Dit drakar återvänder PRS Estra & Vidomina

Estra


”Jag väntade mig att du skulle vara mer.. representabel.”
”Jag kom hit så fort jag kunde, ers höghet. Jag fick ditt meddelande bara tre dagar sedan.”.
”Sir..”
”..-Kalla mig Bron, ers höghet. Jag är ingen sir.”
”Mhm, förnuftet har du med dig iallafall.. Bron.”
Kungen lät inte övertygad av Brons ord, men faktiskt lät han heller inte intresserad av att veta anledningen till Brons uppsyn.
Bron hade blivit kallad hit, för att han var kronan trogen. För att han alltid ställde upp. Och han var den man som kungen behövde nu. Men meddelandet hade varit kryptiskt, det saknades information.
Bron kastade en blick åt det håll då kungen svängde runt sitt skrivbord och satte sig ner på sin stol igen. Vid det här laget hade Bron hoppats på en förklaring, men kungen talade inte om det. Tiden var inte inne. Iallafall intalade sig Bron det. ”Ers höghet, jag har rest ända ifrån Rampart. Jag har vänner där jag inte sett på väldigt länge. De behövde min hjälp. Dessutom kryllar vägen mellan Cornelianskogen och Medeirabergen av vargar. Jag vet inte vem det är som skrämmer dem. De var ett hinder..-”, men Bron blev avbruten av kungen. Han hade höjt sin hand och på så sätt visat att hans ord räckte. ”Du behöver inte förklara dig, Bron. Jag vet att du gjorde vad du kunde.” Han suckade besvärat och masserade tinningarna med sin ena hand ett ögonblick för att sedan sänka handen igen, följt av ännu en suck. ”Jag låter känslorna ta över. Det här kriget.. Det här jädrans kriget.. det sliter på mig..” Hans sista ord lät som en viskning som inte var tänkt till Brons öron. Bara en tanke han ville hålla för sig själv.
Bron svarade honom inte, utan harklade sig och skruvade på sig. Han väntade. Men på vad, eller vem, visste han inte.

"Arina af Silver" hennes röst ekade över den stora träningsalen. Ljudet av klingande svärd och fötter som rörde sig snabbt över golvet tystnade när alla kollade upp på tränaren som stod på den lilla upphöjda scenen. Precis som alla andra kollade Arina upp på kvinnan som var deras lärare innan hon satte svärdet i fästet och tog ett steg framåt.
"Närvarande, madam" Hon höll sitt huvud högt när hennes klasskamrater vände sina huvuden mot henne. Avbrott i träningen tillhörde inte det normala, de var vana vid att få träna ostört dessa tidiga morgontimmar.
"Kom med" svarade tränaren och vände sig om för att gå ut från salen. Arina hann tveka en sekund innan hon med stora kliv följde med kvinnan ut genom dörren, hon fick stega på bra för att komma upp jämnsides med henne.
"Vad gäller det, madam?" frågade Arina medan hon justerade sitt svärd som hon hade hängande från höften.
"Ers höghet vill tala med er"
Arina fick använda all kraft hon hade för att fortsätta gå.
"Vad vill ers höghet mig, madam?" svarade Arina ansträngt. Kvinnan höll blicken stadigt framåt, utan att visa någonting som kunde tyda på att hon var osäker eller orolig.
"Det är bäst att du frågar honom själv" sa kvinnan och stannade framför en dörr på en av de övre våningarna i slottet. Arina hade aldrig varit där inne, men med tanke på var rummet var belägrat i slottet var det troligt att rummet brukade användas för krigsmöten. Arina tog ett djupt andetag och lade en hand på dörrhandtaget innan hon kände en hand på sin axel. Hon tittade upp på kvinnan.
"Arina. Lycka till" sa hon i en mjuk ton, innan hon skyndade iväg. Arina tittade efter henne med en förvånad blick. Det tog henne några sekunder innan hon samlat sig och tryckte ner dörrhandtaget och steg in i rummet.

Kungen satt med huvudet i handen när Arina steg in genom dörren, bara när hon talade tittade han upp.
"Ers höghet, ni kallade på mig?" Hans ögon mötte hennes och han synade henne uppifrån och ned innan han tittade bort.
"Af Silver" hans röst var låg, trött nästan, inte alls som han brukade låta när han talade till sitt folk.

