Från elände till lycka

^
^ Ja, gränsen var nådd.

Respekten sitter kvar sedan hon själv hade Minerva som lärare Kan känna igen mig själv ibland också. Hur jag kan få respekt för någon som jag inte träffat på länge eller så.


Jag är glad att ni gillade kapitlet i alla fall(och hela storyn såklart), jag kände lite hur jag var "ute på djupt vatten" när jag skrev ur Minervas perspektiv x) ♥

Bra Meeer nu.

Du skriver TOTALLY ASM!

Oj, var vääldigt länge sedan jag uppdaterade. Ett till kapitel kommer nu!

23. Tillbaka till mugglarvärlden

”Åh, jag kommer sakna dig Mira.” Log Lily och kramade henne. Mira log mot sin bästa vän.
”Jag kommer sakna dig också, men vi ses efter jul, eller hur?” Sade Mira.
”Ja, jag skickar en uggla till dig så kan du komma hem till oss!” Strålade Lily. Mira nickade glatt och de två vännerna sade adjö. En bit bort stod Professor Black och Ginny Potter och diskuterade ivrigt.
”Så bra, då slipper jag hämta upp Mira när skolan börjar igen, om hon bor hos er den sista veckan.” Sade Professor Black. Mrs Potter sade någonting som Mira inte uppfattade och även dem sade adjö. Familjen Potter försvann genom biljettspärren och när väl Mira och Professor Black var ute i mugglarvärlden transfererade de sig tillbaka till Miras hem. Hon rös ofrivilligt till är den bleka dörren visade sig framför henne. Professor Black virade sin kappa tätare om kroppen för att bli lite varmare men ryckte till när hon sträckte ut sin ena arm igen.
”Vill du att jag följer med in?” Frågade Professorn. Mira skakade på huvudet. Hon ville inte att Professorn skulle se kaoset inomhus igen. Med ett sting i hjärtat önskade Mira att hon hade en familj som Lilys, en med kärlek och värme, och inte en far som fullkomligt struntade i henne.
”Tack Professorn, för allting.” Sade Mira när hon klev upp för yttertrappan.
”Tack själv Mira. Vi ses på Hogwarts.” Log Professor Black varmt och transfererade sig bort med ett pang. Mira tog ett djupt andetag och klev in genom dörren.

Stanken som slog mot henne var kvävande. Det luktade otvättad hund, instängt och mögel. I luften hängde cigarettrök och genast när hon klev in rusade de två hundarna Ripper och Jack på henne och skällde som tokiga.
”Håll klaffen era eländiga…” Men han avslutade aldrig meningen för hennes far hade kommit ut i hallen och är han fick syn på Mira tystnade han.
”Vad i helsike gör du här?” Utbrast han.
”Det är jullov… alla åker hem då.” Mumlade hon försiktigt. Som alltid tog det ett tag för honom att ta in det Mira sa men sen nickade han bara och suckade.
”Aha… jag antar att du är hungrig.” Muttrade han, hon skakade på huvudet. Mira hade medvetet packat en lånad väska av Lily med mat och godis. Och dessutom var hon fortfarande mätt från resan med Hogwartsexpressen.
”Hm.” Grymtade hennes pappa och snubblade över ena rottweilern som skällde förnärmat. Han verkade sjuk, och trots att Mira aldrig gillat sin far så mycket så blev hon ändå lite orolig. Var det för att hon hade varit borta i ett halvår och att ingen hade tagit hand om honom? Hon lade märke till att hans rökhosta hade blivit värre. Vägen till Miras rum var nästan blockerad av skräp. Saker som pizzakartonger och trasiga plastföremål stod i vägen för henne när hon släpade väskorna in till sitt rum. Det såg precis ut som hon mindes det. Det pyttelilla fönstret täcktes av grådassiga gardiner och på madrassen på golvet som skulle föreställa en säng låg bara några filtar. Mira slog sig ned på sängen och nästan genast började hon längta tillbaka till Hogwarts. Där fanns hennes vänner och slottet var mer som ett hem för henne än vad huset hon befann sig i var.
”Mira!” röt hennes pappa, ”Kom ut hit!” Hon suckade och krånglade sig ut från sitt rum.
”Rasta hundarna. Det var ett tag sen.” Var det enda hennes far sade där han satt på en kökspall och rökte. Mira satte på de motvilliga hundarna koppel och knuffade ut dem på gatan. Nu är allt som vanligt igen. Suckade hon. Hon såg verkligen inte fram emot sommarlovet sen, som antagligen skulle bli dubbelt så långt.

