Asgeir - Voldemorts Högra hand

pandan från och med nu är du min idol! Nej men, du skirver så otroligt bra! Man blir helt fast!

Tack! Det är hur kul som helst att skriva när man får sådan fin respons. ^^

OMG NEJ!
PANDAN! Varför!? :'(
Vem ska nu fortsätta denna underbara ff när du inte längre finns på sidan.. :'(

Jag är Pandans nya acc och återupptar nu denna fanfic. Hoppas några väljer att fortsätta läsa den.

---------------------------------------------

Kapitel fem - del ett

Mörkret hade tätnat, andningen blev svårare och snart hade Asgeirr försvunnit i mörkret med en kniv stickande ut ur bröstet. Detta var hans sista minne han hade innan han vaknade, omtumlad och stel i en säng på Sankt Mungos sjukhus. Det första han såg var ett skarpt ljus, han fumlade med händerna och greppade tag i kanten på sängen så att han med en ordentlig ansträngning kunde sätta sig upp. Han kände hur det stramade i bröstet när han hävde sig upp i sittande position och han kunde se skuggor kring hans säng. Skuggor som iakttog honom. När hans ögon hade vant sig vid det plötsliga ljuset så såg han att dessa skuggor var hans bror och några av hans närmaste tjänare. Zack såg inte glad ut när han tittade på honom och han kunde se att något hade hänt med hans ögon. Var det blodet? Han hade själv lidit av att han helt plötsligt hade börjat att gråta blod och det hade inte funnits någon förklaring till varför han hade gjort detta. Det bara kom och brukade inte sluta förrän en lång tid efter.
"Din dumma jävel, hur kunde du låta dig hamna i det här skicket? Ska det HÄR föreställa Voldemorts högra hand? Idiot!", Skrek Zack ut, en åder pulserade i tinning på honom och spottet yrde. Asgeirr skrockade lite roat och log retfullt mot sin broder.
"Jösses, Zack. Har du varit så orolig för mig?", Svarade han honom och han kunde se hur hans broder ryckte till lite. Hade han träffat en öm tå? Hade han äntligen vunnit en ordkamp med hans broder efter alla dessa år? Det verkade onekligen så och det gladde honom. Lite längre bort, vid en sjukhusvagn stod en bricka med mat och bredvid brickan låg en tidning.
"Kan någon vänlig själ skicka hit den där vagnen? Jag är både hungrig och samtidigt är jag sugen på att få veta vad som står i tidningen. Zack tittade ogillande på honom och han antog att det berodde på att han pratade om mat samt nyheter när han precis hade varit nära att dö. Efter en stund reagerade en av hans äldre tjänare, en gammal gubbe vid namn Toto, han gick bort till vagnen och rullade över den till Asgeirrs säng.
"Tackar, Toto. Det var mycket vänligt av dig.", Sade Asgeirr lite disträ, hans blick hade direkt slängts på tidningen medan hans lediga hand letade sig fram till en smörgås. Brödsmulorna föll ned på täcket när han hungrigt tog för sig av brödet och helt uppslukad av tidningen märkte han inget.

Massmord bland högt uppsatta!

Ett fruktansvärt dåd skedde natten till idag då ett flertal högt uppsatta människor i ministeriet fick sätta livet till i en stor explosion. Ett fåtal överlevande men de flesta av dem går fortfarande inte att nå.

Man tycks misstänka en terroristgrupp, avsedd att förstöra för det samhälle vi upprätthåller. Terroristdåd av denna skala kommer att bestraffas med döden om man hittar förövarna.

Läs mer om dådet på sida 8, 9, 10, 11 och 12.

