[PRS] Revolt

*host* dimmig *host*
Jag har ingen aning om resten av inläggen kommer vara i den här längden, du får berätta vad du tycker så utgår jag från det senare. I hope that's allright??

Glaset är alldeles svalt mot Mikaelas fingertoppar, regnet har
slagit hårt mot glasskivorna hela morgonen och hon kan fortfarande höra dropparnas vackra läte när de träffar det enda som skyddar henne mot kylan.
Med enkla steg vänder hon sig om och börjar gå ner från den långa trappen som
sträcker sig från första våningen till den andra. Trappen är av svart marmor och hon tar sin tid att granska de små spräckliga venerna som finns lite här och var. Hennes hand glider mot trappräcket på hennes högra sida, som är gjord av samma bergart, innan hennes lillasysters skrik väcker henne från hennes djupa tankar. När Mikaela sätter ner fötterna på det svala golvet som börjar efter trappens slut, så börjar hon gå till köket för att se tre små burkar stå på köksbordet. Hon stoppar i sig två tabletter från varje liten ask som har blivit en vana för henne, för att sedan gå till hallen. Hon vet mycket väl att hennes far sitter och väntar på henne medan hennes mamma försöker få tyst på sin yngsta dotter. Det är samma visa varje dag.
Resan till skolan i den slitna, men användbara bilen är inget mer än tyst. Hennes pappa har blicken på vägen medan han trummar med fingrarna mot rattens mjuka runda form, hon själv håller blicken ut genom fönstret. Mikaela påpekar ingenting, utan går ut ur bilen för att mötas av det svala regnet som fortfarande dalar ner från himlen när de kommit fram till den bekanta byggnaden. Ett enkelt hejdå hör hon sin tysta stämma säga, för att sedan få en snabb kram av sin pappa. Hennes långa, nästintill vita flätor dras med i vinden medan hon går mot skolans portar. Bebishåret som vilar runt hennes ansikte dansar med i vindens pustar men lugnar ner sig när hon kommit in i skolan som många gånger innan.

Det känns kusligt att gå på de tomma gatorna på en mörk och regning morgon som denna. Sebastians genomblöta jacka känns obehagligt kall och klibbig mot hans bara armar, och det våta håret har lagt sig som en gardin över hans finniga panna. Promenaden till skolan är en av de få gångerna han får tid för sig själv och sina tankar. Vanligtvis är det en av dagens höjdpunkter, men idag känns det riktigt uselt. Ingenting får honom på sämre humör än regn.
Sebastian får lust att springa resten av vägen till skolan, men han låter bli, eftersom han vet att det är förbjudet. Förbjudet att springa på allmänna platser. Förbjudet att röra individer utanför familjekretsen. Förbjudet. Förbjudet. Förbjudet. Allt är förbjudet. Det känns som om varje dag endast går ut på att följa regler.
Sebastian styr sina långsamma steg mot den deprimerande skolbyggnaden, med väntan på att få av sig den fuktiga jackan. Sebastian huttrar till och skyndar sina steg för att slippa in i värmen. Skolgården kryllar av genomfrusna elever som köar för att slippa in i skolan, bort från regnet och kylan. Det skulle vara på tiden att renovera och förstora byggnaden, som helt klart är för liten för ett par tusen elever.
Den syrefattiga luften slår emot som en vägg när Sebastian stiger in i skolan. Han pustar ut lättat när han äntligen får av sig den fuktiga jackan, som han stoppar ner i sin skolväska utan att bry sig om att den kommer blöta ner alla hans skolböcker. Idag är det bara en sådan där dag som ingenting spelar någon roll alls.

