Snape's försvunna dotter.

Jättebra!

^ This. ♥

Vill ha mer!♥

Håller med alla andra! Det är jättebra!

Ja, eller hur!?

Jättebra! Verkligen

verkligen jätte bra ♥3

bra!!!

Count me in, jag kommer definitivt läsa.

~ Kapitel 8.

När middagen var slut följdes de ner till fängelsehålorna igen. De hade en massa läxor att göra, och dessutom hade Oliver fått ett nytt trollkarls-schack han ville prova.

Whitney hjälpte Amber och till en viss del Edmund med läxan undertiden Oliver fick hjälp av William.
"Du och han passar verkligen bra ihop.", viskade Amber i Whitneys öra när de tagit en liten läx-paus. "Båda är skitsmarta.", tillade hon med ett litet fniss.
Whitney fnös, men kunde inte låta bli att flina och hålla med.

När alla läxor var klara och igenom-kollade satte de sig i fotöljerna (efter att ha schasat iväg några förstaårselever) och vilade en stund.
Sedan gick Oliver och hämtade sitt schack. Ingen orkade egentligen spela, men efter en stunds tjat spelade han mot Edmund.
Oliver vann stort. Det var bara småflisor kvar av Edmunds pjäser när William frågade Whitney om hon ville spela ett parti.
Whitney hade egentligen ingen lust, men kunde hon verkligen säga nej till hans nötbruna, underbara ögon? Svar: nej.

Efter att han blivit krossad av William (hon hade knappt koncentrerat sig) var både hon och de andra trötta. De sa godnatt och skilldes åt.

När Whitney och Amber gjort sig i ordning började Amber genast prata om William.
"Asså, Whit, han tog knappt ögonen från dig!", sa hon snabbt.
Whitney blev lite röd i ansiktet. "Gjorde han väl visst."
"Nehe du! Jag såg! Han är verkligen skitsnygg. Lång, och mörk. Om du fattar vad jag menar. Mystisk, liksom. Det ser lite roligt ut, du är ju så liten och han så stor! Endå passar ni bra ihop, han och du. De tycker Edmund och Oliver också. Ni verkar ju båda vara smarta också. Man ser att han är spansk, eller hur?", babblade Amber på, men Whitney lyssnade knappt.
"Mm.", svarade hon fumligt. "Godnatt.", tillade hon också för att få slut på Ambers eviga prat.

* ~ Spolar tills helg ~ *

Första helgen på terminen var alltid den bästa, tyckte Whitney. Och det blev ännu bättre när William kom fram till Whitney vid frukosten och frågade om hon ville följa med honom på en promenad efter lunch.
Amber blev lite sur, de hade bestämt att de skulle gå till biblioteket, men hon ville heller inte att Whitney skulle missa "den andra dejten".

Lunchen närmade sig sakta. Whitney satt mest hela förmiddagen och pratade med Amber om olika saker.
När det var lunch, var Whitney både nervös och ivrig. William satt mest och tittade på henne (tyckte hon det kändes som i alla fall) och när hon mötte hans blick log han bara, han vände inte ens bort blicken som man brukar göra när den man tittat på märker att man tittat på den.

Efter lunch följdes de fem ut till stora salen, sedan tog William Whitneys hand och ledde henne ut ur slottet.
Det var en varm och solig dag, trots att det var september och hösten närmade sig.
Trädens löv hade börjat gulna, men nästan allting annat var grönt och somrigt.

De gick tysta, de verkade som om William ville säga något men inte visste hur han skulle säga det.
"William?", började Whitney försiktigt.
"Mm?", svarade han och tittade ner på henne.
"Ville du någonting?"
Han nickade, och hon väntade. Men han sa ingenting.
Efter fem minuter sa han äntligen någonting, och det var precis då hon börjat undra om hon vekligen borde ha kommit med.
"Jo, det är så att jag undrar om...", började han. "Jag tycker om dig, Whitney."
Hon blev knallröd i ansiktet, och försökte dölja det. "Åh. Jag.. jag tycker om dig också."
Han log och de gick en bit till.
"Du William...", började Whitney efter en stund.
"Vad äre?"
"Jag... vet ingenting om dig. Förutom att du heter William. Kan du inte berätta lite om dig själv?"
Han stannade upp och bettraktade henne noga. "Vad vill du veta?"
"Lite om din familj, staden du bodde i, kanske."
"Min mamma heter Janet Brown, och min pappa Carlos Galvez. Min syster Jennifer går i Ravenclaw och i årskurs sex."
Hon höjde på ögonbrynen. "Va de allt?"
"Varför vill du veta så mycket om mig?", brummade han.
Hon blev lite förvånad och smått irriterad. "Jo, du sa ju att du tyckte om mig, och jag tyckte att jag borde få veta lite om dig."
"Det finns inget intressant om mig!", fräste han.
"Jag... jag antog att du i alla fall kunde berätta någonting annat än vad din familj heter!"
"För fan, du behöver väl inte veta allt i mitt jävla liv för att jag tycker om dig, heller!"
"Jag ville ju inte veta allt, bara lite!", försvarade hon sig.
"Jag hatar folk som vill veta saker om mig, det är fan inte deras sak!", nästan skrek han, vände sedan på klacken och gick med snabba steg in mot slottet igen.
"Jag menade det inte så!", skrek Whitney efter honom, men antingen ignorerade han henne eller så hörde han inte, för han fortsatte med stora kliv mot slottet.
Whitneys ögon började tåras långsamt. Hon hatade att gråta. Att gråta för en människa var värst.
Hon var ingen vek människa. Hon var stark, och det var länge sedan hon tyckt om någon så mycket som hon William...

~
Vet inte hur kapitlet blev. Kanske lite överdramatiskt? Aja. ville i alla fall att någonting skulle hända.
Nästa kapitel ska jag skriva i "jag"-form, det kommer vara mycket känslor.