Asgeirr fnös irriterat när han hade läst klart och sedan slängde han iväg tidningen igen. Fortfarande med en mage vrålande av hunger började han att hugga in på läckerheterna och han betvivlade starkt att dessa rätter hade tillagats på sjukhuset då hans samtliga favoriter fanns bland dem. Njurpaj, kyckling, potatis, pumpajuice, ett stop öl lagrat på ekfat och en sirapstårta till efterrätt. I ett mindre glas vid sidan av de andra två var fyllt till bredden med en bärnstensfärgad vätska.
"Eldwhisky, eller misstar jag mig?", Sade han med ett brett leende och sedan svepte han innehållet i ett enda svep. De andra tittade på honom, vissa tacksamt, andra roat och hans broder hade en ovanligt öm blick när han såg sin lillebror hugga in på läckerheterna.
"Din idiot, jag hoppas inte att du kommer bli tagen på sängen så lät nästa gång, eller?", Sade Zack och nu med en skämtsam ton på rösten.
"Självfallet inte, broder. Nästa gång får han ta båda mina lungor, jag känner mig ovanligt sned nu.", Sade Asgeirr med en spjuveraktigt leende och hans broder skrattade hjärtligt vid dessa ord. Sedan satte sig Zack ned på hans sängkant och klappade honom lätt på axeln.
"Jag är glad att du är vid liv, broder.", Sade han enkelt och log nu ett uppriktigt leende mot sin bror.
"Var inte känslig nu! Berätta om de har fått tag i förövarna istället nu.", Sade Asgeirr och slog till sin bror på armen, ett vänligt och skämtsamt menat slag, inte hårt.
"Nej, faktiskt inte. Det verkar som han har gått upp i rök och mörkrets furste är arg över händelsen....

Vid samma tid och på en helt annan plats satt en grupp människor vid ett runt bord. Rummet låg nästan i totalt mörker bortsett från några små stearinljus som fladdrade blygsamt och detta ljus gjorde att skugga kastades över samtliga ansikten i rummet. I den största stolen satt en man och strök sina fingrar längs med en kråkas fjäderdräkt. Gruppen verkade att vänta på något eller någon och mycket riktigt, snart hörde de ljudet av fotsteg som gick igenom den stenlagda korridoren innan rummet. När personen i fråga gick in i rummet, tändes även ljusen som var fästa på väggarna och denne person som hade stigit in i rummet var mannen med flätan. Han hade ett brett leende som spelade på hans läppar och med en enkel bugning mot mannen med korpen satte även han sig.
"Jag är mycket road av ditt senaste verk, Drake. Det var mycket underhållande.", Sade mannen som smekte korpen och hans röst innefattade sådan pondus att ingen annan i rummet vågade att säga något. Inte nu. Däremot var mannen Drake mindre orädd och böjde sin nacke i en enkel bugning.
"Tackar, min herre. Det var ett sant nöje att döda fler dödsätare, vi kommer snart att ha rensat ut dem i den här takten.", Sade han och nu hade hans leende försvunnit. Ansiktet var en mask av allvar och mannen han pratade med hade inte heller ett ansiktsuttryck då hans ansikte doldes av en mask. Mannen med korpen bar en vit mask med endast två hål för ögonen och under ögonen, på masken, ned till slutet av ansiktet fanns röda strimmor - det verkade gestalta blod.
"Jag är inte så säker på det, faktiskt. Nu börjar det svåra, vi behöver nämligen att döda de skickliga dödsätarna och inte skräpet som vi hittills har rensat.", Sade den maskerade mannen med ett roat tonfall. De andra runt bordet började att bli mer säkra i sig själva och nu log hela högen.
"Vi är riddarna runt det runda bordet och vi ska rensa världen från all ondska. Men, mina vänner, minns att där det finns skugga, finns det även ljus och där det finns ljus, finns det även skugga. Minns detta och vi skall segra!", Sade den maskerade mannen och nu log de andra personerna runt bordet breda leenden. De hörde ljudet av vingslag och in genom en glugg i taket flög det in ännu en kråka. Den cirkulerade runt i rummet innan den flög ned och satte sig på den maskerade mannens andra axel. Han smekte dess fjäderskrud med en ovanlig ömhet och sedan talade han till människorna runt bordet.
"Nu ska jag berätta en sak för er och det är historien om de tre demonbröderna. Den förste skulle födas under en olycklig stjärna, den andre skulle födas i ljuset men vandra skuggans väg och den tredje skulle födas utan familj men vandra ljusets väg i hopp om hämnd. Ni känner igen den här historian?", Frågade han sin åhörarskara med ett litet leende på läpparna och dessa människor nickade lite förstrött med huvudet. Denna historia var en ny profetia, något som vissa såg som en legend och andra som en sanning.
"Ni vet att sägen säger att dessa bröder en dag skall ses igen, de ska förenas och skickas ned i dödens avgrund.", Fortsatte han sin berättelse och människorna runt bordet nickade men de skruvade på sig som om de vore obekväma med att höra den här historien.
"Det som skulle känneteckna bröderna är när att den ene av dem skadas så gråter de andra blod. De var sammankopplade genom en förhäxning, en förbannelse...", Här slutade han sin förklaring och istället förde han handen till masken. Han förde in fingrarna i masken ögonhålor och lyfte av den. När han sänkte handen med masken i ett hårt grepp hörde man hur alla personerna runt bordet hajade till. Den maskerade mannen hade två torkade rännilar av blod under ögonen, de sträckte sig från under ögonen till slutet av hans ansikte, med andra ord motsvarade det blodimitationen på masken ganska exakt.
"Jag är den tredje brodern och igår lyckades du skada en av mina bröder, Drake. Jag tror bestämt att det var Asgeirr." Sade han och han log ett sinnessjukt leende gentemot sina anhängare. Tystnaden lade sig i rummet och något hans anhängare, hans medhjälpare aldrig hade sett var att deras mästares iris var blodröd. Dödens och krigets färg. Han kallades "Yatagarasu" och var den tredje av demonbröderna.

