Rödluvan och Draken [SV]

Titel: Rödluvan och Draken
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: Oneshot/1
Färdigskriven: Ja
Rating: PG
Beskrivning: Harry, Hermione, Ron, Luna, Ginny och Draco ska sätta upp en teaterpjäs. Men inte vilken pjäs som helst, utan Rödluvan och... draken? Humor/fluff Dramione.

Något intresse?
__________________________________

jag har läst hela på fanfiction.net och den är bra så kör.

Tack, här kommer den då

RÖDLUVAN OCH DRAKEN

"Rödluvan (tio år)... vadå tio år? Kan jag inte säga sexton?" Ron tittade förvirrat upp från manuset.
"Kan vi inte ge Granger en föryngringsbrygd så att hon blir tio år?" fnissade Malfoy och duckade från korgen Ginny kastade mot hans huvud.
"Akta min korg!" skrek Hermione. "Och nej, jag ska inte ha någon föryngringsbrygd! Och nej, vi ska inte ändra på manuset! Vi ska följa det till punkt och pricka."
Ginny flinade hånfullt åt den enda slytherinaren i rummet.
"Vi kan ge Malfoy polyjuice-elixir med varghår i, så han blir en riktig varg. Det kanske får tyst på honom också."
"Ni skulle bara våga", började han morrandes men Harry överröstade honom otåligt;
"Ska vi fortsätta?"
"Öh... visst. Okej. Rödluvan (tio år)- en söt liten flicka med en röd luva av sammet- sitter vid ån och matar ankor..."
Ron kom inte längre förens Harry och Hermione i korus skrek åt Malfoy att hålla käft. Deras order hade ingen som helst verkan på honom, dock, han fortsatte vrida sig av skratt där han satt i soffan.
"Matar... ankor...!" lyckades han få fram och exploderade i nya skrattsalvor. "Granger... söt..."
"Äh, kom igen, Malfoy", fnös Ginny. "Vi vet allihop att du tycker Hermione är söt. Ron, fortsätt, vi ignorerar honom."
"Jag tycker inte att Granger är söt!"
"Din envishet är beundransvärd."
"Kan vi fortsätta?" Hermione lät stött på rösten.
"En fiskare som passerar vinkar glatt till henne och hon vinkar glatt tillbaka. Luna, din replik."
Ravenclawaren, som suttit tyst fram tills nu, ropade dramatiskt:
Rödluvan!"
"Kommer mamma!" svarade Hermione med lika mycket inlevelse.
"Rödluvan hoppar genast upp och springer in i skogen och mot en gård i en skogsdunge. Rödluvan springer fram till sin mamma som står på verandan med en korg i famnen. Det är du igen, Luna."
"Kom Rödluvan, jag har packat ner en flaska vin och en bit kaka i en korg. Var snäll och gå till Mormor med den. Hon är sjuk och svag och behöver något stärkande."
"Jo visst, det tror jag säkert", fnös Malfoy. "Den här pjäsen suger. Kan vi inte åtminstone göra den lite trollkarls-aktig?"
"NEJ!" skrek Hermione. "Det skulle förstöra hela grejen! Vi håller oss till manuset, sa jag ju."
"Okej, okej", muttrade han till svar. "Det var bara ett förslag. När kommer vargen in i bilden, förresten?"
"Du får vänta och se", sa Harry irriterat. "Fortsätt, Ron."
"Eh... Rödluvan tar korgen och kikar lite i den."
"Men gå innan det blir för varmt. Och framför allt, tänk på att inte vika av vägen, för då kan du snubbla och falla, flaskan går sönder och Mormor får ingenting", sa Luna med sin svävande röst.
"Rätt åt mormor!" fnissade Malfoy, men nu hade Hermione fått nog. Ilsket hasade hon sig närmare honom på soffan och satte handen för munnen på honom.
"Hmmmmph!"
"Håll tyst. Nu är det min replik: Jag ska nog klara av det."
"Rödluvan kramar sin mamma och går glatt in i skogen."
"Nej, det är Luna först", rättade Harry ursäktande. "Och Rödluvan..."
"Och Rödluvan, tänk på att du ska se på Mormor när du hälsar på henne."
"Javisst ja. Rödluvan kramar sin mamma och går glatt in i skogen. Rödluvan går efter en stig som ringlar sig genom skogen. Hon skuttar fram då hon plötsligt hör ett KNAK från en buske. Hon stannar upp och försöker se vem som är där."
