Vad tänker du med?

Jag var och skulle ta bort min använder på MovieStarPlanet eftersom jag aldrig var inloggad där, för mugglis då, och på min profil hade stått något om min avlidna katt. Och en tjej där hade skickat mig ett meddelande då den skrivit:
”Men herregud! Det är ju bara en katt!”. I det läget som var för några minuter sedan skulle jag slagigt till henne.
Den här tråden jag har gjort är bara för mig att prata om varför Nisse inte bara var en katt. Varför han var min storebror. Jag började gråta när jag skrev det här så jag vill inte ha något
”Dåligt skrivet” eftersom det kom rakt ur mitt hjärta, key?
Och snälla jag vet om att ni aldrig skulle göra det, men om ni skriver ”Det är ju bara en katt”, så kommer jag hata er för evigt. Ta det inte illa upp. Okej, läs och förstå mina känslor och vet varför Nisse inte bar var ”en katt”. Jag kommer att skriva i du-form, om ni inte misstycker.


Du var född år 1999, jag vet inte exakt datum eller månad. Men det var vid våren/sommaren skulle jag tro. Du blev adopterad av mina föräldrar som inte kunde ha hund p.g.a. allergi. Vi har bilder på dig som kattunge då jag inte var född. Året efter föddes jag. Mamma och pappa gav dig kanske inte lika mycket uppmärksamhet eftersom ja, jag var en bebis. Jag växte upp med dig bredvid mig. Jag vande mig att ha dig nära. Ju äldre jag blev desto säkrare blev jag på dig. Jag brukade kasta video filmer på dig. Jag var ett barn, jag var elak. Du växte upp som stor stark, men du hade astma. Som gjorde att du andades högt och spann jättehögt. Ju äldre du och jag blev desto svagare blev du. Vi fick Erwin, vår andra katt, och vi var kanske helt inne i henne och inte lika mycket med dig. Vet du hur mycket jag ångrar det nu?
Jag har inte så mycket mer minnen än att jag brukade klä dig i dockläder. Och du klagade inte alls. Du var den snällaste katten i världen. Vi flyttade, du var livrädd för att åka bil, vilket jag tyckte var lite skrattretande. Men vilket katt gillar det egentligen?
I det nya huset fann du dig hemma, men du var inte den ståtliga starka katten du varit innan. En gång hamnade du i slagsmål och fick ditt öra lite skadat. Dem fixade det, det var den första gången du gick till veterinären med en skada. Det blev fler veterinärbesök för din astma, och du började äta mindre. Det här eller förra året, kommer jag ihåg att du var hos veterinären hela natten, det var då jag fick känslan, du kommer också dö någon dag. Jag hade läst att katter kan bli upp till 16 år och var inte lika oroad. Sedan, slutade du äta. Pappa skulle ta dig till veterinären och jag fick inte ta något riktigt farväl, jag visar inte mina känslor inför folk. Så jag bara klappade dig och sa hej då. Vad var det för fel på mig?
Den natten var den första på nu många, jag bad till gud om att få dig frisk. Dagen efter, ringer telefonen. Det är veterinären, mamma och pappa är på jobbet och jag är ensam hemma med min lillasyster farmor och hennes sambo. Veterinären tror jag är vuxen och berättar. Hon berättar hur sjuk han är inför mig. Ett litet barn som inte älskat någon mer än dig. Jag började nästan gråta och bad henne ringa mina föräldrar. Veterinären hade berättat för mig, hon hade berättat för mig att du behövde avlivas. Pappa kom hem och visste eftersom veterinären berättat för honom han var i källaren och jobbade medan vi andra åt lunch. Jag kunde inte äta eller andas utan bröt ihop under lunchen. Det var då jag först och främst skrev till er mugglisar om det. Vi skulle sedan till dig. Jag hade på mig ett par korta jeans och min Italia-flis. Under bilturen grät jag diskret. Jag hatar att visa mina känslor för andra. När vi var där verkade du frisk dina ögon lyste och du verkade glad och trodde att du skulle hemme. Du kom aldrig hem. Du sökte dig direkt till mig och jag fick hålla dig. Jag klappade dig och grät i din päls och det var då jag fick den första blicken som sa: ”Vad är fel?”. Det var då jag började tror att min bön till gud funkat att han var frisk. Men veterinär skulle avliva honom, det fanns ingen återvända. Jag grät och skakade med honom i min famn. Om jag var ensam skulle jag gråtigt mer och pratat med honom. Men jag gör inte sådant inför folk så jag bara grät i din päls. Sedan kom veterinären och stack in en ”Provspruta”. Hon sa att det bara kändes lite kallt och inte gjorde ont alls. När den kom in i hans ben sprattlade han till. Och jag började misstänka att det visst gjorde ont. Sedan kom den riktiga sprutan. Först skulle han börja bli sövd och till slut var han tvungen att lägga sig ner i mitt knä. Hans huvud var mot dörren, men han tittade p mig, han tittade med den blicken. ”Vad är det för fel?”. Sedan stack hon. Snart var dina ögon inte längre som dem brukade, dem var stela. Jag hade aldrig sett något läskigare. Det jag såg var min döda storebror, liggandes i mitt knä. Och jag hade inte fått säga ett riktigt farväl eftersom jag inte gillar att visa känslor.
Nisse avlivades den 10 augusti.
Han begravdes den 3 September.
På den lilla begravning grävde pappa bara ner hans aska. Jag grät inte och pappa och min lillasyster gick till ridningen mamma fixade med blommorna och jag gick in. När jag gick in grät jag. Jag grät. Nisse var äntligen hemma, men på fel sätt.
Han brukade ligga i min bokhylla på min datorväska, den är fylld med hans hår, på datorväskan ligger också flisen jag hade på mig då han blev alivad. På kvällen ser jag honom komma in och lägga sig där. Jag ser honom komma hem.
Sedan Nisse dog har jag bett till Gud ofta. Bett honom att hälsa Nisse med massa hälsningar som jag velat säga själv.
Dem senaste nätterna har jag gråtigt mig själv till söms.

