En ung Minerva [SV] [R]

Titel: En ung Minerva
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 4 (denna siffra kommer att ändras allt eftersom...)
Färdigskriven: Nej
Rating: R - Stora delar av innehållet är olämpligt för personer under 17 år
Beskrivning: Minerva har precis blivit lärare på Hogwarts och känner sig otroligt vilsen. Hon har precis startat vuxenlivet och efter många röriga år är hon fortfarande inte återställd. Hennes tonår har bestått av psykiska problem, självskadebeteende och ångest. Hon försöker att kämpa sig igenom vardagen i det nya livet. Allt börjar med att en otroligt vacker man dyker upp.

OBS 1. Vissa delar av texten kan vara triggande och jag rekommenderar inte att alltför unga läser denna fanfic.
OBS 2. Åldrarna på karaktärerna i min fanfic stämmer inte med åldrarna i böckerna/filmerna!
____________________________________________
Kapitel ett - Accio beautiful man
Minerva brukade vanligtvis inte visa känslor, hon var rädd för sådant. Känslor var något farligt, något främmande och om man visade sig sårbar kunde man själv bli sårad. Många såg henne som kylig, men dessa personer kände henne inte. Minerva hade ett utav mänsklighetens största hjärtan. Hon skyddade dem hon älskade med sitt eget liv, det gjorde hon verkligen. Anledning till varför Minerva inte visade känslor är och kommer alltid att vara hennes förflutna, hennes barndom och hennes ungdomstid. Hon hade så länge kämpat med sig själv och sina egna tankar att hon inte orkade dela det med någon annan. Hennes tankar och känslor var hennes ensak. Ingen fick komma emellan, då blev det fel, då blev det obalans.

Det var en januarimorgon. En morgon då Minervas värld skulle förändras, en morgon som bjöd på allting utöver det vanliga. En man uppenbarade sig i dörröppning in till hennes kontor, som hon precis hade blivit tilldelad. Hon hade aldrig sett honom förut, aldrig. Han hade ganska långt och svart hår. Ögonen var svarta och otroligt vackra. Minerva hade aldrig någonsin sett en man lik honom. Han var så himla vacker. Minerva märkte hur hennes hjärtslag blev kraftigare och hon undrade vad som hände, varför hon kände sig så konstig!? Hon hade aldrig känt något liknande förut och hon visste inte vad det var och hon visste heller inte vem mannen var och vad han ville.

Hon reste sig försiktigt upp från sitt skrivbord och ställde sig bredvid den mörkbruna trästolen. Hon log ett vänligt leende och sa ”Välkommen in, vad kan jag hjälpa dig med?” Minerva blev chockad över hur hennes röst lät. Hon brukade ha en hårdare och mer bestämd ton, nu var den mer som en liten flickas. Hon såg sedan hur mannen tog några få steg framåt och han närmade sig skrivbordet. Han behövde inte ta många steg alls för han var väldigt lång. Han rörde sig sakta, som att han var från en annan tid, en annan epok. Kroppen var rak och ståtlig, håret var lite rufsigt och formade sig efter ansiktets konturer. Det gick nästan ner till axlarna och någon frisyr fanns inte, förutom den slarviga mittbenan.
”Jag gissar att du är professor McGonagall? Jag har hört mycket om dig. Mitt namn är Severus Snape och jag är här för att undervisa i Försvar mot svartkonster.”

låter awesome fortsätt skriv

^ Tack så mycket! Ska lägga upp ett till kapitel inom kort.

Håller med, den började väldigt bra!

Jag bevakar denna nu. ^-^

mer! jätte bra!

intressant! Bevakar

Riktigt bra, som vanligt Fast jag ska nog säga att jag föredrar när du skriver på engelska... don't really know why, haha. Men jag ser fram emot nästa kapitel och hur den här storyn kommer att utvecklas... Keep up the good work!
Puss ♥

DETTA KAPITEL KOMMER ATT INNEHÅLLA NEDVÄRDERANDE ORD, SJÄLVHAT OCH SJÄLVSKADEBETEENDE OCH KAN VARA TRIGGANDE. LÄS INTE OM DU TROR ATT DU KAN TRIGGAS IGÅNG AV DETTA ELLER OM DU ÄR FÖR UNG. (jag har som sagt satt en rekommenderade åldersgräns på denna tråd och det är 17 år.)