Hermione blev tvungen att släppa Malfoy för att kunna bläddra vidare i manuset och läsa sin replik.
"Hallå?"
Ron kastade en blick bort mot soffan där Rödluvan och Vargen satt tätt intill varandra och läste:
"Ur buskarna kliver Vargen. Han slickar sig glupskt om munnen och ställer sig tätt intill Rödluvan."
"Eww."
"Vadå! Jag har bara lite inlevelse!"
"Du behöver inte slicka dig om munnen nu. Det kan vänta tills vi står på scenen." Även Ginny betraktade paret i soffan, hånfullt, men i hemlighet triumferande.
"Är det jag nu? YES! God dag, Rödis, vart ska du ta vägen så här tidigt?"
"Malfoy!"
"Nej, nej. Du ska säga Jag ska gå med vin och en bit kaka till Mormor. Inte Malfoy."
"Du får inte kalla mig Rödis! Du ska säga Rödluvan!" morrade Hermione och försökte knuffa Slytherinaren ur soffan.
"Okej, Röööödluuuuvaaaaaan", svarade han lojt och väjde undan för attacken. "På hedersord. Från och med nu heter du Rödluvan."
"Bra. Jag ska gå med vin och en bit kaka till Mormor."
Ron flikade in:
"Vargen tar ett steg bakåt och hans stora öron står på helspänn."
"Mormor?" frågade Malfoy lydigt utan att ta ögonen från Gryffindoraren bredvid sig.
Utan att låtsas om honom svarade hon:
"Mormor är sjuk och behöver någonting stärkande. Det är hon som har gett mig min fina luva."
"Var bor din Mormor då?"
"Härifrån tar det gott och väl en kvart att gå, hennes hus ligger mitt i skogen, under de tre stora ekarna."
"Jaså minsann?"
Harry flinade i smyg åt dem. De verkade vara helt omedvetna om hur nära varandra de egentligen satt.
Ron mötte Harrys blick och med ett spjuveraktigt leende sa han:
"Vargen slickar sig glupskt om munnen."
"Ja, så jag måste nog skynda mig vidare nu", sa Hermione neutralt.
Draco log ett vargleende och lutade sig närmare henne.
"Skynda? Har du sett så många vackra blommor, Rödluvan! Se dig omkring lite! Och hör du så vackert fåglarna sjunger! Du går ju vägen fram som om du var på väg till skolan. Det finns ju så mycket att upptäcka här i skogen!"
Ron bröt in:
"Rödluvan ser sig omkring på hur solstrålarna glänste mellan trädstammarna och hur de belyser vackra blommor inuti skogen."
"Mormor skulle säkert bli glad om hon fick en bukett blommor. Och det är ju fortfarande inte kväll..." Draco hade precis rätt lömska tonfall och Hermione försökte hejda ett leende.
"Rödluvan ler och kliver av stigen och går in i dungen med de vackra blommorna. Vargen skrattar för sig själv innan han rusar iväg längs stigen."
"MOAHAHAHAHA!!!"
Hermione fnissade faktiskt, och boxade sedan Vargen i armen. "Jag tror inte direkt att vargar skrattar så."
"Men det är ju för att jag inte är någon varg. Kan vi inte ändra en liten detalj bara, snälla Hermione, jag menar Rödluvan?"
"Vadå? Vargen är egentligen en animagus som förvandlas till en blond Slytherinare, som sedan kidnappar den sextonåriga Rödluvan som han varit kär i sen första dagen han såg henne?" föreslog Ginny kvickt. Luna skrattade muntert åt idén, men Harry rynkade på pannan.
"Ginny, i pjäsen så är detta första dagen han ser henne."
"Nej, det var inte så jag tänkte", snäste Malfoy. "Kan vi inte bara göra vargen till en drake?"
"VA! Och det kallar du en liten detalj? Vill du ändra en hel roll?" ropade Hermione förskräckt.
"Men Draco är latin för drake, inte för varg", klagade han. "Jag är ingen varg. Jag är en drake."
Ginny försökte, och misslyckades med, att kväva en fnissning. Luna log och sa:
"Det låter bra."
Ron ryckte på axlarna.
"Visst."
Hermione blängde på Harry, utmanade honom tyst att gå med på något så fånigt. När han inte svarade, började hon med övertal.
"Harry! Du har hört den här sagan sen du var liten precis som jag. Det finns ingen drake i 'Rödluvan och vargen'!"
