de stannar i luften en knapp meter ifrån honom inser Jess att de inte kommer att klara det. De kommer att dö! Allihopa! Vad skulle farmor säga?
Tanken på farmor får Jess att samla nytt mod och hon släpper långsamt sin högra hand och håller fram den mot Jean.
"Jean!" Ropar Jess och rösten är gäll av skräck. Jean ögonlock fladdrar till. "Jean, kom igen! Ta min hand så att vi kommer ner härifrån!" Skriker hon och ser hur det rycker i Jeans ena käkmuskel. Bijou kommer susande mot Jess med klorna först och Jess kniper reflexmässigt ihop ögonen. Hon känner hur huden på hennes vänstra skinn rivs upp och hur något varmt börjar rinna från kinden och ner mot hakan.
"Kan du flyga närmare?" Frågar Jess professorn som svarar genom att luta kvasten så att den kommer en liten aning närmare. Jess känner hur långfingernageln på hennes utsträckta hand rispar i Jeans blågrå kavaj. Det räcker inte för att kunna ta tag i honom, men det är en bra början.
"Jean!" Skriker Jess och känner hur paniken börjar växla till ilska. Varför skulle han vara så otroligt envis? "Ta tag i min hand eller så knuffar jag ner sig från kvasten!" Bijou kommer än en gång susande och den här gången borrar de sylvassa klorna sig ner i Jess handrygg. Jess biter sig i kinden för att inte börja gråta av smärtan men drar inte in handen. Hon tänker inte ge upp nu!
Efter vad som känns som flera minuter ser Jess hur Jeans ena hand lossar sitt grepp från kvasten och sträcks ut mot Jess hand. Den bleka handen greppar tag i Jess handled men greppet är svagt och Jess tar själv tag i Jeans handled för att försäkra sig om att inte tappa Jean. Hon vänder sig mot professorn för att säga åt honom att ta ner dem, men in samma sekund som Jess vänder sig känner hon hur kvasten vickar till av en förbipasserande vindpust. Jess känner hur hennes ben glider och försöker ta tag i professorn med sin fria hand. Sekunden senare faller Jess fritt. Det sista hon ser innan världen svartnar är Jeans bleka, avsvimmade ansikte och professorns ögon, som är vitt uppspärrade i chock.

Superdupermegaultra bra. ♥

otroligt bra