RIP, Nisse, min storebror, mina bästavän, min andra hälft.

Jag har tyvärr inte tid att läsa hela texten just nu, men ville bara säga att det inte alls är något konstigt med att känna så så starkt för ett djur, trots allt så är de varelser precis som vi, och relationer till djur är också väldigt viktiga i många personers liv. Den som säger att det bara är en katt har antagligen aldrig känt så för ett djur, och förstår kanske inte hur man kan känna så, men det är fortfarande fel att häva ut sig något sådant när en person sörjer.

Rest in Peace.

Relationer till djur kan bli mycket djupare än vad en relation till en människa någonsin kan bli. Ett djur gör en aldrig arg eller upprörd med flit, det är inte småsint och tänker inga onda tankar om dig bakom din rygg. Allt det där som är naturligt för människor att göra.

Ett djur säger heller aldrig åt dig att vara tyst eller sluta gråta, det finns alltid där. Kärleken från ett djur är alltid helt ren. Och kärleken tillbaka till djuret är precis lika ren. Jag förstår precis vad du menar att Nisse var mer än bara en katt. Likadant är det med mina hundar, min sköthäst, till och med en skötget. Det var/är så mycket mer.

Tjejen som skrev så där till dig har antagligen aldrig lärt känna ett djur. Det är hennes förlust, men hon ska inte låta det gå ut över dig som sörjer. Sköt om dig!

Tack! Jag känner mig lite bättre nu. Tack för att ni finns! ♥

Jag förstår hur du känner, men jag förstår inte hur personen som skrev så där till dig tänkte!
Visst, det är svårt att veta hur myxket man kan älska ett djur om man aldrig haft ett, men man kan försöka förstå!
Min dvärghamster dog nyss och jag har aldrig blivit så ledsen!
Han betydde så mycket för mig! ♥
Så jag förstår din känsla du hade nog dessutom haft honom längre än mig, vilket oftast för kärleken ännu starkare! ♥

Må Nisse vila i frid ♥

Thanx Nymphadora Tonks!, jag hade känt honom sedan jag föddes, och jag tog det hela mycket hårdare än dem andra.

Den där tjejen som skrev det till dig har uppenbarligen aldrig haft ett djur. Jag har själv haft fyra möss och det var hemskt när de dog. Usch, hat på henne. Hon borde sköta sig själv eller stötta dig. Det är plågsamt att gå igenom tiden när någon dött. Speciellt någon som står en nära och känt hela livet.
Jag hoppas det bästa till dig och att Nisse sover sött.

Jag vet hur du känner. Min kanin dog i vintras och det värsta var att jag inte kunde vara hos henne när hon dog. Jag träffade henne dagen innan och märkte redan då att det nog inte skulle dröja länge innan hon skulle dö, men att det hände dagen efter blev en chock. Jag var i Sverige på besök och åkte tillbaka till Kina dagen innan hon dog så jag fick reda på det via mejl. Grät inte när jag fick reda på det men på natten kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.
Jag hade köpt henne själv när jag gick i 6an och hon blev 5 och ett halvt år gammal. Rätt gammalt för en kanin. Hon fanns alltid där och hon var så kelig och följde efter mig när hon var inomhus. Tänker fortfarande på henne ibland, men har skaffat två nya kaniner nu så har kommit över den värsta sorgen.

R.I.P Nisse
R.I.P Cola

jag förstår hur du känner.