"Från och med idag finns det det", sa Malfoy med ett slugt leende. "Och en ovanligt snygg drake, till på köpet. Tänk på det, Rödis."
"Sluta. Vargen är absolut ingen drake. Tanken är skrattretande. Och vad har jag sagt om att kalla mig Rödis!"
"Just det ja, jag skulle kalla dig Rööööödluuuuuvaaaaaan."
"Vad är ditt problem?"
"Min roll. Den passar mig inte."
"Synd för dig. Ron, fortsätt läsa."
"Vargen kommer fram till en skogsdunge där en söt liten stuga står. På dörren hänger en skylt med texten: 'Mormors stuga'. Vargen harklar sig och knackar på."
"Det står att 'Mormor Off' har en replik. Vad betyder det?" frågade Harry oförstående men road.
"Haha, heter Mormodern 'Off'?" flinade Ron. "Hej, Off", tillade han sedan, vänd mot sin lillasyster. "Hur står det till idag, Off?"
"Off off", sa Malfoy i en dålig imitation av en hund.
"Det betyder," avbröt Hermione högt, "att Ginny inte ska vara på scenen när hon pratar. Att man bara ska höra hennes röst."
"Jaha." De tre killarna verkade allihop en smula besvikna över detta men Ginny andades lättad ut och läste sedan sin replik.
"Vem är det?"
"Rödluvan! Jag kommer in med kakor och vin till dig. Släpp in mig." Draco tog manusets uppmaning om att förställa rösten på djupaste allvar.
"Tryck bara ner handtaget och kom in", fnissade Ginny. "Förlåt. Det lät bara så kul. Jag är för svag för att stiga upp!"
"Oooh, stackars lilla mormor. Kanske lite vin kan bota dig? Får det lov att vara en flaska?" Draco tog upp den tomma vinflaskan på bordet och kastade bort den till Ginny som fångade den i sista sekund.
"Idiot", muttrade Hermione och viftade åt Ron att fortsätta.
"Vargen trycker ner handtaget och dörren går upp."
"Draken trycker ner handtaget och dörren går upp", rättade Malfoy.
"Vargen trycker ner handtaget men ingenting händer. Mormor har kastat en låsförhäxning över dörren och stackars Vargen har ingen trollstav."
"Draken! Stackars draken ska det vara! Och förresten står inte det där i manuset, Potter. Hermione, säg till honom."
"Kul, Harry, men om vi någonsin ska bli färdiga med detta måste vi ta det seriöst", sa Hermione trött.
"I så fall får du säga till Malfoy också, för det var han som började. Han har varit oseriös sen första början!" argumenterade den svarthårige pojken med glasögonen emot.
"Och Ginny", påminde Ron. "Hon gör ju inget annat än sitter och fnissar."
"Gör jag ju visst." Den rödhåriga häxan räckte ut tungan.
"Såja, såja." Det var Lunas lugna stämma som ljöd genom rummet. ”Låt oss bara fortsätta."
"Bra. Tack, Luna. Ron?"
"Vargen- DRAKEN rusar genom hallen och in till... Mormors sovrum där Mormor ligger nerbäddad."
"Va, jag trodde någon annan skulle ligga nerbäddad där."
"MALFOY!"
"Förlåt, förlåt."
"Draken flyger in under hennes täcke och kommer ut på andra sidan med en kulmage. Från kulmagen kan man vagt höra Mormors skrik. Draken rapar och tar på sig Mormors kläder, sätter på sig hennes nattmössa och kryper ner i sängen."
"Läskigt."
"Jag vet!"
"Weasleys, käft, jag har en replik nu. Dags för lite efterrätt."
"Mmm, jag är hungrig."
Fyra par ögon riktades mot Ron som höll upp händerna till försvar. "Vadå! Jag är det!"
"Kan vi hålla oss till manuset för en sekund?"
"Nej", mumlade Harry. "Det är ganska uppenbart att vi inte kan det. Förlåt! Vi fortsätter. Ron, läs."
"Rödluvan håller i en stor famn med blommor som hon luktar på. Då ser hon hur månen kikar fram mellan träden. Hon greppar tag i sin korg och springer ut på stigen, fortsätter efter den så långt hon kan.
Rödluvan kommer fram till huset. Hon upptäcker att dörren står öppen och tittar sig oroligt omkring innan hon går in. Hermione, det är du."