Bron tittade åt dörrens håll när den öppnades. Vid första ögonblick kunde han inte placera personen, vem hon var. Han lade märke till svärdet vid hennes fäste och förstod att hon måste komma från akademin. Namnet förtydligade något. Af Silver alltså, den Af silver. Bron kände mycket väl till hennes far som stridit i kriget och stupat. Han var en av officerare, skicklig och omtyckt. Det hade han hört iallafall. Bron själv hade inte stridit aktivt i kriget som soldat, eftersom han inte var utbildad. Han hade andra uppdrag av kronan och dessutom hade han friheten att följa sina egna intressen. Bron tillhörde folket, men höll sig mycket för sig själv.
Kungen verkade inte vara överraskad, vilket tydde på att det här var personen de hade väntat på. Bron lade blicken hos kungen som tog till orda.
”Bra att du kom hit. Slå dig ner. Bron, du med.” Bron gick fram till en av stolarna framför skrivbordet och väntade på att höra vad kungen hade att säga. Han kunde inte låta bli att vara nyfiken. Hade hade ju sina aningar, med tanke på meddelandet han tidigare fått, men han hade inte hela versionen.
Kungen tog sig tid att svara dem. Han verkade leta efter orden, hur han skulle fortsätta samtalet. ”Ja, ni undrar väl förstås varför ni är här.”, sa han sedan och tittade upp på dem båda. Ett försök att le, men det såg ansträngande ut och såg mer ut som en grimas. Bron svarade honom inte.
”Jag har kallat på er för att jag behöver er hjälp. Det här Bron, en trogen till mig.”, presenterade kungen och visade med handen åt Brons håll åt Arina. ”Arina Af Silver, från krigsakademin.”, på samma sätt visade han med handen åt hennes håll. Bron rörde knappt på huvudet i en nickning åt hennes håll, som för att hälsa på henne.
Kungen fortsatte. Han suckade, som att han inte gillade vad han skulle säga härnäst. ”Jag har hamnat i en knipa.. och jag har gjort allt jag kan.. Men..” Bron tyckte sig höra att det brast i ers höghets röst. Var det sorg? Rädsla?
”..Min dotter har blivit kidnappad av kung Theron.” Han sänkte blicken, han ville inte möta deras. ”Och inte bara det.. Jag har förlorat makten över våra drakar.” Bron såg oförstående ut. Vad menade kungen? ”Amuletten har blivit stulen, den som vi använder för att kommunicera med dem. Och jag tror att kung Therons plan är att använda våra egna drakar emot oss.”
Hur hade det här gått till? När? Men det spelade ingen roll nu. Utan att behöva fråga, så förklarade kungen. ”Jag vill helt enkelt att ni hämtar tillbaka det som tillhör mig.”

Arina satt rakryggad i stolen, hon hade bara varit såhär nära inpå kungen ett par gånger, och det hade alltid varit vid ceremoniella tillfällen med akademin och vid hennes fars begravning. Hon visste att hon borde känna sig stolt, kronan ville ha henne till att hämta hem något som var så viktigt och personligt för kungen, men den gnagande känslan var ändå kvar inne i henne.
Arina kastade en flyktig blick på Bron för att se hur han reagerade på uppdraget som de hört. Hon hade aldrig sett Bron innan, vad hon kunde komma ihåg, som uppväxt i utkanten av hovet hade hon en ganska bra koll på de kringdrivande trogna som brukade fara till och från slottet i olika uppdrag åt kronan. Arina undrade varför just Bron hade konungens förtroende till detta uppdraget och inte en av hans officerare eller en av de stora hjältarna som det brukade hållas baler och stora middagar för när de kom tillbaka från sina stora hjältemodiga uppdrag.

"Vet ers höghet var hon hålls fången?" Arina sökte kungens blick. Kungen, utan att kolla upp från någon punkt mellan dem lyfte handen som för att säga 'jag vet inte' och suckade.
"En av våra spejare hörde någonting om amuletten i Wretin, efter det har vi ingenting"

Bron försökte förstå varför han hade parats ihop med Arina. Han hade, alla tillfällen han blivit skickad av kungen, alltid arbetat själv. Här verkade vara som att de skulle samarbeta. Hade hon något Bron inte hade? Kunde de komplettera varandra? Han kom på sig själv med att vara upptagen av sina egna tankar. Det här var inte viktiga frågor, utan, det viktiga var att utföra uppdraget. Och lyckas.
”Wretin. Jag kan stället, ers höghet.”
”Hm, det är därför jag tänkte på dig, Bron.” Bron svarade inte, utan vilade blicken lika stilla som tidigare på höghetens ansikte utan att röra en min.
”När ger vi oss av?”, frågade Bron tillslut, när några sekunder av tystnad hade följts. ”Direkt. Ja, det förstås, packa med er det ni behöver. Men komihåg..” Först nu verkade kungen mån om att noga möta deras blickar. Han lade en hand på bordet och lutade sig fram en aning, som att han inte ville att någon annan än de tre skulle höra på. ”Tala inte om för någon om det här uppdraget. Det stannar mellan oss.”
”Ja, ers höghet.”, svarade Bron. Han hade redan tänkt ut första vägen dit- de skulle ta sig ut på vägen, men sedan göra en avstickare mot skogs. På det sättet skulle de inte vara stor risk att bli upptäckta. De kunde ta sikte på grannbyn. Där fanns en bra marknad för olika verktyg och redskap Bron skulle kunna ta hjälp av på vägen.
Kungen reste sig upp, som för att sätta punkt för samtalet. Bron gjorde detsamma. ”Jag lämnar uppdraget hos er. Meddela mig bara om det högst nödvändigt.” Bron nickade. Därefter lämnade han rummet och kvar var Bron och Arina.
När dörren stängdes efter kungen tittade Bron på Arina. ”Har du varit på ett sådant här uppdrag förut?”, frågade han. Bron hade inte bråttom att packa, han reste alltid lätt. Allt han behövde hade han redan med sig, eller kunde skaffa sig på vägen.