Skåpet som tillhör den snart sextonåriga tjejen är svår att få upp, Mikaela är tvungen att slå hårt mot det slitna materialet för att få åtkomst till sina skolböcker. Hon stirrar ett tag på schemat som hon satt upp i början av skolåret, hon har inte lärt sig det utantill även om de haft det nu ett tag, innan hon trycker in sin slitna ryggsäck till den lilla tomma ytan.
Det första ämnet för dagen är matte, så hon drar simpelt ut sin mapp som innehåller papper, linjal, en mattebok (som skolan varit snälla nog att ge henne) och ett block för att sedan slå igen skåpet som alltid låser sig själv. Hon låter blicken glida från person till person som vistas i korridoren hon är i, deras konversationer är lugna, inga skratt, inga skämt. Så som det brukar vara. Så som det ska vara. Mikaela sätter sig ner på en ut av de få bänkarna och börjar bläddra förbi olika skisser och klotter i hennes block tills hon hittar en tom sida. Den mjuka änden på hennes penna snuddar vid hennes kind medan hon tänker ut vad hon ska rita. Platsen hon vistas på är inte direkt något man kan ta så mycket inspiration ifrån om hon ska vara ärlig, men hon låter spetsen på pennan åka ner mot pappret. Medan hon skissar ett par läppar på det tidigare oanvända pappret märker hon hur någon sätter sig bredvid henne, men hon lägger inte större intresse på det. Hennes bästa vän brukar alltid komma sent, så hon vet mycket väl att det inte är hon. Personen har helt enkelt bara satt sig där för det är en ut av de få lediga platserna kvar i korridoren. Mikaela drar upp benen mot sin kropp medan hennes blick fokuserar på att skugga läpparna som hennes hand format.

Sebastian går genom de proppfulla korridorerna och tittar på lapparna och broschyrerna som är upphängda på väggarna. Det är sällan någon faktiskt lägger tid till att läsa dem. Han sätter sig på sin vanliga plats på bänken bredvid biblioteket. En tjej sitter och tecknar bredvid honom, och han kan inte låta bli att ta en smygtitt på vad hon ritar. Han beundrar läpparna som flickan skissat fram på sitt papper, innan han börjar rota i sin väska efter sitt schema, som antagligen ligger någonstans på väskans botten som en skruttig pappersboll. Han har aldrig varit bra på att ta hand om sitt skolmaterial, vilket han ofta får höra om från sina lärare. Han rätar ut papperslappen när han äntligen får fram den, och löper fingret över dagarna, tills han stannar på onsdag. Onsdagens första ämne är matematik, till Sebastians bedrövelse. Han har aldrig varit något mattegeni precis, och ibland känns det som om matteläraren inte är mycket bättre än han själv heller. Han nästan fruktar mattelektionerna, då han aldrig förstår någonting, hur mycket han än försöker. Han tar fram sin enorma mattebok, som är betydligt enklare att hitta än schemat, och börjar läsa igenom läxan som han förstås glömt bort att göra dagen innan. Sidorna är fyllda av knappt läsbara påminnelser och anteckningar som saknar logik. Han hinner knappt börja lösa uppgifterna innan det bekanta, skrällande ljudet kallar in eleverna till sina lektioner. Människorna runt omkring honom börjar gå åt olika håll till sina klasser. Sebastian stänger matteboken med en djup suck, innan han börjar proppa sina saker tillbaka in i väskan. Han stiger upp och börjar gå mot matematiksalen, som ligger helt på andra sidan skolbyggnaden. Han kommer utan tvekan att bli sen, som vanligt. Det skulle kanske ha varit smartare att sätta sig någonstans närmare matematiksalen, men nu är det i alla fall för sen, och han kommer bli sen.

Det tar en stund för Mikaela att skugga klart de fylliga läpparna på hennes papper, men hon ler nöjt när hon ser hur bra de blev i slutändan. Visst är det inte de bästa hon ritat, men de blev vackra. Pennspetsen ska precis börja skissa fram nästippen, men hennes koncentration faller åt sidan när skolans gräsliga klocka ekar i hennes öron. Mikaela slår igen blocket innan hon ställer sig upp, samtidigt som killen som hon suttit på samma bänk som. Den trötta blicken glider mot portarna till skolan för att se om hennes kompis kanske kommit in från ovädret. Men nej, det har hon inte. Hon skulle kunna vänta ett tag till, så att de kan bli sena tillsammans, men hennes ben bestämmer sig för att ta snabba steg mot klassrummet på andra sidan korridoren. Faktumet att hon kommer sent besvärar henne inte, eftersom att hon ser en hel del elever som ska till samma lektion inte särskilt långt ifrån henne själv. Hon vet även mycket väl att killen som hon suttit på samma ruttna bänk som också har den lektionen. Så allting är lugnt. Om hon blir utskälld så är hon inte den enda, om det är elakt att tänka så vet hon inte riktigt.
Klassrummet fylls av elever, mer än hälften ut av dem är sena precis som Mikaela förutsätt. Hon ignorerar lärarens svaga röst som sviker henne mer än ofta, utskällningarna börjar bli gamla. Läraren måste nog inse det snart hon också. Mikaela slår sig ner vid en bänk längre bak i klassrummet. Hennes taniga fingrar bläddrar mellan sidorna i matteboken tills hon finner det rätta kapitlet, för att sedan dra fram blocket igen.

