Privat fantasy

Kvinnan med det röda håret stod vid klippans kant och tittade ut på havet nedanför. Vågorna slog mot klippkanten och skummet låg kvar på ytan tills nästa våg bröt igenom det vita lagret. Vinden drog i håret på den unga kvinnan och hennes gröna klänning virvlade runt de bara fötterna. Hennes fötter var såriga och smutsiga, som om hon hade stått på dem väldigt länge utan att sätta sig. Hennes klänning hade revor här och där, nästan som om hon hade tagit sig igenom taggbuskar utan att vara speciellt försiktig. I hennes händer höll hon hårt i vad som såg ut att vara ett stort, grönt ägg. Ägget lös upp i en ljusare grön färg, som om ett pulserande ljus fanns inne i det. Det lös en stund innan det slocknade, precis som det hade gjort den senaste timmen. Kvinnan lät sina gröna ögon vila på ägget en stund innan hon varsamt stoppade ner det i väskan, där hon lindade in det i lite tyg, som för att försöka skydda det. Hon lät handen vila en stund på tyget innan hon stängde väskan.

Hon vände ryggen till det vilda havet och började gå genom skogen som fanns där. Hennes redan sargade fötter klev på stenar, pinnar, hålor och annat som fanns bland träden, men hon verkade inte lägga märke till det; det var nästan som om hon inte kände det. Solen började långsamt gå ner bakom träden, hon hade behövt hitta en plats att sova för natten. Hon gick ett bra tag innan skogen äntligen öppnade upp sig, och en by visade sig. Det var en rätt stor by, med många hus och grönska. Hon hade aldrig varit där innan, men hon kände igen namnet på den, byn var såpass stor att den hade blivit namngiven på kartan. Kvinnan drog en hand genom håret för att få bort det från ögonen. Även håret var trassligt, som om hon inte hade skött om det på några dagar. Vanligtvis brukade det hänga som silke ner för ryggen på henne, men inte nu.

Kvinnan hade precis tagit två kliv in i byn när hon hörde ett swishande ljud bakom sig. Smärtan som uppkom när pilen trängde sig genom hennes axel var obeskrivlig, men skriket som hon uppgav visade det ganska tydligt. Hon satte sig ner på knä och bet ihop tänderna för att inte skriket skulle höras för mycket, det var ju trots allt kväll. Hon kände med handen hur pilens spets stack fram från hennes axel, och hon tittade bakåt. Hon kunde inte se någon, särskilt inte pilens ägare. Hon reste sig upp och grimaserade när smärtan från pilens konsekvenser sköt genom armen och resten av kroppen.

Maya kollade runt i skogen. Det var alltid så fridfullt att gå längst med berget. vattnet som slog mot klipporna och håret som svängde i vinden. Lite längre bort såg hon något. Det såg ut som en kvinna. Maya började snabbt gå ditåt. Hon hade tillskillnad från andra kvinnliga alver inte på sig en klänning, det trivdes hon inte alls i. Hon kände sig instängd och inte alls så fri.

Istället hade hon ett par svarta byxor och en tröja. Det långa mörka håret hade hon i en fläta på ryggen med små silverspännen i. Det syntes inte speciellt mycket att hon var systerdotter till kungen och den enda arvingen där fanns. Däremot kunde folk tro att hon var en vakt om de inte hade känt igen hennes ansikte. Dock kände nästan varenda människa igen hennes ansikte.Hon hade väldigt många av de tydliga kungliga dragen. De grönblåa ögonen och de tydligt markerade kindbenen.

Maya kom fram och såg nu tydligt kvinnan som stod på marken med en pil genom axeln. Det såg ut att göra fruktansvärt ont.
- Du borde sätta dig sa hon med ett mjukt leende och tog fram sin väska där hon hade att tvätta med.
- vi borde ta dig till läkaren la hon till och bet sig löst i läppen.

Anya reagerade först inte när kvinnan pratade med henne. Hon tittade upp med en lätt dimmig blick.
"Jag behöver bara någonting att tvätta det med och något att bita i" sa hon och satte sig ner på en bänk som stod en bit ifrån. Hon bröt av bakdelen på pilen. Hon tog upp en redan nerblodad tygbit från väskan och stoppade in den i munnen. Hon ton tag i spetsen på pilen och tog ett djupt andetag. Hon räknade sedan till tre i huvudet och drog ut pilen så hårt hon kunde. Hon skrek i tyget i munnen, så ljudet dövades lite. När smärtan hade lättat tog hon ut tyget ur munnen och tryckte det mot såret som nu fanns på hennes axel. Hon tittade upp mot kvinnan.
"Hade du någonting att tvätta med?" frågade hon och log lite svagt. Hon kände hur hon skakade av adrenalin.