"God morgon, Mormor!"
"Va? Men skulle det inte föreställa mitt i natten, med månen och allt?"
"Det står 'God morgon' i manuset, Ron. Och vi följer manuset."
"Bortsett från..."
"VI VET, MALFOY!"
"Inget svar", läste Ron. "Sovrumsdörren står på glänt och hon smyger sig in. Det här börjar bli spännande. Okej. Det är mörkt där inne så hon ställer ifrån sig korgen vid sängen och går till fönstret och drar undan gardinerna Ljuset faller på Draken som är utklädd till Mormor. Rödluvan tittar konfunderat på 'henne'".
Hermione log sött och sa:
"Men Mormor, vilka stora öron du har."
Malfoy gjorde en sårad min.
"Det har jag väl inte! Okej, jag ska sluta. Det är bara så svårt att låta bli, du tar det här så allvarligt, Rödis. Det är för att jag ska höra dig så mycket bättre."
"Vargen, jag menar Draken, försöker le oskyldigt. Rödluvan går fram lite närmre för att se bättre."
Hermione hade slutat att le.
"Men Mormor, vilka stora ögon du har."
"Det är för att jag ska kunna se dig så mycket bättre."
"Rödluvan går ännu lite närmre- då drar Draken upp täcket för att gömma sig lite mer. Rödluvan ser hans stora tassar."
"Men Mormor, vilka stora händer du har!"
Hermione drog sig tillbaka i samma stund Malfoy sa:
"Det är för att jag ska kunna hålla dig så mycket bättre." För med den repliken sträckte han ut armarna för att retsamt dra in henne i sin famn, men Hermione tänkte inte låta något mer avbryta deras teaterträning.
"Var är vi nu... Javisst ja. Draken sträcker ut sina armar och Rödluvan sätter sig nervöst i hans famn. När hon gjort det ler Draken ett stort rått leende och slickar sig om läpparna."
Misstänksamt blängde Hermione på sin motspelare.
"Men Mormor, vilken otroligt stor mun du har!"
Malfoy drog henne till sig.
"Puss puss."
"Fel replik."
"Inte för Draken." Han la en hand om Hermiones nacke och böjde sig fram för att kyssa henne.
"Inte nu", stönade Ginny. "Malfoy, säg din riktiga replik så vi kan bli klara någon gång."
Hermione såg Malfoy djupt in i ögonen, deras läppar var bara centimeter ifrån varandra. Men så suckade hon, och drog sig varsamt ur hans grepp. Istället tog hon hans hand i sin, en tyst bön till honom att han skulle ta det här på allvar bara i några minuter till.
Trots allt så betydde det en hel del för henne.
"Det är för att jag ska kunna äta upp dig", svarade han mjukt och kramade hennes hand tillbaks.
"Då slukar Draken Rödluvan i ett nafs. Han rapar och klappar sig på magen där Rödluvans och Mormors skrik hörs vagt. Vargen sträcker på sig och gäspar belåtet innan han vänder sig om och gosar ner sig i sängen.
Ut ur skogen kommer Jägaren (55 år)..."
"55 år? Vad fasen?" skrattade Harry. "Varför just 55?"
"Varför inte 55 år?" frågade Ginny knipslugt. "Föråldringselixir?"
"Totalt onödigt", försäkrade han henne. "Fortsätt, Ron."
"...med gevär och en hare hängandes ut ur ryggsäcken. Han stannar upp vid Mormors brunn för att ta lite vatten då han hör ett mullrande som får vattnet i munnen att vibrera. Han märker att det kommer från Mormors hus och när mullrandet kommer tillbaka hörs det tydligare att det är snarkningar som får huset att skaka."
"Låter som du, Ron", sa Ginny muntert.
"Så högt den gamla damen snarkar idag! Jag måste nog titta till henne", sa Harry med ett brett leende, nöjd över att äntligen få komma till sin replik.
"Jägaren går fram till sängen och upptäcker att Draken, som i sömnen tappat Mormors nattmössa, ligger i sängen. Han drar snabbt sitt gevär och siktar det mot Drakens stora mage. Just när han tänker trycka av hör han de svaga skriken i magen. Han lägger ifrån sig gevären och tittar sig omkring. På Mormors nattduksbord ligger en sax som han plockar upp.
