Det Sista Året [SV] [PG-13]

Titel: Det Sista Året
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 5
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13, för jag är paranoid.
Beskrivning: Draco ville egentligen aldrig vara med i Dödsätarna. Men hur går livet efter att man lämnar en kriminell liga?

Det är en HBP-fic, men kan innehålla spoilers för sjunde boken/filmen. Jag kommer att länka den till ff.net och lägga upp här.

Enjoy!

Lägg upp då?

Här kommer kapitel 1!

Kapitel 1: Beslutet

http://www.fanfiction.net/s/5152207/1/

Kapitel 1: Beslutet

Draco låg i sin tillfälliga säng. I sängen bredvid låg hans f.d professor i Försvar mot svartkonster, Severus Snape. För ett par dagar sedan hade Snape mördat rektorn, när Draco inte kunde det. Att Draco skulle göra det från första början fanns det en anledning till. Hans pappa, Lucius Malfoy, hade inte vaktat Voldemorts dagbok med sitt liv, utan använt den för sin egen vinning. Då blev han förlåten för av Lord Voldemort. Men efter misslyckandet med att hämta profetian åt Voldemort, då åkte han in i trollkarlsfängelset Azkaban på livstid för en mängd olika brott. Och då var han, Draco, tvungen att betala igen för sin pappas misstag.

Draco suckade, vände sig om i den obekväma sängen och fortsatte att tänka på det senaste året. Strax efter att Lucius hade åkt in i Azkaban hade Draco fått märket inbränt i sin vänstra arm. Han hade fått ta Lucius plats i Dödsätarna, om han inte ville dö förstås. Men det ville han ju inte, så då tog han motvilligt hans pappas plats i Dödsätarna för att undgå en förtidig död. Voldemort hade gett Draco i uppdrag att under sitt sjätte år på Hogwarts, att döda rektorn Albus Dumbledore. Hur ogärna han än ville, så var han tvungen, annars skulle han dö. Och det ville han inte.
Draco gjorde två försök under året. Det första var ganska bra hade han tyckt, men halsbandet hade skadat en Jagare i Gryffindor istället. Nära, men inte fullträff, flinade Draco och tänkte vidare. Det andra försöket hade han tyckt från början var patetiskt. Att ha madam Rosmerta under kontroll hade vart fiffigt, men att professor Snigelhorn, läraren i trolldryckskonst, skulle ge den förgiftade mjöden i julklapp till Dumbledore hade vart en mycket liten chans. Snigelhorn hade istället sparat mjöden, och på Vesslans födelsedag hade Vesslan råkat dricka av den istället. Han skulle ha dött om inte den där Potter hade stoppat en besoar i halsen på honom. Han hade fått idén med mjöden en dag när han råkade höra Granger tala om för Potter att Filch, vaktmästaren på Hogwarts, inte kollade flaskor som var märkta som hostmediciner och parfymer med sina hemlighetssensorer, utan lät de flaskorna passera utan att bli kollade. Då använde han imperiusförbannelsen på madam Rosmerta så att hon skickade den förgiftade mjöden till Snigelhorn, som förhoppningsvis skulle ha gettt den i julklapp till Dumbledore. Det som hände sen behöver jag inte tänka igen, eftersom jag nyss tänkte det, tänkte Draco för sig själv.
Snape vände på sig och mumlade något i sömnen i sängen bredvid. Fast det varken såg eller hörde Draco inte, för han var inne i sina egna minnen om det sjätte året.
Draco hade kommit på en idé som faktiskt hade funkat. Han hade lagat det trasiga borttrollningsskåpet under det senaste året. Och han hade lyckats. Dödsätarna hade kommit in på Hogwarts tack vare Draco.
Fast innerst inne ångrade han allt elakt han gjort under året. Det var svårt att erkänna det för sig själv, men han var rädd. Riktigt rädd. Rädd för det han gjort. Rädd för att han inte visste vad han skulle göra nu. Han ville inte vara med i Dödsätarna, men samtidigt ville han leva.
Och vad skulle hända om han överlämnade sig till Trolldomsministeriet? Tja, han skulle antagligen bli förhörd av hela Wizengamotsrådet, och sen åka in på livstid i Azkaban. Eftersom han hade utövat imperiusförbannelsen på madam Rosmerta var han dömd till livstid i Azkaban, för om man praktiserade en oförlåtlig förbannelse på en annan mänsklig varelse, då åkte man raka vägen in i Azkaban.
Men nu var frågan: Skulle han fortsätta vara med i Dödsätarna och döda mugglare, halvblod och de som trotsade Voldemort. Eller skulle han överlämna sig själv till Trolldomsministeriet och åka in i Azkaban på säkert livstid? Å andra sidan var Azkaban tryggt från Voldemort, men då skulle han antagligen bara kunna tänka på allt dåligt i sitt liv. Hm...knepigt val. Stanna ute på rymmen och döda fast han inte vill, eller tillbringa resten av livet i Azkaban, tryggt men antagligen bli ihjäl tråkad. Döda, ihjäl tråkad, döda, ihjäl tråkad, döda ihjäl tråkad.