-----------------------------------------

Om någon fortfarande läser hoppas jag att ni fann kapitlet roande eller spännande. Jag återupptar den här nu ifall några läsare fortfarande är kvar.

Det var jätte bra och jag är så grymt intresserad av denna fic

superbra!!!
meeer!!!
det är så spännande!

Nu har jag orkat skriva en liten fortsättning, ni får leva med hur allt blir. Jag skriver på och det mesta är stundens improvisation.
_______________________________________
Kapitel fem - del två

Mörkret omslöt honom, han hade försökt jaga ned en dödsätare och nu hade han bråttom att försvinna från platsen innan de hann upp honom. Natten slöt sig kring honom likt ett fängelse, mörkret kändes nästan påtagligt som om det krympte kring honom. Inget skulle kunna skada honom, han var Drake och under det senaste året hade han dödat fler trollkarlar än han kunde minnas. Men denna gång, just denna gången hade han gjort ett misstag och nu var han på flykt.
I hopp om att kunna försvinna bland vegetationen sprang han mot skogen, förhoppningsvis skulle hans år i armén göra sig välförtjänta nu. Där hade han lärt sig överlevnad, överlevnad och kamouflage. Med hjärtat i halsgropen arbetade han sig in i skogen, han viftade febrilt med händerna framför sig för att inte springa in i något och för en gångs skull kände han sig rädd. Riktigt rädd. Trots att han hade dödat trollkarlar så var han chanslös om han inte fick överraskningsmomentet och det var just nu smärtsamt påtagligt. Snart hittade han ett bra träd, med andan i halsen tryckte han ryggen mot trädstammen och försökte dämpa sina långa, tunga andetag. Hade han kommit undan eller var det här slutet för honom? I vilket fall som helst hade han inte lett sina förföljare till deras tillhåll. Det var det viktigaste. Han var blott en soldat bland många och hans död var alltid överkomlig. Med dessa tankar stod han med ryggen pressad mot den hårda barken en lång stund, det kunde ha varit likväl en timme som tio minuter.
När han kände sig säker gick han från trädstammen och vandrade ett annat håll än det han kommit men fortfarande mot skogsbrynet. Nu skulle han ta sig tillbaka och ligga ett tag, förhoppningsvis så skulle han överleva. Mörkret kändes fortfarande påtagligt, träden verkade sträcka sina grenar mot honom likt långa, bräckliga armar. Alla olika läten fick honom att rycka till, mörkret var skrämmande och det till stor del på grund av hans egna fantasier. Han förbannade sig själv för sin feghet och fortsatte att bana sin väg genom skogen i hopp om att hitta en skön plats att sova på. Helt plötsligt såg han för sin inre syn hur han blev jagad av dödsätarna, hur han hade förföljt dem och tiden innan det. Mötet med Yatagarasu, den gången han hade satt kniven i bröstet på ledarens bror och explosionen på festen. Åsynen av de brända kropparna gladde honom fortfarande, men när dessa bilder slutade blixtra fann han sig själv stående på knä och med kallsvetten som rann nedför ansiktet på honom. Någon hade hittat honom, för det där var inget annat än legilimens, en trollkonst som han var hopplöst försvarslös mot. Armarna som höll uppe honom skakade och det kändes som att han skulle kräkas, vem? Hade dödsätarna trotts allt hittat honom och försökte de då få fram upplysningar innan han dödades? På skakiga ben reste han sig och när han vände sig om såg han en man, någon han inte kände igen.
Denna mannen var bred, han hade blont hår och ett lätt skäggstubb. I ena handen höll han en plunta som han tog en klunk ur, i den andra höll han en trollstav och kring hans midja kunde Drake urskilja ett svärd. Vem var denna mannen? Tröjan han hade på sig spändes över en stark kropp och det fanns små ärr i hans ansikte, det såg ut som en krigsveteran. I ansiktet spelade ett hånfullt leende och ögonen var kalla men samtidigt fanns där en förvånansvärd tomhet. Nästan som om något inom hade dött för längesedan och att han numera enbart gick på vilja eller kanske var det något annat? Hat? Kärlek? Det var svårt att urskilja den känslan och den fruktan Drake kände när han såg den här mannen i ögonen var obeskrivlig. Det kändes som att stirra in i ögonen på en demon eller en djävul förkroppsligad.
