If the stars keep shining [Sv]

Titel: If the stars keep shining
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 42
Färdigskriven: Ja
Rating: PG
Beskrivning:
Den kommer handla om familjen Weasleys liv efter striden..
Om Ginnys kärlek till Harry. Om Rons försök att fria till Hermione. George saknad efter Fred och mycket mer.
:3



Prolog ~

En ensam stjärna lyste på natthimlen. Men om man tittade noga kunde man se fler och fler. Den ensamma stjärnan var inte längre själv. Det var minst hundratusen stjärnor på den mörkblå ytan.
Jag betraktade dem stilla i mörkret. Inget skrik hördes,inga barn grät. Allt var tyst och stilla.
Så ovanligt stilla. Ingen var ute en natt som denna. Det ända som hördes var kyrkklockan, som sakta slog tolv slag.
Det var mörkt i alla fönster. Man kunde inte ens se ett levande ljus.
Jag tittade ner mot graven jag stod framför. Gravstenen var mörk och man kunde knappt urskilja orden som stod skrivna på den.
Jag fällde en tår. Den ramlade ner för min kind och glittrade ikapp med stjärnorna i månskenet.

Så tyst kan det vara efter att ett krig tagit slut.
Så ensamt kan de vara efter att vänner gått bort.
Så tomt kan det kännas när allt är över.

Åh, denna vill jag läsa! Känn dig bevakad...

Kapitel 1 -
George Weasley

Allt kändes tomt och öde. Som om världen hade slocknat för gott.
Jag låg i min säng och tittade upp på det smutsiga taket.
Det hade jag gjort i ungefär en vecka... Jag hade först inte fattat det. Det var inte möjligt. Det funkade inte. Fred kunde inte dö! Han kunde inte vara borta..
Jag hade inte velat lämna ifrån mig hans kropp. Jag ville hålla om honom för resten av mitt liv.
Hans röst ekade i huvudet på mig. Om och om igen.
"Är du redo George?". Det var något av det sista han sagt till mig. Direkt till mig. Allt var suddigt. Oklart. Jag förstod inte. Någon hade täckt över hans kropp.
"Lämna mig aldrig Fred.", viskade jag.
Under dagarna som gått hade sanningen långsamt nått mig.
Jag skulle aldrig någonsin få höra hans skratt igen. Aldrig någonsin få dela en hemlighet.
Utan honom var jag inget.
Mamma hade under veckan kommit upp och satt sig på sidan av den slitna sängen. I början hade hon sagt saker som:
"Jag vet att det är jobbigt för dig."
Men när jag inte blev gladare för det började hon låta lite mer gnällig, ja nästan irriterad.
"Det känns likadant för oss alla Georgie." och "Du ska inte tro att du är den enda som sörjer!"
Men ingen av dem kunde förstå hur det kändes. Hur tomt det var.
Jag hade förlorat en del av mig själv, och den skulle aldrig komma tillbaka...

________________________________________
Kort, jag vet. Men det blir längre sen.
Men någon som gillar?

Bra mera ;D Jag bevakar också ♥

Tack så mycket.
Skriver mer i morgon bitti. Skriver ett längre inlägg då. C:

Asbra!

Bevakad

Superbra! Jag sitter här och tangnterna blir helt blöta! Jag har inte gråtit till en enda fanfiction om man inte räknar med den här!

Åh, jättebra!! Bevakar definitivt, och längtar efter fortsättningen!! =)

Bra *bevakar*