- Nu vet jag!, sa Draco triumferande och satte sig käpprakt upp i sängen.
- Vet varrå?, frågade Snape sömndrucket.
- Eh...hur man skuljer höger från vänster. Höger skakar man hand med.
- Det kunde ett barn räknat ut, suckade Snape. Sov nu.
- Visst, svarade Draco och lade sig ner igen. Han hörde hur Snape snarkade djupt i sängen bredvid.

Draco vände sig om och tittade på klockan bredvid. 02.20 visade den. Nu var det antagligen inga som arbetade inne på minsteriet. Skulle han åka dit och vänta på att bli gripen nu? För senare på morgonen skulle Snape vara vaken och han visste inte vad som skulle hända för hemskt idag med Dödsätarna.
Nej, nu måste han åka om han vill slippa allt vad Dödsätare hette. Draco satte sig försiktigt rakt upp i sängen och satte varsamt ner fötterna på golvet. Lyckligtvis knakade inte golvet när han gick och hämtade sina kläder. Medan han klädde på sig funderade han på hur Snape, Dödsätarna och...br...Voldemort, skulle reagera på att han överlämnat sig själv till den andra sidan. De skulle antagligen bli bra förvånade. För att inte tala om hur arga de skulle bli.
Hm...är det någon idé att ta med sig en packning när man ska bli gripen? Vänta lite, jag har ingen packning att ta med mig. Jag hoppar över packningen då, tänkte Draco och gick ut. Han hörde hur Snape snarkade där inne i rucklet till hus.
Bäst att ta besöksingången, tänkte Draco och transfererade sig iväg med stängda ögon.

Spännande!
Har alltid velat läsa mer om Draco efter Albus' död.

mer :]

Här kommer på begäran kapitel 2.

Kapitel 2: Överlämningen

http://www.fanfiction.net/s/5152207/2/


Kapitel 2: Överlämningen

När han öppnade ögonen igen var han strax utanför besöksingången. Eftersom klockan var ca halv tre på morgonen var ingen utomhus. Det var tyst och det luktade vidrigt från containern. Tur att min pappa hade tagit med mig hit flera gånger när jag var liten, tänkte Draco och gick in i telefonhytten. Han stängde den trasiga dörren om sig, tog upp telefonen, höll den mot örat och började trycka in siffrorna.

- Sex...två...fyra...fyra...två, mumlade Draco för sig själv och fick höra samma röst som alltid.
- Välkommen till Trolldomsministeriet. Var vänlig uppge ert namn och ärende.
- Draco Malfoy, här för att överlämna mig själv till Trolldomsministeriet, sa han uttråkat.
- Tack, sa den svala kvinnorösten. Besökare, var snäll och ta emot namnskylten och fäst den framtill på klädnaden. Vad annars skulle jag göra med den hade dem tänkt sig?, tänkte Draco för sig själv och fäste den på sin klädnad. På den stod det Draco Malfoy, överlämning. Den svala kvinnorösten hördes igen.
- Besökare på ministeriet, ni ombeds genomgå visitering och överlämna er trollstav för registrering vid säkerhetsdisken, som är belägen i bortersta änden av atriet. Det menar du inte, tänkte han halvt irriterat, halv nervöst.
- Ministeriet önskar er en trevlig dag.
- Visst, som om den här dagen kommer att bli trevlig muttrade Draco halvhögt.
Telefonkiosken sjönk ner genom jorden och ungefär efter en minut var han i atriumet. Det var alldeles tyst och öde. Jaha, då får jag leta upp en bänk och börja vänta då, tänkte Draco och började gå. Han gick förbi den disken där trollstavskontrollanten brukade vara. Fast den var tom nu. Där borta var den där fontänen. Trollkarlen, häxan, kentauren, svartalfen och husalfen såg likadana ut som sist han var här. Med en suck satte han sig ner på kanten till fontänen. Han tittade på sin armbandsklocka i guld.
- 02.30...det dröjer nog ett par timmar tills någon kommer och griper mig, sa Draco för sig själv. Han gäspade och sträckte på sig. Jag kan lika gärna lägga mig här och sova en stund, tänkte Draco och lade sig ner på kanten och somnade.
Strax efter klockan 07.00 kom de första till atriumet. En av dessa var Arthur Weasly.
- Hör ni, titta där borta, vid fontänen! Vem ligger där?, frågade Arthur.
- Låt oss gå dit och ta reda på det, svarade en annan och de började gå.
- Dra mig baklänges...det är Draco Malfoy!, utropade han förvånat.
- Va'erre om?, frågade Draco trött. Nu kom han ihåg. Just det, han skulle överlämna sig själv och det verkade ha lyckats som planerat.
- Du är härmed gripen för mordförsök på Albus Dumbledore, sa en man som Draco kände igen som Dawlish och jobbade som auror.
- Ni kan inte gripa mig, sa Draco.
- Och varför inte det då?
- För att jag överlämnar mig själv till, svarade Draco med en trotsig min.
- Claves, sa en man och Draco fick på sig ett par handklovar.
- Vad händer med mig nu?, frågade Draco.
- Nu för vi dig till en enskild cell i Azkaban och inom en snar framtid ska du förhöras inför hela Wizengamotsrådet, svarade Arthur.
Kunde ingen annan gripit mig? Det är just typiskt att Weasly's far griper mig, tänkte Draco.
- Då så, nu bär det av mot Azkaban, sa den tredje mannen och så transferade sig de iväg.

