Jag hatar Hannah Montana

RANT MODE ON.
För ett tag sedan pratade några vänner till mig om vad de kallade »hatgubbar«. Meningen är att de går ut på att man ska rita en logga eller en gubbe som väcker en instinktiv känsla av hat, utan att man behöver känna igen den.

När jag för någon månad sedan gick förbi en reklamfilm för Disney Channel tror jag så såg jag en bild på Montana och det slog mig vilken jävla hatgubbe hon är, med sina pastellfärger, tusen kilo smink och sin klämkäcka min. Det är som att hon är en parodi på den kavalkad av plastiga töntpopstjärnor som rullades fram från de löpande banden på 90-talet och har hemsökt oss ända sedan dess, trots att deras plastigt präktiga image börjat spricka i fogarna.

Men så är det ju föstås inte. Verkligheten är ju snarare att Disney ville göra en sitcom, och så kom de på att de kan hitta på en egen popstjärna. Deras tidigare hantlangare som t.ex. Britney Spears gick ju inte så bra, kan man säga. Montana, däremot, kommer garanterat aldrig att bli vuxen, aldrig att flippa och börja knarka, aldrig ha några allvarliga problem med något och aldrig ha sex.

Just det sista verkar vara enormt viktigt, eftersom den totalt felkalibrerade amerikanska kulturen tillåter droger (åtminstone alkohol), tobak och nästan hur mycket våld som helst, bara det inte är något sex med. Vi har väl alla hört om mamman som frågade på IMDB om det var något sex i Saw-filmerna (som har lemlästning som återkommande tema).

Med andra ord: Montana är en omedveten parodi på en kultur som redan är en parodi på sig själv. Varför, varför kan vi inte få vettiga barnprogram istället!? Det finns ett enormt behov av genuspedagogik o.s.v.

Det här de säger i reklamen för Disney-DVD (har de ett eget format?!) om att man får en värld man kan »komma tillbaka till om och om igen« är inte ett löfte. Det är ett hot; Disney-världen kommer att komma tillbaka, pressa sig in i våra liv, om och om igen.
RANT MODE OFF.

Jag hoppas att någon är sugen på att diskutera (det var därför jag valde ett provocerande, näst intill trolligt ämne -- men jag tycker såklart som jag skrev), jag tycker att det är för lite diskussioner på det här forumet. På sin höjd är det kommentarer på andra inlägg på typ en rad text, och det blir ju inte så intressant. Vad ska man egentligen ha ett forum till om man inte använder det för att kommunicera med varandra snarare än till varandra?

Jag håller med om i princip allting!

Det jobbiga är att Hannah Montana... faktiskt är ganska bra. Det är stundtals ganska roligt, verkligen inte dåligt skrivet och till och med de påhittade låtarna är inte musikaliskt värdelösa.

Det gör alla moralpropaganda betydligt värre, eftersom den är skickligt gömd i en annars till synes perfekt värld.

Jag undrar när den här Disney Happy-tiden ska ta slut egentligen, men jag har en känsla av att den har att göra med att USA för närvarande är med i lite får många krig. Så fort de slutar med det och börjar vara ett lite mer stabilt land borde de kunna ta itu med riktiga problem och inte försöka måla upp låtsasvärldar som ser ut som man vill att världen ska se ut.

Det kommer nog alltså inte att ske inom någon snar framtid om den definitionen stämmer.

Ja, typ som Sune, även om det är extremt mycket värre än moralpropaganda. Det är så beklämmande att barnlitteratur fylls med precis fel värden. Och hur ska barn kunna hantera svåra situationer om de bara matas med sockervaddskultur hela sin uppväxt?

Egentligen så skulle Miley cyrus ( som spelar hannah montana) spela Lilly i serien hannah montana. Eller hon Ansökte som Lilly, men fick sedan rollen som Hannah montana. o.o

Jag har inte hört talas om mamman som frågade på IMDB om det var något sex i Saw-filmerna.

Jag är HELT med dig vad gäller att barn inte behöver fostras in i gamla könsroller där sexualitet (framförallt tjejers) är tabu och avhållsamhet bestämmer hennes värde osv. Däremot är jag övertygad om att barn som får vara just barn och får matas med sockervaddskultur är mer troliga att växa upp och bli harmoniska vuxna (förstår inte riktigt exemplet Sune, så utveckla gärna din definition av sockervaddskultur) Barn behöver inte samhällsrealism. Däremot bör sockervaddskulturen rensas från moralpanik och uråldriga värderingar. Men att låta barn vara barn, tillåts traska runt i det där magiska lilla landet man hör hemma i som barn och fascineras och förundras och fantisera tror jag är A och O.

Ja, då är vi ense om det viktigaste åtminstone.



Sune var inte så mycket ett exempel på sockervaddskultur som ett exempel på en genomrutten ideologi skickligt inbäddad i fluff för att gå igenom censuren. Jag tänkte att länken jag la in var beskrivning nog för min poäng om detta, men låt mig citera artikeln lite för att förtydliga:


Min personliga favorit i texten var följande stycke:

Nästan det snyggaste lustmord jag har sett.

Men, i texten ovan driver jag två olika resonemang, jag tänker att det kanske blir lättare att diskutera om jag förtydligar dem; dels resonerar jag runt (mot) att barn matas med negativt könsideologiserad media, dels diskuterar jag rent stilmässigt dålig kultur.

Den första poängen är långt mycket mer objektiv än den andra, som i ärlighetens namn mest är ett godtyckligt stilutlåtande från min sida. Håller vi inte med om den senare -- låt oss då släppa frågan, för jag tror inte att det är givande att diskutera den mer. Jag är inte beredd att gå till några större längder för att försvara den ändå. Men den första däremot...



Jag tror att det finns utrymme för både och. Nu har jag inte gjort någon djupare analys av fenomenet Hannah Montana, förutom av det material (läs: reklam) som mer eller mindre anfallit mig, men den bild jag har fått är att de framställer det på ett pseudo-realistiskt sätt, så att det ser ut som att det är en riktig människa med ett riktigt liv o.s.v., och att detta är ett liv som någon skulle kunna leva. Detta tycker jag är problematiskt!

Hm, man kanske skulle skriva sin C-uppsats om Hannah Montana.

Ah ok. Såg inte att det var länkat och missuppfattade vad du menade att Sune förmedlade. Ärligt talat har jag inte läst Sune-böckerna utan min Sune-kunskap sträcker sig till filmen och julkalendern. Men ja, jag håller med dig om att man ser könsstereotyper tydligt i det hela. Jag har överlag inte så mycket till övers för herrarna Jacobsson & Olsson för jag tycker att man ser samma mönster i allt de skapar. Det är en förenklad värld de förmedlar vad gäller könsroller och stereotyper om sexualitet. Bert t.ex är ju ett ypperligt exempel på hur manlig (hetero)sexualitet porträtteras som en ostoppbar kraft som är både förväntad och tillåten (alltså både krav och privilegium) medans kvinnlig sexualitet är undertryckt och på mannens villkor. Skittrist.

Det är tråkigt, tycker jag, och skrämmande, att sådana inslag i populärkultur riktad till barn och ungdomar är vardagsmat i sådan utsträckning att många inte ens reflekterar över det.

Ja, det kallas ibland för »genusslentrian«. Ett annat ställe att titta efter den på är för övrigt naturfilmer, där de ofta kan gå otroligt långt för att passa in vilka djur de nu beskriver i våra uppfattningar om kön och sexualitet.

va jag älskar henne men hon ska sluta och hon har inte gjort dig något