Stämningen i rummet slutade inte vara högtidlig och spänd bara för att kungen gick ut ur rummet. Tyngden av uppdraget låg som en filt över Arina som tvingade sig själv att svara på Brons fråga.
"Nej, detta blir mitt första uppdrag i kronans tjänst" hon böjde huvudet åt Brons håll. "Om ni ursäktar mig, så behöver jag gå och packa, jag infinner mig här om 15 minuter"

Utan att vänta på ett svar från herren ställde Arina sig upp och gick ut genom dörren, väl ute i korridoren började hon springa mot sin förläggning. Hon visste inte riktigt varför hon sprang, för att hon var glad för att hon fått uppdraget, eller för att hon ville lägga så mycket tid som möjligt på att välja ut vilka saker hon skulle ha med sig.
Hennes sovsal var tom, hennes kamrater hade antagligen börjat dra sig ned mot frukosten vid denna tiden, så Arina kunde packa i sin ensamhet, utan att bli störd av sina kamrater. Hon bytte från sina träningskläder till en alldaglig tröja i linne och en vandringsmantel, så att hon skulle smälta in så mycket som möjligt under uppdraget. Svärdet och en extra kniv lät hon hänga kvar runt höften.
Ryggsäcken gick fort att packa. En filt, en extra tröja och amuletten som hon fått av sin far. En grön sten, med af Silvers emblem ingraverat i den hårda ytan. Arina strök med tummen över sigillet, som hon gjort så många gånger förut, innan hon tryckte ner stenen längst ner i packningen.
Hon gav sig sedan av tillbaka till Bron.
Arina nickade åt honom. "Ska vi ge oss av?"

Bron hade stannat kvar i rummet under tiden Arian gått för att packa. Han funderade på henne en stund. Hon kändes som en riktig akademiker. Bara sättet hon förde och talade på. Det var beundransvärt på något sätt. Och för en sekund övervägde Bron att försöka hitta något sätt för att möta henne sätt. Men det skulle innebära en extra ansträngning. Det orkade han inte med. De räckte med att lita på sig själv och sina intuitioner.
Han hade varit på flera uppdrag tidigare. Men det hade aldrig handlat om en räddningssituation. Varför var prinsessan kidnappad? Hur hade det hänt? Prinsessan kände han till och hade träffat henne någon enstaka gånger i samband med träff med kungen. Han kände henne inte, men han fick uppfattningen av att hon var omtyckt av folket.
Att amuletten fattades var en obehaglig känsla det med. Nu kunde kungen inte ha kontroll på sina egna drakar. Vad skulle det innebära? För riket? För folkets säkerhet? Drakarna hade Bron också haft att göra med tidigare. Han hade till och med fått god kontakt med en av dem. Så på ett plan kändes det som att förlora en vän. Han visste att han skulle göra allt i sin makt för att återställa allt tillrätta.
”Åh, du är tillbaka. Då ger vi oss av.” Bron nickade åt henne och ledde vägen ut ur rummet. Han tog trapporna ner, men istället för att leda vägen ut genom korridoren, tog han en sidodörr som ledde ut till slottsgårdarna. De kunde ta sig ut därigenom. Där fanns vakter, och ibland några från hovet som samtalade i solskenet. De brydde sig inte om ifall Bron och Arina skulle korsa vägarna där. ”Har du din kniv nära till hands?”, frågade Bron utan att titta på Arina. ”Vi kommer att stöta på vårat första hinder strax.”

Arina nickade mot Bron. Hon visste inte vilket sorts hinder som han pratade om, men hon ville inte visa sig osäker genom att fråga honom. Medan de fortsatte framåt höll hon en hand på knivens fäste.

De passerade ut genom den sista slottsgården, och ut i utkanten av staden, de fortsatte med en hög takt in i den angränsande skogen. Ljuden av stad, hästar och vagnar, barn som ropade och grät och ljudet från smedjorna dog snart ut och de var helt omgivna av grönska. Våren hade kommit tidigt i år och trädens löv höll alla på att slå ut. Genom den tidiga morgonsolen färgade lövens skuggor marken till ett levande grönt hav som vajade i takt med vinden.

Plötsligt hördes ett ljud längre fram i skogen, någonting som rörde sig mot det nybildade sällskapet. De stannade, Arina tittade sig omkring, lyssnade och letade efter någonting som skulle kunna ha skapat ljudet som de hört. Var detta det första hindret som Bron hade pratat om? Längre fram i skogen stack det plötsligt ut en tass mellan buskaget. Sedan syntes nosen på monstret och huggtänderna följdes av en gul blick riktade rakt mot dem. Arina svalde. Den första vargen stod still och tittade på dem med en mörka ögon, när det prasslade ytterligare i buskarna. Två till vargar tittade på dem, innan den första vargen gjorde ett utfall.