Glimtar av framtiden

Huvudperson: Anne Leffley
Rating: G (skulle jag tro, kanske PG)
Bakgrund: Anne Leffley bor tillsammans med sin mamma. Annes pappa är för längesedan försvunnen, och de har inte hört ett knyst från honom sedan han lämnade dem. En dag dimper det ner ett brev i hallen, adresserat till Anne. Annes mamma beslagtar brevet, det är något som är för komplicerat för Anne att först. Men en natt upptäcker Anne att hon har gömda talanger...

- Men du vet väl att jag inte kan ha dig kvar, nu när du har gjort så här mot oss, sade mamma med tårar i rösten. pappa, som stod mittemot försökte trösta henne genom att hålla om henne, men mamma slet sig ur. - Stick härifrån och kom aldrig mer tillbaka, skrek mamma. Allt detta bevittnade jag från trappan, jag bara stod där och gapade, jag brukade inte tjuvlyssna, men jag kunde inte låta bli. Sedan insåg jag vad jag hade sett. Jag hade sett mamma köra ut pappa från huset, men vad hände med oss, världens lyckligaste familj. Den skulle förstås inte finnas längre.

Jag vaknade med ett ryck, klockan var två på natten, den här drömmen hade jag haft flera gånger, jag visste inte varför och jag kunde bara inte tro att den var verklig, men det var den, jag hade bevittnat just detta för bara några veckor sedan och nu bodde jag här ensam med mamma. Mamma hade fått ett brev som jag inte hade fått komma i närheten av, jag gissade att det var från pappa men jag kunde inte vara så säker. Jag låg och tänkte en lång stund, men tillslut somnade jag om.

- Hon ska aldrig få veta om det här, mumlade mamma, och hon höll brevet i handen, det var skrivet med något som såg ut som grönt bläck och jag kunde inte för mitt liv förstå varför det här brevet var så viktigt tills det att jag såg texten, det var något om en trollkarlsskola som jag, skulle till. det stod att jag skulle åka med ett tåg den 31 augusti.


Sedan bleknade drömmen bort och jag låg i min säng och svettades. Mamma hade inte velat visa mig brevet och det skulle hon få ångra. Jag steg upp ur sängen och satte på mig kläderna. Sedan stegade jag ut ur mitt rum och gick genom korridoren och in i mammas rum. - Varför sade du inget, skrek jag. - Va, vad är det gumman, sade mamma nyvaket. - Jag sade att du inte hade sagt något om brevet, jag vill ju bort från det här stället, jag har ju inte ens friheten att gå ut och vara med mina kompisar om inte du är med, skrek jag och mamma började att gråta. - Men det var ju bara för ditt eget bästa, sade mamma medan tårar rullade ner för hennes kinder.

Låter jättebra! *bevakar*

Forsätt skriv!

Tack så mycket, har inte tittat till denna så mycket, ska börja skriva!

- Varför, mamma, varför?. - Jag ville inte att du skulle sluta som din pappa, sade mamma, den sluge lille lögnaren, han bedrog mig bara för att tjäna sin "herre". - Jaha, men då är det alltså inte ditt fel att jag inte får gå på skolan, sade jag med en aning av min ilska. - Men gumman, jag ska låta dig få gå på Hogwarts, snälla, förlåt mig, det kanske var hemskt gjort, men det var bara för ditt eget bästa. - Kanske det, mumlade jag. - Vi kan gå och inhandla dina saker imorgon!, kanske, går det bra gumman, sade mamma och log, gå och lägg dig nu! Sedan gick jag långsamt tillbaka till mitt rum och lade mig ner på min säng. Sedan svartnade det för mina ögon.

Låt honom inte komma undan med det! Jag ska ta honom, han ska inte få undkomma, han har svikit mig!

En liten stråle av morgonsolen träffade mig rakt i ögonen. Äntligen, jag skulle få börja på Hogwarts, skolan mamma hade pratat med mig om i natt. - Mamma, skrek jag medan jag försökte få på mig min tröja. - Vi ska väl och köpa mina saker idag, som du lovade. - Ja, det ska vi, hörde jag någon ropa från andra änden av korridoren. Jag sprang ner till frukostbordet och fann att allt redan var framdukat. - Mamma, har du redan gått upp?, frågade jag. - Ja, svarade mamma. Jag såg att mamma nu hade kommit ner till köket och hade börjat att bre på smör på en macka. - Vi har mycket att göra idag, så att du får skynda dig. Frukosten for sedan förbi och strax var det dags att åka. Jag hade satt på mig min kappa och mina nya kängor och satt och väntade i bilen. - Gumman, jag måste bara säga dig en sak, du har altid varit lite annorlunda, men jag tror att du kommer att trivas på den här skolan, det tror jag faktiskt, sade mamma när hon hade satt sig i bilen och spänt på sig säkerhetsbältet. Och även om jag inte visste oim det var den här bilfärden en resa mot en helt ny värld.