Awww, mer!

Kul att ni gillar det! Ge gärna konstruktiv kritik, alltså vad som är bra/mindre bra, förbättringar, tankar kring storyn, etc.

http://www.fanfiction.net/s/5152207/3/

Kapitel 3: Azkaban

Det första som mötte Dracos blick var ett stort fängelse i gult tegel. Det hördes rop och skrik därifrån, men han kunde inte urskilja några ord. Han tittade omkring sig och såg att landskapet var helt öde. Ingenting växte, inga andra hus i närheten, och det närmaste strand som fanns var den lilla kajplatsen som han hade lämnat nyligen. Det fanns inte ens några fiskmåsar som flög över ön. Vilket deprimerande ställe att bo på. Det är nog därför som ingen gör det.
Den lilla gruppen började gå mot fängelset när en tanke slog honom.
- Kommer jag att hamna i en cell nära min far? frågade han.
- Tills vidare placeras du i en avdelning där du väntar på din rättegång där du får din dom. Efter det placeras du i en avdelning med dem som har fått likadana straff som du, svarade den korta
- Ursäkta, men du svarade inte på min fråga.
- Jag vet inte. Den som lever får se, svarade han med en axelryckning.
Det var ju toppen, tänkte Draco. Dementorerna är i alla fall inte här längre.
- Och vi har skaffat nya vakter istället för dementorerna, sa den långa mannen.
- Vilka då? frågade Draco.
- Vampyrerna.
- Va? Han kunde inte låta bli att säga det högt.
- Japp, mot att om någon rymmer så får dem suga blod ur den personen och att vi upphör att jaga dem. Draco kunde inte hejda sig.
- Men det är ju omänskligt!
- Är det? svarade Arthur Wesley. Du-Vet-Vem har mördat oskyldiga, värvat de förvirrade, lurat med ungdomar och tvångs rekryterat ännu fler. För att inte tala om all den osämja han skapat mellan vanliga trollkarlar och deras syn på mugglare!
- Du och dina mugglare, Arthur, sa Dawlish. Och jag vet, det är hemskt att de flesta trollkarlar inte respekterar mugglare, men säg det till ministern istället.
- Det har jag!
- Har du? frågade Draco förvånat.
- Faktiskt, så har jag det, svarade han.
- Men min far sa...
- Det spelar ingen roll vad din far har sagt, han sitter i Azkaban på livstid. Och om du inte har en jäkla tur, så får du samma straff som din far!, snäste Arthur till.
- Ta det lugnt, Arthur! Han är fortfarande en grabb.
- I vissa kulturer så anses han vara vuxen. Även i våran. För du är 17 år, eller hur, Malfoy?
- Ja, herr Wesley, svarade Draco med en suck och hängde med huvudet. Men just nu känner jag mig inte alls vuxen. Mer som när jag var sju år och pappa skällde ut mig för att jag tog den sista kakan.
- Och eftersom han är det, så ska han behandlas som en, fortsatte Arthur.
Nu gick de in i själva fängelset. Draco ryste när han såg vampyrerna. Bleka, långa, smala med de kallaste ögon han någonsin hade sett. En av dem tittade honom i ögonen och han bet sig i läppen för att inte skrika av rädsla. Den log mot honom, men det var inget snällt leende. En av de vassa huggtänderna blänkte till i solljuset, som på något sätt hade tagit sig in i det mörka fängelset.
Den unga ljushåriga mannen bestämde sig för att titta ner i golvet för att inte möta fler blickar. Men han kunde inte undgå att se cellerna som han gick förbi.
En fånge satt på golvet och höll armarna om benen med hennes långa hår föll som en gardin, som för att dölja henne för resten av världen. Han hörde hur hon mumlade för sig själv

