Hjälp mig

Hej jag har börjat tappa det nu har svårt att fråga saker och är rädd för att fråga med om det är nått som jag vill ha svar eller vill. Detta har jag alltid haft så när jag bode med min pappa så stod jag i ett hörn och bara tvekade jag vågade inte fråga om vi kunde göra något men var rädd för att fråga. Han var rätt så arg och hade ett rätt så hett temperament så man viste inte vilken humör han var. Så hur ska jag våga mera att ta saken i egna händer?

Har även svårt att be om saker det kan vara allt från att be om hjälp eller annat.

Jag hade det likadant när jag var hos min pappa under barndommen. Han hade/har problem med alkoholen vilket påverkade temperamentet och personligheten. Var livrädd att ens göra ett ljud ifrån mig. Jag tänkte att han tyckte om mig bättre om jag inte sa något. Idag är jag fortfarande mycket tystlåten irl.
Detta är ju ett utvecklingstrauma, ett komplext trauma; C-PTSD. Det vi är med om under våra fyra första levnadsår, framförallt, formar hur vi är som vuxna.
Förlåt att jag är en sån trauma-nörd, jag har behövt bli det för att överleva. För jag har inte automatiskt fått hjälp med mina trauman utan istället blivit påprackad mediciner som inte löser problemen utan bara tillfälligt lindrar symtomen, och skjuter upp själva problemen. Symtom, både de av utvecklingstrauma, och sedan andra trauman har bara förklarats med min autism och "ångestsyndrom" osv utan att någon brytt sig om att fråga vad jag har varit med om egentligen? Eller försöka bygga ett förtroende där jag vågar berätta. Hur svårt kan det egentligen vara ...?

Jag bad om hjälp på ett ärligt och naket sätt först när det nästan var försent, men det måste ju inte gå så långt.

Så till din fråga... hur ska man göra för att våga? Våga fråga, be om hjälp eller överkomma sina mönster från barndomen? Jag vet inte om jag har något bra svar på det.
Någonstans behöver man ju börja bryta sina mönster och det kommer vara läskigt. Kanske som att kasta sig ut för ett stup..
En stor del handlar väl om att förstå sina egna känslor, var de egentligen kommer ifrån (vilket du ju verkar ha lite koll på) och ta hand om dem, bygga en inre trygghet och ta det lilla rädda inre barnet i handen när man går ut för att möta världen..

(Eh ja, mitt vanliga, mitt bästa tips, alltid - gå i traumaterapi!)

Jag kämpar vidare med att våga fråga om saker det går framåt men det är svårt nog.även om pappa inte lever längre så var det kämpigt nog att bo med honom.

Förstår. Du gör ett bra jobb som kämpar på med allt fastän det inte är så lätt.

Ja visa dagar när han var som värst så kunde jag inte ännu prata med honom alls så och hade vi bråkat om något så gick det inte att reda ut det men jag hade många goda vänner som jag kunde gå till om det var så eller om det var något som jag vill ha sakt så kunde de hjälpa till att lyssna och ge tips till mig efter att jag inte kunde prata med pappa.