"Så, du jobbar för ett av mina djävulsyngel?", Sade han med ett litet leende, uppenbarligen så utgav han sig för att vara Yatagarasus far men var inte han sinnessjuk på grund av experiment? Så hade deras ledare sagt och när han tänkte på vad Yatagarasu hade sagt så mindes han glimten i mannens ögon. Var det glimten hos en sinnessjuk man, en man som till hälften var död? Skräcken grep kring hans hjärta, det var nästan som att döden sträckte ut sin beniga hand och grep kring hans livsviktiga muskel.
"Jag tar din tystnad som ett "ja", eller det är hopplöst för dig att ljuga i och med min tidigare legilimens. Tack för upplysningarna förresten.", sade han för att sedan föra pluntan till läpparna. Nu hade han lyckats samla mod, benen skakade fortfarande men han kunde i alla fall prata.
"Vad vill du min mästare och din son?", frågade han mannen framför honom. Innan han svarade honom så log han bara brett, tog en stor klunk och sedan ögnade han honom från topp till tå.
"Min första son spärrade in mig och utövade experiment på mig. Min andra son gick över till Voldemort och modern till min tredje son dog i barnsäng av någon outgrundlig anledning. Jag är far till tre djävulsyngel, det finns inget gott i de tre och det kommer du att bli varse om du kommer härifrån levande. Du jobbar för en demon, ett as och hans prat om frihet är bara struntprat. Ni blir manipulerade och mitt jobb är att rensa ut mina egna ungar från den här världen.", Sade mannen, fortfarande med ett brett leende men nu hade handen rört sig ned mot svärdsfästet och han förstod att det snart skulle bli strid. En kamp om liv och död. Däremot blev han förvånad över att mannen stoppade sin trollstav innanför bältet, skulle han inte använda den? I stället greppade han något som satt fast på ryggen och nu såg Drake att det var en sköld. Skulle han slåss som en mugglare, var det verkligen möjligt? Han såg återigen den tomma glimten i ögonen, munnen vred sig i ett skadeglatt leende och musklerna i mannens armar spändes.
"Du är inte klok, är du ute efter att döda dina barn? Det är inte friskt, du är en djävul. Ett monster.", Sade Drake med ett leende och greppade en större pinne som låg på marken. En pinne var hans enda vapen och en större träbit fick fungera som hans sköld. Den stora mannen framför honom log bredare nu och snabbt drog han sin trollstav som han sedan riktade mot Drake. Rädd för att det här var hans sista stund blundade han, blundade och accepterade döden. Men den kom aldrig, däremot kände han hur vikten som belastade hans armar hade ökat och när han återigen öppnade ögonen såg han sig själv hålla en uppsättning vapen. Pinnen hade förvandlats till ett ståtligt svärd och träbiten hade blivit en klassisk rundsköld. Den här mannen ville verkligen slåss som mugglare och på lika villkor? Intressant.
"Ja, jag är förmodligen ett monster i mångas ögon och främst i dina. För snart kommer du vara död lilla du och sedan står du öga mot öga med självaste hin håle. Kämpa för ditt liv, idiot.", Sade han och sedan såg Drake hur mannen, eller Yatagarasus far, drog sitt svärd för att sedan gå till anfall. Striden var besinningslös, motståndarens svärd virvlade likt en tornado ämnad att slita upp honom och skölden i motståndarens andra hand var minst lika farlig. Det kändes som en evighet men snart var striden avslutad, mannen gled åt sidan för att undvika ett av hans hugg och sedan kände han hur en enorm smärta uppstod i hans svärdsarms-axel. Motståndaren hade förmodligen krossat den med hjälp av sin sköld och nu föll hans eget svärd till marken. Innan han hann undvika nästa hugg så kände han en brännande smärta i magen och när han tittade ned såg han hur hans mages innehåll höll på att rinna upp. Med sammanbitna tänder pressade han sina händer mot såret i hopp om att han skulle överleva.
Mannen ansåg att striden var över, han var klar med det han skulle göra och nu vände han ryggen mot Drake. På mannens rygg syntes ett stort Yin och Yang märke, även i mörkret kunde han urskilja det märket. Innan det svartnade för honom hörde han hur mannen skrek ut "Expecto Patronum" och sedan såg han ett djur springa ut ur trollstaven. Det var en björn, men inte den vanliga sorten utan en björn med mörkare fläckar runt ögonen. Denna sköna, silvriga varelse var det sista Drake såg innan han sjönk ned på marken död och han skulle senare hittas av en svampplockande mugglare. Dödsorsaken skulle i mugglartidningen skrivas som "avrättning på grund av gängaktivitet", däremot skulle aldrig mugglarna förstå hur rätt de faktiskt hade haft på den punkten.