Det finns bara några platser kvar när Sebastian kommer in i klassen. Han sätter sig längst bak i hörnet vid ett fönster, och tittar ut över det trista landskapet. Gräsmattan utanför är täckt av tjock lera, och i horisonten kan man se röken stiga från fabrikernas skorstenar. Stämningen i klassen är lugn, även fast matteläraren Martha står framför tavlan och predikar högljutt om hur hemska dagens ungdomar är. När hon till slut blir färdig med att skälla ut sina sena elever, kan lektionen börja ordentligt. Det dröjer trots allt inte länge innan den blir avbruten av Alex, som stormar in genom dörren.
"Ursäkta att jag är sen!", säger han och ler mor Martha som står och stirrar på honom med en ogillande grimas. Alex stegar in längst bak i klassen och sätter sig bredvid sin bästa vän, Sebastian. Sebastian kan inte hålla sig från att skratta år Marthas missnöjda min.
Alex har alltid varit lite speciell. Han är inte rädd för att ställa till med trubbel, och det är nästan ett mirakel att han sitter här bredvid Sebastian idag. Om han inte skulle vara lika smart som han är, skulle han nog ha blivit utslängd från samhället länge sedan.
"Vilken plats tror du att du får?", viskar Alex och tittar på Sebastian. Sebastian ser frågande på sin vän. "Ceremonin, dummer! Du har väl inte glömt bort att den är på fredag?" Sebastian rycker på axlarna och vänder blicken tillbaka ner i matteboken. Om han ska vara ärlig har han nog inte sänkt så gott som en tanke på ceremonin. Han är sexton år nu, vilket betyder att han kommer bli utdelad en arbetsplats under fredagens ceremoni. Ceremonin innebär att han blir vuxen.
När han snabbt funderar över vilka arbetsplatser som kommer bli utdelade, kommer han inte på någon som skulle passa honom. Han är i alla fall helt säker på att Alex kommer bli utdelad någonting inom vetenskapen. Han har aldrig träffat någon som är bättre på matte, fysik och kemi än Alex.
_____________________
Skrev det här tre gånger för att jag råkade radera det två gånger :' ))

Mikaelas blick glider upp från blocket när en ut av eleverna kommer inrusande genom dörren. Hennes huvud lutar hon mot fönsterbrädan medan blocket vilar mot hennes ben som är hopkurade mot hennes kropp, en ställning hon suttit sig i sen hon varit liten. Grimasen som deras lärare, Martha, får på grund av den lilla händelsen är nog den värsta grimasen hon gjort på hela terminen. Vilket säger en hel del. Den sextonåriga kladdar dit kvinnans elaka tryne i det högra översta hörnet på pappret, väldigt litet, men ändå. Blocket i hennes händer är fyllda ut av dem, lärarnas grimaser som de själva inte ens vet att de visar eleverna. Det är rätt skrattretande, ärligt talat.
Lektionen flyter på, Martha skriker till när eleverna pratar för högt, hon schasade även iväg en kille i klassen som gått upp och ritat på tavlan när hon försökt hjälpa en ut av lärarnas favoriter. Det är som de vanliga lektionerna med Martha. Utskällningen som hon ger Charlie, som är ett smeknamn för Charlotte, börjar bli allt för upprepande. Den korthåriga tjejen bara rycker på axlarna i åsynen av den arga läraren framför henne. Martha är hyfsat snäll ändå, så de alla vet att hon inte klagar på eleverna hos skolföreningen, vilket gör att Charlie inte behöver oroa sig. Utan att säga något som kan göra läraren ännu surare, så går den magra tjejen längst bak i klassrummet för att sätta sig på den tomma platsen bredvid Mikaela.