Maya log svagt och nickade. Tog fram en tygbit och vatten och började tvätta såret mjukt.
- mitt namn är Maya sa hon och kollade på kvinnan.

Maya Band en tygbit runt såret för att stoppa blodflödet innan hon reste sig. Hon kollade mot solen.
- följ med mig hem till mig så kan vår läkare hjälpa dig sa hon mjukt och drog upp kvinnan på fötter och stängde sin väska. hon släppte ut håret så det långa lockiga huset la sig vid axlarna på henne. Hon drog en hand genom sitt långa hår.

"Anya" sa hon och nickade mot kvinnan. Hon tittade en lång stund på henne, som om hon försökte bestämma sig om hon skulle gå med henne eller inte. Eftersom Maya hade hjälpt henne, så beslöt sig Anya för att lita på henne för tillfället. Hon ställde sig upp och höll ett febrilt grepp om sin väska. Hon tittade ner mot gatan som började bli tom.
"Hur långt är det?" frågade hon och la handen på det omhändertagna såret. Hon drog upp sin väska längre upp på andra axeln och väntade på att följa Maya.

Maya bet sig i läppen. Skulle hon berätta att hon bodde i slottet? tja Anya skulle ändå märka det.
- Jag bor i slottet sa hon och bet sig löst i läppen. Hon började gå längst skogen och kollade runt. Ibland fanns där orcher som lurade och därför var det bäst att hålla ögon och öron öppna. Särskilt eftersom hennes följeslagare var skadad och inte skulle vara till så stor hjälp om det kom ett bakhåll.

Anya nickade. Undrar vem hon hade träffat? Det var väl knappast så att prinsessan själv skulle hjälpa någon hon inte kände? Hon lät bli att kommentera det, hon tyckte bara det var skönt att komma till ett ställe med riktig vård, som ett slott. Hon följde efter Maya och tittade in bland träden. Där någonstans lurande antagligen ägaren till pilen som nu låg bruten på marken. Anya saknade sitt koger och båge, det låg också någonstans i skogen. Som tur var hade hon ju i alla fall sitt svärd kvar. Hon beslöt sig för att gå och leta upp pilbågen när det blev ljust, den betydde mycket för henne. Hon tog ett djupt andetag och hoppades att de snart skulle vara framme, för om de hamnade i bakhåll skulle hon inte kunna göra mycket utan att avslöja sin magi. Hon insåg också att hon inte skulle kunna hela sitt sår som hon brukade, så hon fick gå runt med det tills hon lämnade byn.

Maya hörde plötsligt något bakom sig. Hon vände sig om och där stod en orch med pilar och en båge. Det var ganska konstigt, de brukade vara i grupp och inte ensamma. därför fanns det säkert fler någonstans.
Maya Tog upp sin dolk, hon hade lämnat sin pilbåge hemma.
Hon skulle bli tvungen att visa att hon var grym på att slåss. Något en prinsessa egentligen inte fick vara.
- bara håll dig undan så du inte skadar dig ännu mer sa hon till Anya. Orchen kom emot dem. Maya sprang snabbt åt ett annat håll så orchen fokuserade på henne och inte Anya. Orchen började skjuta pilar mot Maya som hon undvek. Hon kom fram till Orchen och tryckte in dolken i honom där det inte fanns skydd. Han sjönk stönande ihop i en hög och en pöl av blod bildades runt honom. Maya drog ut kniven ur honom och rynkade näsan.
- varför stinker de så mycket muttrade hon.

Anya reagerade instinktivt när Orchen kom fram, men eftersom hon inte hade sin båge och var dessutom skadad. Hon upptäckte att bågen orchen hade i handen var hennes. Hon betraktade hur Maya tog ner orchen, och när han låg på marken sprang Anya fram och tog upp bågen. Hon tog upp kogret som låg en bit bort och räknade pilarna, det fanns i alla fall ett par stycken kvar.
"Nu slipper jag leta i alla fall" sa hon och torkade av bågen med en tygbit. Hon fick rengöra den på riktigt senare, när hon var själv. Hon satte på sig kogret över ryggen, och grimaserade när hon rörde axeln som var skadad. Hon såg på Maya.
"Tack, jag skulle nog haft svårt att ta hand om honom själv" sa hon och log lite. Det var en lögn, men magi var ju inte speciellt accepterat i landet just nu.

- Bara säg inget till min morbror om att jag dödade den, han hade blivit förbannad, du vet, en prinsessa får inte göra sånna saker, det ska vakterna göra sa hon och himlade med ögonen. Hon var en rebell, hade alltid varit det.

Maya kollade på den döda orchen ochvände sedan ryggen mot den, äcklad. Hon bet sig hårt i läppen och kollade på Anya.
- ska vi fortsätta gå? sa hon och log svagt.