Med fötterna på bordet, tidningen uppslagen i knäet och med sin plunta i handen skrattade demonbarnens far åt tidningsartikeln. Förutom honom och Tom var det tomt på puben "Den läckande kitteln". Tom var nu så gammal och skröplig att han hade svårt att känna igen kunderna, något mannen tackade honom för. I sin ungdom hade han vistats på den här puben ett flertal gånger och igenkänd var det sista han ville bli. Personerna han skulle döda behövde knappast ha försprånget att han var efter dem, att han fortfarande levde och att han var tillräckligt frisk för att kunna planera.
Förr i tiden hade han varit en vänlig människa, långsam till ilska och många leenden. Men efter tragedierna och förlusten av sina älskade hade det här ändrat honom drastiskt. Nu var han intet mer än ett skal av sitt forna jag, något som klamrade fast sig vid hans kropp men som inte längre var han själv. I sökandet efter hämnd på sina djävulsyngel hade han kastat bort sig själv, sin framtid och sin personlighet. Däremot var det något som kände viktigt, något som var värt det och på grund av det så kunde han fortfarande le. Fortfarande leendes åt tidningsartikeln mindes han sin ungdom och sina dagar på Hogwarts. Då hade han varit känd under namnet "Oscur" eller "Slytherins vita hjort", nu var han inte känd för något. Det livet hade han lämnat bakom sig, det livet och sin familj. Nu var han en försupen man, snar till ilska och med ett växande hat för sina barn. Dagen han förlorade allt hade han även förlorat sig själv och det var inte något han skulle glömma. Det gjorde honom starkare och grymmare.
Mannen han än gång varit stirrade ned på tidningsartikeln, såg förbryllad ut och hade en gnutta ånger i ögonen. Men snart förbyttes denna sekund av osäkerhet av ett stort leende och återigen kalla, döda ögon. Den han än gång hade varit fanns inte längre, han var ett skal och innehållet var numera förbytt. För alltid.
__________________________________________

Hoppas det var ett okej kapitel!

Asså Oskar så jävla bra. dina beskrivningar är helt underbara! fortsätt skriva

du skriver så himla bra!

jag längtar efter mer!