Kapitel två – Tiden som stannade
Minerva stod som förtrollad och fick inte fram några ord. Mannen var bländade vacker och hans namn lät så otroligt vackert, Severus. Hon började fundera på massor av saker och insåg inte att tiden tickade och att mannen kollade lite fundersamt på henne.
”Oj… Förlåt… Ja, det är jag som är professor McGongall, men kalla mig Minerva.” stammade hon fram.

Minerva såg hur Severus tittade ner och rättade till sin mantel innan han återigen vände blicken uppåt för att se Minerva djupt i ögonen. Hon visste inte hur länge till hennes ben skulle orka bära henne, det kändes som att hon levde i en annan värld, som att hon aldrig hade varit olycklig. Severus vände till slut på klacken och gick därifrån och Minerva stod besviket kvar. Hur kunde hon vara så dum? Varför trodde hon att en helt främmande man tyckte om henne genom att bara prata med henne i två sekunder? Hon kände sig så jävla dum, precis som vanligt. Att hon aldrig lärde sig. Hon måste ha sett ut som en idiot, en idiot som aldrig hade sett en man. Hon skämdes och fick tillbaka dem förbannande tankarna om att skada sig själv. Det var två månader sedan sist, Minervas längsta uppehåll sedan hon var 12 år gammal.

Minerva hade konstant skadat sig själv i 12 år och hon önskade så att hon slapp få tillbaka tankarna. Hon ville inte börja igen, hon ville inte känna smärta. Hon förstod inte själv att en sådan här liten grej kunde uppröra henne så mycket att hon ville skada sig själv. Idiotiska jävla Minerva, tänkte hon för sig själv.

Hon satte sig vid sitt skrivbord och började fundera. Vad skulle hon ta sig till? Varför fanns det ingen som förstod henne och varför var hon ens lärare? Hon var en värdelös förebild och förtjänade inte att arbeta på en skola med underbara elever och kollegor. Hon var för dålig, för hemsk. Minerva tog fram sin skrivbok, den var av svart läder och fylld av mörka tankar och känslor. Hon började skriva;
”Värdelös, sämst, äcklig, ful, dum, patetisk, hemsk… Alla dessa ord förklarar vem jag är, hur jag ser ut och ja, allt om mig. Jag förtjänar inte att leva, jag förtjänar inte att finnas, ingen vill ha mig. Varför är jag så idiotisk, varför kan jag inte bara vara normal för en gång skull och inte bete mig som ett jävla as!? Jag orkar inte vara mig själv, jag orkar inte med mig själv, varför är jag född i den här äckligt feta och hemska kroppen?”

Minerva började gråta och några tårar föll från hennes kind. I väskan låg det en kniv, det visste hon. Skulle hon våga ta upp den, skulle hon riskera att bli fast i självskadebeteendet igen? Hon var tvungen, hon kunde inte hantera denna ångest. Försiktigt tog hon fram kniven, gjorde några ytliga sår över handleden, inga djupa. Hon kände hur det sved till i huden och det var underbart, ångesten bara rann ut. Hon såg några små bloddroppar och undrade vad fan hon precis hade gjort. Varför, varför, varför gjorde hon sådär!? Hon skulle ju inte börja igen… Hon tog kniven, kasta den rakt in i väggen så hårt hon bara kunde och tårarna rann ännu mer. Minerva märkte inte att hon var iakttagen.

Ett harklande ljud hördes och Minerva tittade upp. Vem stod där, om inte Severus!? Varför just han, fan fan fan... Minerva torkade snabbt bort tårarna och gömde handleden i knät.

”Du behöver inte gömma den för mig, jag såg vad du gjorde. Jag vet vad du tänker nu, att jag kommer skvallra för alla och du förlorar ditt jobb, men nej det tänker jag inte göra. Låt mig hjälpa dig istället, jag tror att jag kan det. Låt mig finnas för dig och prata med mig. Du är en vacker och enastående kvinna, gör inte såhär, låt mig hjälpa dig.” Severus ord gjorde ont i Minerva och hon kände hur Severus tog sin hand och lyfte upp hennes handled. Han tog fram en servett ur sin ficka och torkade bort blodet. Minerva kände hur det sved och efter bara en kort stund hade Severus trollat fram ett bandage som han lätt virade runt hennes såriga handled. Hon tittade upp skamset och såg rakt in i ett par korpsvarta ögon.

Wow. Jag gråter nästan. Snape kändes dock lite OOC. Men så himla fint. Och jag gillar den här Snape. ♥