"Jag är inte tokig, jag är inte tokig, jag är inte tokig...De tog mitt barn ifrån mig!" Ropade hon och sedan började hon att gråta och gungade ännu intensivare. Deras blickar möttes genom gallret och Draco såg hennes ögon. De var elektriskt blå, som professor Moodys hade varit. Men hennes var döda. Som om allt hopp försvunnit. Han blev kall inombords, och vände på nytt ner blicken i golvet. Den här gången höll han den i golvet, ända fram till sin cell.
Han hade ingen aning om hur länge de hade gått, hur många svängar eller trappor som hade passerats. Han orkade uppriktigt sagt inte bry sig.
- Ja, Malfoy, det här är eran svit fram tills rättegången, sa Arthur nästan... hånfullt? Han öppnade gallerdörren och Draco gick självmant in i cellen.
Det fanns ett handfat, en toalett och en gammal träsäng med en tunn madrass, filt och kudde på. Han hörde hår dörren smälldes igen och vände sig om med ett ryck.
Den långa mannen låste och sa det sista vettiga som Draco skulle få höra på länge:
- Tänk över vad du har gjort. Och tänk på juryn som ska döma dig. De lär inte vara nådiga. Sedan gick dem sin väg.
Draco sjönk ihop på sängen och la huvudet mellan benen. Han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv.

Åh, jag älskar sånahär mörka fanfictions. ♥
MEER!

Här kommer kapitel fyra. Det är det näst sista som är färdigskrivet, men jag arbetar på kommande kapitel.

Kapitel 4: Änden

http://www.fanfiction.net/s/5152207/4/

Kapitel 4: Änden

Han var tillbaka på Astronomitornet. Professor Dumbledore stod framför honom, obeväpnad. Han såg att det fanns två kvastar. Vem hade följt med professorn ut? Den gamle mannen skakade och såg äldre ut än någonsin. Han borde gå till sjukhusflygeln, tänkte Draco och började sänka sin stav, men blev avbruten av att de andra Dödsätarna stormade in.
"Nå, vad väntar du på Draco? Mörda honom!" sa en kvinna från Dödsätarna han inte kände igen.
"Ja, mörda den gamla gubben så jag får mat någon gång!" instämde varulven Fenrir Grårygg.
Dumbledore tittade på Snape och Draco ville bara gråta när han såg professorns bedjande blick när han sa:
"Severus...snälla"
Han bara skakade. Då knuffade Snape bort honom och ropade:
"Avada Kedavra!" och det sista han såg var ett bländande grönt ljus.

"Aaahhh!" han vaknade av att han skrek och viftade med både armar och ben, så att han ramlade av britsen som han hade sovit på med en duns.
"Aj! Dumma brits." Britsen... så då var han i fängelset på riktigt. Han hade alltså rymt ifrån Dödsätarna på riktigt. Men den drömmen hade han inte haft förut. Det kan bero på att han hade fått en Drömlös Dryck av sin före detta professor varje kväll sedan de hade rymt ifrån slottet. Han måste ha förutsett att mardrömmarna skulle komma.
Den ljushårige unga mannen satte sig på britsen igen och drog fingrarna genom håret med en suck. Han kastade en blick på fången i cellen mittemot. Solstrålarna sken på figuren. Han, eller hon, vem det nu var, sov fortfarande.
Han kunde för allt i världen inte förstå hur någon kunde sova fridfullt här inne. Minst var femte minut hördes ett skrik eller rop på hjälp, varje gång av olika röster.
En av vampyrvakterna gick förbi. De såg läskiga ut, trots att de inte gjorde någonting.
En tanke slog honom. När skulle rättegången vara? I morgon, nästa månad, om ett år? Han önskade att han visste.
"Frukost." sa en av vampyrvakterna och sköt in en matbricka genom kattluckan på dörren. Draco ställde brickan på britsen och stirrade misstroget på det som skulle föreställa han frukost. Den bestod av gröt, en torr brödskiva och ett glas vatten. Han tittade på vakten.
"Det hjälper inte att blänga på mig sådär. Det är standardfrukosten som alla fångar får varje dag. Vänj dig." Sedan gick han iväg och lämnade Draco ensam.
Han tog en sked av gröten och lät den falla tillbaka i tallriken, eller det var vad han förväntade sig. Den var fast på skeden, så han började skaka först försiktigt, och sedan tog han i så gröten flög av och landade på väggen med ett klafs!
"Jag hatar mitt liv."