Friends or not [SV][PG]

Titel: Friends or not
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 35
Färdigskriven: Ja
Rating: PG- Bör räcka
Beskrivning: En allternativ "marodör" historia som jag hittade på 2007-2008. Handlar om en tjej som heter Denice, som har lite egenthet och som har varit med om massa... mindre roliga saker. Jag skriver om och rättar lite lätt nu, så språket kan variera! x)

-----------------------------------

Vad hände? I ena sekunden är allt bra, andra är allt förändrat. Inget är som det sett ut att vara, inget blev riktigt som planerat. Bra och dåliga saker, i en konstig kompott. Om jag vetat, då, kanske allt skulle blivit annorlunda…

---------------------------------------

låter det intressant? (a)

japp... börja skriv!!

Kapitel 1

Jag vaknade av att solen lyste på mig. *Va fan* tänkte jag, jag visste med bestämdhet att jag drog för gardinerna igår kväll. Men där stod Erina, hon var min 5åriga syster. Hon hade blont långt hår och blå ögon. Precis som jag själv hade haft i min barndom. För tillfället hade jag svart hår och gul/gröna ögon. Jag var en såkallad " en av sin sort". Jag kunde ändra vad jag än ville med mig själv, men även om jag inte ville så kunde det hända av sig själv. T.ex. när jag blir arg får ögonen en rödaktig färg. Jag hade ännu inte använt min förmåga mer än på håret, självmant då.
"Godmorgon Erre!" sade jag med så glatt humör jag nu kunde.
"Mamma sa att du skulle kliva upp Denice, du ska ju till Hogwajts!"
"Okej Erre, gå till mamma nu!"
Jag kanske borde nämna att Erina inte kan säga r.

När jag klätt på mig, en simpel svart kortarmad tröja och röda mjukis byxor, gick jag ned till köket. Där satt hela min enorma familj. Jag har nämligen en mamma, pappa, en brorsa på 17, en till på 16, en halv brorsa på 15(mamma och pappa var uppsplittrade i tre år) en syrra på 13, och en halvsyrra på 14, en lillebror på 2 och en syrra på 5.
Själv är jag 16, jag är tvilling, jag tror jag måste ha största familjen på Hogwarts. Men jag hade nog den minsta i landet där jag bodde förut. Där var det som en trend att ha en massa barn. Det jobbigaste för mamma och pappa nu är ju att alla är ju häxor och trollkarlar, vilket resulterar i att det blir en massa böcker att köpa. 6 av allt typ, men de hade ju fina jobb på ministeriet. Så det skulle gå an. Jag delade rum med Erina och mina andra 2 syrror, Celin & Nancy. Vi hade alla var sin vägg. Man kan nog säga att det var många olika stilar på väggar. Jag hade en svart vägg, Erina hade ljusrosa, Celin hade ljusblåa med mörkblåa blommor, och Nancy hade gröna med hästar på.
Rummet kändes ganska udda och litet, men det är nog inte så konstigt med så många med så olika stilar i samma rum. Killarna bodde likadant, men de hade något mer lika stilar, de ända som inte riktigt passade in i deras rum var Villes(2 åringen) lego tapeter.

Jag satte mig vid bordet och tog en macka, mamma sa godmorgon men jag var för trött för att orka svara. Mackan tog snart slut men jag orkade inte ta en till, mätt var man, hungrig var man ej denna morgon. Nerverna hade börjat överta kroppen, det är inte ofta man började en ny skola. Tänk om man inte fick några vänner! Men hon hade ju alltid Tellus, Telle, de var ju trotts allt tvillingar. Jo, behövs de nämnas att Telle hatar sitt namn? Klockan var kvart över tio, jag fick panik.
"VI MÅSTE DRA NU! TÅGET GÅR OM EN KVART!" skrek jag panikslaget.
"Ta det lilla lugna nu, Denne, det tar 5 minuter till tåg banan!" skrattade Telle.
"Just det, dessutom har vi inte sagt hejdå än, sa Larry.(äldsta brodern)

Vi sade hej då och gick, alla 6, vi lämnade Erina och Ville med mamma och pappa.
Vinden blåste, de sista små löven från träden flög av med vinden. Himlen var mörkblå och man såg en blixt i skyn i söder. Luften blev allt kallare och molnen mörkare. Jag huttrade, jag var den ända i min familj som var rädd för oväder. Jag hade nämligen när jag var liten sprungit ifrån Larry och Telle, och lekt med en kille som varit mycket äldre. Men stormen hade kommit, så vi sökte desperat skydd under en liten skog. Killen skulle sedan hem, jag var två meter bakom honom. Plötsligt från ingenstans slog blixten ned på oss båda. Jag vaknade dagen efter och fick veta att killen dött. Jag hade bara ett litet dilemma, förmågan jag pratade om tidigare. Inget roligt minne precis.

Vi hann precis in i tåget innan den började röra på sig. Ja, nu var vi på väg mot vårt livs största äventyr! (Åtminstone jag och Telle)

aaaa vad bra meeer!!! ääääääääälskar

I like!

Vad kul! :'D

--------------------------------------

Kapitel 2

Vi satte oss alla i en kupé, det fanns precis plats för alla att sitta. Men vi splittrades snart, för bara några minuter efter vi satt oss i kupén kom 3 tjejer in i kupén. De såg enligt min mening rätt bitchiga(?) ut.
"Åhh... så det var fullt här? Är ni nya eller?" frågade tjejen med brunt hår och grå ögon med ton av smink runt.
"Japp" svarade jag lätt och ointresserat.
"Ni två" sa den brunhåriga tjejen och pekade på Celin och Nancy, "ni verkar coola, kom och va med oss istället!"
Nancy och Celin verkade inte ha haft samma uppfattning som jag haft om tjejerna, för de följde med dem.
"De verkade få vänner snabbt, bara vi kvar då" skämtade Filip.(halvbrodern)
"Phh... kallar du det vänner? Var det allvarligt talat bara jag som tyckte de verkade vara bitchar?" frågade jag med irriterad röst.
"Ta det lilla lugna nu syrran! Avundsjuk?" skämtade Telle.
"TA OCH HÅLL SNATTRAN! ANNARS ÄR DU DÖD TELLE! Varför skulle jag vara avundsjuk på dem?"