Ingenting spännande händer under resten av lektionen och dagen flyter på som vanligt. Efter ytterligare två lektioner är det dags för lunch. En lång kö sträcker sig genom skolans korridorer till köket. Folk står otåligt och pratar med sina vänner, Sebastian likaså. Efter att han stått i kö tillsammans med Alex i femton plågsamma minuter, kommer han äntligen fram till disken.
"Sebastian Ström", säger han till den åldrade tanten som står bakom disken. Hon nickar mekaniskt och vänder sig bort till en lång rad med lådor. Vid varje låda står ett namn, och lådorna innehåller allas anpassade måltider. Samhället gör sitt allt för att hålla sina invånare friska och krya. Precis som mycket annat, är det förbjudet att äta mat som inte är anpassad till sig själv. När Sebastian fått sin mat, tackar han och väntar på att Alex ska få sin mat han med. Matsalen är verkligen proppfull och det finns ingenstans de kan sitta tillsammans. De två vännerna får lov att splittras. Sebastian sätter sig vid ett bord med endast en ledig plats kvar, utan att lägga någon som helst tanke på vem han sätter sig bredvid. Han har tur som ens fick en plats. De övriga platserna fylls och resten får stå och eller sitta på golvet. Detta är samhället som anser sig en utopi.

Att stå i den långa kön är rena helvetet, om man har tur hinner man få sin mat innan ens lektion börjar. Skolledningen har inte gjort ett bra jobb med att anpassa mattiderna åt alla elever, men under de dagar ordningen är hyfsat acceptabel, så brukar alltid några stora äldre tränga sig förbi Mikaela och Charlie. Alltid. De har dock lärt sig att leva med det, att komma sent till lektionerna här och där gör ingen större skillnad.
Men just den här äckligt svala onsdagen så är de två tjejerna några ut av de första eleverna som kommer inrusande efter sin lunch. Mikaela tar sin låda efter sin bästa vän och ler tacksamt mot mattanten, som ler tillbaka mot henne. De två vännerna finner några lediga platser i hörnet av matsalen, där ett stort fönster gör att man kan se regndroppar falla ner från himlen befinner sig. Stolarna de slår sig ner på är obekväma och hårda, men efter en lång skolgång så har de lärt sig att leva med det. Mikaela öppnar tröttsamt locket på lådan och petar i maten med sin gaffel, då hon inte alls har någon lust att stoppa i sig något ut av maten nedanför hennes blick.
"Kom igen, något måste du ju ändå äta." säger Charlie som trycker i sig en stor bit av sin egna mat, men hennes tuggor blir avbryta av någon som sätter sig bredvid hennes kompis. Mikaela ler mot personen som sätter sig bredvid henne, samma person som suttit bredvid henne i väntan på att mattelektionen skulle börja i morse. "Nämen tjenare," med den hälsningen låter sig Charlie proppa i sig ännu mer mat.

Sebastian är så insjunken i sina tankar att han nästan inte hör hälsningen från personen som sitter snett mittemot honom. Dessutom överröstas pratet ganska bra från sorlet av alla andras konversationer i matsalen. Han känner igen personen som hälsat från förut, men han minns inte vad hon heter eller varifrån han känner igen henne ifrån. Det skulle vara rätt så omöjligt att hålla koll på alla elever och deras namn. Mittemot henne och bredvid Sebastian sitter den tecknande flickan från imorse. Sebastian svarar på hälsningen med ett enkelt "hej" och ett skyggt leende. Han vet inte om flickan bara hälsade för att vara artig eller för att hon ville påbörja en konversation med honom. Han försöker hitta på någonting att säga, men flickan hinner före. Med Alex känner sig Sebastian hur självsäker som helst, med direkt då han lämnas ensam blir han en blyg och nervös röra.
"Vad heter du?", frågar flickan snett mittemot och tar en stor tugga från sin portion. Hon har köttsås runt hela hennes mun, vilket ser ganska lustigt ut, men på samma gång är det ganska gulligt. Flickan bredvid Sebastian har knappt rört sin mat. Han är alltså inte den enda som inte avgudar samhällets mat som alla brukar älska... eller gilla. Älska är ett förbjudet ord.
"Sebastian, vad heter ni?", svarar Sebastian och försöker hålla rösten så stadig och självsäker som möjligt. Sist och slutligen tycker han att han lyckades ganska bra. Han känner faktiskt inte många andra på skolan än Alex, fast han kommer bra överens med alla. Det skulle inte skada om han fick några vänner till.