Åh, denna ff är ju riktigt bra! Du skriver som en riktigt erfaren författare!!!!!!!!!♥

Tack så jättemycket! Här kommer ett till kapitel.

Jag steg ur bilen och såg mig om, det var andra gången jag var i London och det förvånade mig att det var så mycket folk. - Kom här, sade mamma. Jag tog hennes utsträckta hand och följde henne genom den stora folkmassan. Vi gick rakt emot en liten pub, med stora bokstäver stod det Den Läckande Kitteln på en skylt som hängde och svajade i blåsten. Det såg ut som om ingen riktigt tog notis om den här puben utan gick rakt förbi till skivaffären på andra sidan. Sedan tog vi första steget in i puben och gick rakt igenom den, ut genom bakdörren på andra sidan. - Mamma, sade jag förvånat när hopn gick fram mot tegelväggen, det såg ut som om hon skulle å rakt igenom den, men hon stannade precis framför. Sedan slog ho n på den tredje tegelstenenunderifrån, sedan den andra tegelstenen till höger. Väggen flyttade på sig! Jag stötte till ett förskräckt rop och såg på mamma, hur visste hon allt det här? Det vimlde av folk även här och jag kunde inte tro mina ögon när det nästan flög en uggla på mig. - Vi ska börja med en trollstav, sade mamma och såg stolt på mig, det verkade som om hon helt hade ändrat åsikt. Sedan trängde vi oss igenom. Ollivanders: tillverkare av fina trollspön och trollstavar sedan 382 f. Kr. stod det skrivet med snirklig text på en skylt utanför en liten gammaldags butik. - Gå du själv, sade mamma, jag går före och köper dina böcker och sådant. Jag klev in i butiken och hörde dörren smälla igen bakom mig. - Välkommen till Ollivanders! Va, jag ryckte till och vände mig om. Bakom mig stod en äldre man, han log ett lätt tandlöst leende och frågade sedan: Vad kan jag hjälpa lilla damen med då? - Jag letar efter en trollstav, svarade jag. -Hmm, trollstav säger du, vad är din trollspö hand, frågade han och log sitt tandlösa leende igen. Jag antog att det var om jag var högerhänt eller vänsterhänt, så jag svarade. - Det är min vänstra arm. - Kanske den här skulle kunna passa, muttrade han för sig själv. - Nio tum silverpil. Böjlig. Enhörningshår som kärna. Jag tog staven han höll fram och svängde lätt med den. - Nej, den fungerar inte, sade han när han hade tagit upp bläckflaskan jag hade råkat ha ner. - Kanske den här, då. Tio tum. Mahogny, inte så böjlig. Fenixfjäder som kärna, en rättså bra stav till förhäxningar. Sedan hände det, när jag hade tagit staven och viftat på den så gick det en rysning genom min kropp, jag såg hur gnistor trängde fram ur staven och sedan förstod jag, det var min stav.

Jättebra!

Jag steg ut ur butiken med en ask inslagen i brunt papper. När mamma hade hittat mig bland allt folk tittade hon på mig och sade. - Jag hade tänkt att du skulle kunna få en uggla eller katt, det tycker jag att du förtjänar, du ska ju ändå till Hogwarts och man kan ju tro att alla barn har ugglor i den världen. - Jippi, ropade jag medan jag gav mamma en stor kram. Vi tog oss till Eeylops ugglemarknad, och när vi kom in plingade en liten klocka. Det var fullt av ugglor som flög omkring och det yrde fjädrar runt omkring oss. Ugglorna pep och skränade. Över oväsendet sade mamma: Du får välja vilken du vill! Plötsligt flög det en mörkbrun uggla framför den mängd av ugglor som jag såg och jag hade bestämt mig, henne skulle jag ha. - Mamma, jag tror att jag vet vilken jag ska ha nu. Vi gick fram till kassan och jag fick peka ut vilken jag ville ha. - Bra val där, sade kassörskan medan hon trängde sig fram för att fånga min uggla. När vi hade kommit ut ur affären sade jag: Vad tycker du att hon ska heta? - Jag vet, utropade jag, hon ska heta Mahogny, på grund av hennes färg. - Det blir säkert ett bra namn!, sade mamma bestämt och vi fortsatte hemåt.

När vi var hemma gick jag upp på mitt rum med mina nyinköpta saker, inklusive min uggla Mahogny. Jag lade mig på sängen och började att läsa en av mina nya böcker, jag märkte det inte, men sakta, sakta gled jag in i drömmarnas rike.