Jättebra

AH vad bra du är amandaaaa! ♥ ♥ ♥

Men, du är ju AESEOME!!!

Har extremt tråkigt på en spanska lektion, så jag passar på att uppdatera


24. En gnagande oro

Amanda Black var orolig, vilket inte var bra eftersom det var jullov och hon var ledig. Den senaste ugglan hon hade fått av Ginny Potter var helt enkelt oroväckande. Amanda satt i köket hemma och läste igenom det tio dagar gamla brevet.

Amanda,
Vi har väntat i flera dagar nu på en uggla från Mira, men ingen har kommit. Det kan förstås bero på stormen som verkar blåsa upp, men vi trodde verkligen att hon skulle ha skickat ett svar vid det här laget. Jag och Harry börjar bli oroliga att det kanske hänt henne något. Det här blir antagligen den sista ugglan jag kan skicka dig innan stormen och jag ville bara hålla dig e aning underrättad. Hälsa Lynixus från oss.
Ginny

Nu hade det gått nästan två veckor och Amanda var totalt isolerad av stormen. Hon kunde inte skicka ugglor och inga ugglor kom heller till henne. Amanda bodde med sin man Lynixus Black i ett hus i Edinburgh. Utanför mullrade trafiken förbi och på andra sidan vägen sträckte sig en vacker park med snötäckta träd. Ja, Amanda var sannerligen glad över att vara hemma men hon kunde inte låta bli att bekymra sig över Mira.
”Tänker du på den där flickan igen?” En mörk röst hördes bakom henne. Amanda vände sig om och log åt sin man. Lynixus Black var son till Andromeda Black och halvbror till Nymphadora Tonks. Det skiljde ungefär tio år mellan Amanda och hennes man, men det gjorde detsamma.
”Jo, jag vet att jag inte borde. Men det är något visst med henne.” Sade Amanda.
”Åh, på vilket sätt?” Undrade Lynixus och strök henne lätt över armen.
”Hon verkar bara så… liten, och försvarslös”, suckade Amanda, ” jag vet att jag inte borde favorisera eleverna, men…” Hon avslutade aldrig meningen.
”Hon kanske helt enkelt behöver beskydd. Du bryr dig om henne.” Sade Lynixus. Amanda nickade.
”Jo, hon var nära att dö på grund utav ett halsband.” Sade Amanda lite för sig själv.
”Ja, du ser. Du vill bara skydda barnet, lite moderlig instinkt.” Amanda såg förvånat upp på honom och skakade på huvudet.
”Moderlig instinkt? Nej, jag tror inte det.” Sade hon, men hon lät inte övertygande. Det var tydligt att den meningen hade gett henne nya tankar.
”Jag har hört dig prata om henne mycket nu, jag vet att hon har det svårt hemma. Du ska vara glad över att du bryr dig så pass mycket. Flicka ser upp till dig, såsom du såg upp till den lärare som kom och räddade dig från dina föräldrar. Hon påminner om dig, och därför bryr du dig.” Lynixus kramade om Amanda och hon log i hans famn.
”Jo, du har nog rätt. Som alltid.” Sade hon. Och tänkte samtidigt, Jag ser fortfarande upp till Professor McGonagall, hon är en fantastisk kvinna som brydde sig om mig och gav mig ett bättre hem, Hogwarts.
Ja, det hade varit mycket svårt att se Minerva i ögonen och be henne avskeda Thodernus, men Amanda var glad över att hon hade gjort det. Samtidigt var hon förundrad över att hon hade blivit så blyg när bara de två pratade. Det är inte likt mig. Tänkte hon.
”Hm, det är bara så synd att du inte kommer hem oftare.” Suckade Lynixus. Amanda log.
”Så flytta till Hogsmead, eller Hogwarts:” Sade hon.
”Hur ska jag kunna flytta till Hogwarts hade du tänkt?” Skrattade Lynixus.
”Det finns ett jobb ledigt. I försvar mot svartkonster, sådant som du kan. Du är ju trots allt en auror.”
”Men inte en särskilt bra en, jag tror nog inte att lärarryket är någonting för mig”, sade han, ”men jag kan komma till Hogsmead då och då.”
”Det låter bra.” Sade Amanda och kysste sin man.
”När åker du tillbaka till Hogwarts?” Frågade han.
”Tidigt imorgon.”
”Så snart? Bäst att inte slösa bort tiden då.” Log Lynixus och Amanda skrattade.

AAAHAAHAHAHahHAHAh du är så bra! ♥ ♥

Super braaaaa du skriver helt sjukt underbart