Med ett par snabba klipp öppnar han Drakens mage och Rödluvan kan sticka fram huvudet."
"Åh, så rädd jag var!"
"Jägaren hyshar henne."
"Det var så mörkt inne i Drakens mage!"
"Hon var i en Drakmage. Och hennes största problem var att det var mörkt?" muttrade Malfoy, men ingen tog någon notis om honom. För en gångs skull var alla koncentrerade på sagan.
"Jägaren hjälper henne och Mormor ut ur magen. De tittar på Draken som sover som om ingenting har hänt.
Rödluvan plockar upp ett par stora stenar ute på gården och Mormor plockar fram sytråd ur en byrålåda. Hon drar i det för att se att det är starkt.
Draken vaknar och sträcker på sig, klappar sig belåtet på den stora magen som nu pryds av stora röda stygn, men grimaserar illa som om han har en dålig smak i munnen."
Draco smålog.
"Gud vad torr i munnen jag är! Det känns som om jag har ätit sten..."
"Han kliver upp ur sängen men måste hålla upp sin tunga, putande mage. Draken kommer ut illamående, hans mun är snustorr. Där ser han Mormors brunn och släpar med sig sin tunga mage dit. Väl framme sträcker han sig men når inte på grund av magen. Han lyfter upp magen på brunnskanten och gör ett nytt försök. Han får nästan tag i hinken där den hänger, men lutar sig för mycket över magen som faller ner från kanten och drar med sig den skrikande Draken i brunnen. Ett plums hörs och några bubblor når ytan. Rödluvan, Mormor och Jägaren tittar belåtet ner i brunnen. Rödluvan och Mormor kramas och gör High Five."
Hermione fnissade.
"Jag ska aldrig någonsin mer lämna vägen och springa in i skogen ensam, inte när mamma har förbjudit mig det..."
"Slut", avslutade Ron.
"Äsch, vi gör vårt eget slut. Och så återvände Draken från de döda i form av en ovanligt snygg sextonåring med ovanligt snyggt hår och så fick han äntligen kyssa Rödluvan som han älskade så mycket."
"Jag älskar dig med, Draco."
"Åh, vilket vackert slut", strålade Luna, medan de andra slog händer för både öron och ögon när Rödluvan kastade sig i Drakens famn och kysste honom.
"Hermione? Be mig aldrig mer att medverka i en så här tragisk pjäs igen."
"En där jag bli uppäten?" Hermione log, en smula rörd. "Jag lovar."
"Nä, jag tänkte mer på en som inte slutar med att jag dör." Malfoy smålog tillbaks med glitter i de grå ögonen.
"Jag har funderat på Romeo & Juliet..."
"Det är en bra pjäs..." Slytherinaren strök henne över kinden. "...Men det kan du glömma, Rödluvan. Såvida jag inte får skriva om den också."
"Hur då?"
"Så Romeo och Juliet får sitt lyckliga slut."
"De är inte menade att få något lyckligt slut. Hur sorligt det än är."
"Men vi är inte Romeo och Juliet. Vi är Draco och Hermione, och vi... vi förtjänar ett lyckligt slut."

the end.

Åh, har läst den typ miljoner gånger på Fanficton.net och skrattat lika mycket varje gång! Så underbart! :' ♥

(Hejjagtaruppengammaltrådsomverkligenförtjänardet!)

Haha!

Gud vilken undebar! ♥ Kan inte sluta skratta åt vissa delar!

Ida S - Jag tror jag sagt detta innan, men det tål verkligen att upprepas. Du skriver så fantastikt azumigt bra så att jag bara sitter här helt mållös. Du får verkligen till "Dramione- känslan" och allt blir så himla kul. Du borde bli författare, och jag menar det verkligen. Läser ofta dina gammla ff:s på PS och varje gång sitter jag och tänker typ, "Jag vill oxå kunna skriva som Ida!!" ♥♥♥♥ Du måste lägga upp fler berättelser här på Mugglis!!!!

Denna oneshot är helt otrolig! Great!

Helt fantastisk! ^^ *speachless*

Men ni är så himla fina ;_; och ni gör mig jättejätteglad. Tack för att ni läst och kommenterat! ♥

DAMNIT IDA JAG SHIPPAR INTE ENS DRAMIONE
men jag måste läsa den ändå för jag älskar hur du skriver
men får läsa vidare senare idag!