Jag lyssnade aldrig efter svaret jag bara drömde mig iväg. Tänk livet utan konflikter, utan att vara den mest utstötta av 8 barn. Det är vad jag är, utstött. Jag är nog den ända som har svårt med vänner, har alltid varit, kommer alltid vara. Utanför hade vädret bättrats på en aning. Det såg inte ut att regna åtminstone. Tro om hon skulle komma ihåg sin kompis, om han ens gick på denna skola.
"Denne! Jag pratar med dig!" ropade Telle högt i mitt öra.
"Va? Jaja okej, vad är det?!" Sa jag helt frånvarande.
Han sa igen speciellt egentligen… och jag slutade lyssna igen.

Jag såg ut genom fönstret igen. Landskapet var blött och grått. Det hade börjat regna igen men jag började känna mig aningen lugn. Då såg jag en blixt slå ned nära tåget och värdens muller uppkom!
"AHH" skrek jag till och hoppade 2 meter upp i luften. Jag började storgråta, jag var enormt rädd för stormar. Telle höll om mig och sa:
"Ta't lugnt lillsyrran, det går bra!"
"SÅ liten är jag inte!" snyftade jag.

guuuuuuuuud vad bra!!! älskar!!! *bevakar* skriv mer!!

ska göra det ikväll, men skulle vilja ha lite fler läsare också (a)

jätte braaaa

yeay! :'D En till!! Mer kap kommer här!

-------------------------------------------------------


Kapitel 3

Vi var framme vid Hogwarts. Tåget hade börjat sakta ned och snart stod det helt still. Vi klev av tåget och kollade oss omkring. Himlen var mörk av moln, sjön var lika svart som himlen och för tillfället helt spegelblank och stilla. Det var ett under att vattnet kunde ligga så underbart stilla när det blåste så mycket. Det blåste så mycket att jag blev tvungen att ta tag i Larry för att inte ramla omkull! Killarna skrattade åt mig, de var ju något stabilare byggd en jag var, så de stod mycket bättre på marken en sådan blåsig dag som idag.

Vi gick till en vagn, för att åka. Men vi fick inte åka själva, 4 killar kom upp dem. De satte sig på de resterande platserna. "Tjena" sa en kille med svart rufsigt hår och nötbruna ögon. Jag nickade lätt och tittade åter ut genom fönstret, jag hade tagit en fönsterplats. Varför de hade gjort fönster på den tillsynes stora "lådan" vet jag inte. Jag såg slottet framför mig, det stora och ståtliga slottet. Bara av att kolla på skolan väckte problem, hur sjutton skulle man hitta runt där? Dessutom påminde det mig om läxor och lektioner. Jag ligger LÅNGT bakom. Jag hade nämligen hoppat över förra årets skolår, jag var inte särskilt glad över att börja nu heller. Men man vill ju inte bli sämre än sina små syskon! Ni vet ju alla att livet aldrig är perfekt, mitt liv är inget undantag. Det hade börjat med en olycka, slutat med en oförmåga att koncentrera sig, svårt att läsa, blind på ena ögat, problem med att gå, döv på ena örat, ska jag fortsätta?

"Har du gråtit?" frågade en kille med ljus brunt hår och såg oroligt på mig.
"Ja, jag är lite rädd för stormar!" ursäktade jag mig, gav ett snabbt och ursäktade leende innan jag åter kollade ut genom fönstret.
Jag glömde nämna svårt att vara social, jag känner mig missplacerad när jag ska försöka prata med någon ny.
"Okej, men vi ska stanna snart så, var beredd på att de kan gunga lite!" varnade han.

För att vara ärlig märkte jag inte ens att vi hade stannat. Jag bara satt där i mina egna, inte så roliga, tankar. Jag var faktiskt frånvarande ända tills Filip skrek på mig. "DAGS ATT VAKNA! Vi ska kanske hinna till sorteringen!"
"Oh, jo kanske, vore en fördel kanske!" Sa jag och gick ut till dem. Ingången till skolan var stor och ståtlig, precis som resten av slottet. Jag blev nästan rädd av att kolla på den, men stormen distraherade mig rejält. Jag hörde ett enormt knall och flög 2 meter upp i luften medan tårarna åter började rinna ned för mina kinder. Larry gick fram till mig och höll om mig. "Ta det lugnt, du vill väl inte att hela skolan ska se dig så här? Du sa ju att du inte ville skämma ut dig!"
"Det vill jag inte heller! Jag kunde ju ha skrikit också eller hur!?" svarade jag.
Han log lite svagt och gick in genom porten.

Vi gick och ställde oss i kön som skulle ut i stora salen för sortering. De fyra killarna vi hade fått sällskap av gick åt mot satt håll. Tills en av killarna med svart hår vände sig om och gick fram till mig. Han mumlade något och jag kände genast att det var något renare i ansiktet.
"Jag tänkte att du säkert inte vill gå in och sorteras med utrunnen mascara i hela ansiktet!" Sa han och log mot mig.
"Tack" sa jag och log lite generat tillbaka.
Sedan skyndade sig killen tillbaka och jag gick in, med resten av eleverna, i salen.