" Ta honom, jag måste ha honom, han är viktig för att min plan ska fungera." Jag såg en man som stod vänd mot en stor brasa. Han var kusligt blek och jag kunde inte undgå att se att han var misstänkt lik en orm. Snart kom det även in en man som bar på en fastbunden person, en fånge antar jag. "Du ska belönas rikligt, jag ska ge dig något som vissa skulle dö för"

Jag vaknade med ett ryck, jag kallsvettades och märkte att klockan nu blivit tolv, jag hade visst somnat utan middag. Snart somnade jag om och när jag vaknade dagen därpå hade jag ingen aning om vad jag hade drömt. Jag klädde på mig och gick ner för trapporna där en varm, härlig frukost stod och väntade på mig. - Sovit gott Anne, frågade mamma som dök upp i dörröppningen. - Ja, rättså, svarade jag. - Vi måste åka till Kings cross idag, du ska åka iväg med ditt tåg. - Kings cross. Det var en helt avlägsen plats och jag hade ingen aning om hur den såg ut eller så. Jag slukade frukosten och klädde på mig. - Mamma, hur tror du att det kommer att vara på min skola, Hogwarts?, sade jag när vi hade spänt fast säkerhetsbältena. - Tja, jag tror att det är en bra skola, men jag vet derämot inte så mycket om den, svarade hon. Resten av bilresan var vi tysta och jag satt och betraktade landskapen som flög förbi. Vi parkerade och jag gick ur bilen, inte förrän nu hade jag tänkt på att jag skulle kunna vara borta länge. - Hur länge ska jag vara borta, undrade jag. - Du ska vara borta till jul, då får du åka hem igen, svarade mamma och tittade på mig med en dyster blick. Vi gick in genom de stora dörrarna som ledde in till perrongerna. Vi tog en baggagevagn och lade min koffert på den. Vi drog till oss ganska så mycket uppmärksamhet genom Mahogny, men vi tog oss till spären mellan perrong nio och tio utan någon uppståndelse. - Nu måste du göra något som är ganska så konstigt, sade mamma, du måste springa igenom spärren, med bagagevagnen. Jag lydde, jag sprang meot den och jag var beredd på att jag skulle krocka men konstigt nog tog jag mig oskadd genom den. Mamma kom strax efter. När jag tittade ut på perrongen såg jag att ett stort rött lok som det bolmade rök ur tornade upp sig frmför mig.- Jag hjälper dig med din koffert, sade mamma när hon såg att jag kämpade hårt för att få upp kofferten. När mamma hade fått upp kofferten pussade hon mig på kinden och viskade: Ha det bra nu. Hon gick och ställde sig med de andra föräldrarna och såg på mig. Jag gick in i den långa korridoren i tåget, nästan alla kupeer var fulla, så plötsligt såg jag en som var tom så närpå en liten pojke som satt bredvid en koffert och en flicka. - Är det ledigt här, frågade jag. - Visst, du kan sätta dig här, det blir trevligt med lite sällskap, sade pojken och log glatt mot mig. Utan att jag visste om det hade jag nu fått två vänner som skulle vara där för mig om jag behövde det.

Jääätteebraa!!!!!!!!

Tack så mycket, skriver ett kapitel till nu, kanske inte blir så långt, får bara vara inne ca 10 minuter till.

Hej, jag heter Sarah, sade flickan och log ett dystert leende. - Jag heter Anne, vad heter du, sade jag och tittade på pojken. - Jag heter Lorence, sade pojken. Jag satte mig på sätet mitt emot dem och vi satt tysta en stund, sedan sade flickan: Har du en mamma eller pappa som är trollkarl eller häxa, inte för att jag bryr mig, men det finns det vissa som gör? - Jag tror att jag inte har någon mamma eller pappa som är varken häxa eller trollkarl, sade jag eftertänksamt. Sedan hörde jag steg ute i korridoren och ett ljud som av en rullande vagn. Kort därpå öppnades kupedörren och en liten kvinna uppenbarade sig. - Någon som vill ha något från vagnen?, kvittrade hon. - Ja tack, sade pojken och räckte fram en handfull silvermynt. - Tre pumpapastejer och Doktor Droobles bästa bubbelgum, tack, sade Lorence. Kvinnan räckte honom sedan det han hade beställt och slog sedan igen dörren och gick därifrån. - Vill du smaka, sade pojken och räckte fram något som jag identifierade som en pumpapastej. -Ja tack, sade jag blygt och tog pumpapastejen. Vi började att prata om olika saker och de förklarade för mig vad quidditch och elevhem var och vips så kom en äldre elev och sade åt oss att byta om till våra klädnader. Vi klädde om och satte oss ner och väntade på att vi skulle vara framme. - Vilket elevhem tror du att du hamnar i, sade Sarah. - Jag vet inte, sade jag, jag vill inte hamna i Slytherin iallafall. Kanske det blir så att jag hamnar i Hufflepuff. - Jag tror att jag hamnar i Ravenclaw, sade Lorence, det gjorde iallafall mina föräldrar. -Mmm, sade Sarah, jag tror att jag kommer att hamna i Hufflepuff, precis som du Anne. Tåget saktade in och vi förstod att vi snart var framme. Plötsligt stannade tåget med ett ryck, och vi ryckte till. En stor flicka kom in i vår kupe och sade åt oss att ta med oss våra koffertar och gå ut ur tåget. Vi hjälptes åt att få ut koffertarna och ställde oss på perrongen. - Förstaårselever kommer hit!, hördes en mörk röst. När vi vände oss om såg vi en stor man torna upp sig bakom oss.