[PRS] Cawith & Naiive

Okej, så ett rollspel mellan mig och Cawith. The 100, från och med att de landat i första säsongen... mer rollar vi fram



Naiive's mall:

Min mall:


Börjar du?

Elise satt hopkurad på sätet, huvudet nedlutad mot bröstet och ögonen stängd. Hon var fortfarande fastspänd i sätet efter den kraftfulla landningen ner mot jorden, men kunde höra runt om sig hur folk började spänna loss sig och röra på sig. Elise, som inte ville vara sämre än alla andra tog ett djupt andetag innan hon öppnade ögonen och tog sig en första titt runt omkring sig. Många satt fortfarande fastspända vid sätet medan vissa stod eller gick omkring, men det alla hade gemensamt var den absoluta rädslan som sken genom deras ögon. Ju mer tid som passerade sedan landningen, desto högljuddare blev det inne i skeppet då fler och fler starka personligheter ville få sina röster hörda i tumultet.
"Kom igen, vi måste ta oss ut härifrån" hörde hon en stark röst ljuda genom skeppet och Elise försökte förgäves få en glimt av personen som kan ha sagt de ord. Hon var själv osäker på att ta sig ut nu, utan att tänka på några konsekvenser, var det bästa valet att ta just nu. Folk var rädda och många utav de 100 som blev nedskickad var unga och ingen visste mer än den lilla informationen de hade fått innan de blev nedskickad mot deras vilja. Ingen kunde heller veta om jorden verkligen var ofarlig numera eller om det fortfarande fanns spår av kärnämnen i luften. Elise bestämde sig där och då för att någon skulle behöva ta befälet och hon spände genast loss sig och ställde sig upp på skakiga ben.
"Vän..." Började hon säga, men hann inte mycket längre innan skeppets öppning slogs upp och starkt solsken bländade henne helt mållös. Innan hon visste ordet av det så började folk tjuta höga glädjerop i luften och alla på en gång trängde sig bort mot öppningen, ivriga att få vara den första ut på jorden efter nästan hundra år.

Med skakiga rörelser knäppte Lucy försiktigt upp säkerhetsbältet. Hon stönade till över smärtan i hennes nacke när hon långsamt sträckte på sig så gott som det gick i det trånga sätet. När hon reste på sig vacklade hon till, hennes ben som inte hade varit i rörelse på flera timmar var stela och istadiga men ganska snabbt återfick hon balansen. Hon kollade sig omkring. Alla säten på hennes våning var tomma och hon såg en gestalt röra sig ned för stegen. Hon hade inte vågat öppna ögonen på flera minuter efter landningen. Den hade varit skakig och hemsk, och det var flera som hade skadat sig. Särskilt de som hade bestämt sig för att spänna lös sig mitt under färden ned på jorden.
De röster som endast hade varit ett lågt mummel från övervåningen blev högre och högre när hon klättrade nedför stegen. Förvirrat granskade hon ungdomarna. De tryckte sig mot något som såg ut som en stor dörr, det fanns många liknande sådana uppe i arken. En stark röst tycktes överljuda de andra men hon hörde inte vad som sades. Troligen var det något i stil med att dörren skulle öppnas för det var det den gjorde. Den gled sakta upp med ett klickande ljud och hon kisade när det skarpa solljuset tog över hennes näthinna.
“Wow”, var allt Lucy fick ur sig. Hennes synvinkel togs över av de jublande ungdomarna men ganska snabbt försvann de, ivriga över att utforska jorden och dess natur. Den första tanken som slog henne var hur grönt allting var. Grönskan var över allt, träd, buskar och andra saker som hon inte ens kunde namnet på. Det var stor skillnad från uppe i arken, då de enda växterna hon hade sett där var dem som de åt.

Osäker och skeptisk stod Elise kvar inne medan hon förundrat betraktade de ungdomar som med gladfyllda tjut tog plats på marken. Alla hon såg bar stora leenden på deras läppar och det fanns inga tecken på att någon av dem kände av några biverkningar av luften. Ingen hade dött, och det var med den vetskapen som hon till sist vågade korsa öppningen och försiktig steg hon ner på marken. Det första hon kunde konstatera var att hon stod på en plätt gräs. Gräs. Något hon inte hade sett utöver i ett växthus uppe på arken. Hon önskade mer än något annat då att hon inte bar sina tunga kängor på sig, utan att hon istället var barfota och kunde känna de gröna stråna mellan tårna och under fotsulorna. Ett genuint leende började långsamt sträcka sig över hennes ansikte och till slut kunde hon inte hålla sig för skratt heller. Hon böjde sig ner på marken och satte sig på knäna och tryckte händerna mot gräset samtidigt som hon fortsatte skratta. I några minuter tillät hon sig själv dras med i förtjusningen över jorden och all dess vackerhet och hon tänkte inte ens på att de hade saker som de var tvungen att göra. Otroligt mycket saker. Som att få kontakt med arken igen, eftersom de hade tappat den under landningen, för att bara nämna en sak.

Osäkert blickade Lucy runt i naturen omkring skeppet. De var betydligt färre utanför skeppet än vad de var under nedfärden, hon gissade på att de flesta redan hade begett sig för att utforska det jorden hade att erbjuda. Hennes pappa hade lärt Lucy mycket om radioaktiviteten och hur den kunde påverka livet och växterna nere på jorden och hon letade febrilt i minnet efter vad han hade berättat för henne. Hon bannade sig själv för att hon inte hade lyssnat tillräckligt noggrant på hans föreläsningar när hon såg en person sjunka ned mot marken och utan att tänka på vad hon gjorde rusade hon fram till personen.
"Är du ok-", började hon men avbröt sig själv när hon upptäckte att personen i fråga skrattade. Hennes kinder hettade till och hon log sedan ursäktande. "Förlåt, trodde att du hade blivit påverkad av radioaktiviteten", menade hon och granskade personen.

Elise kunde inte förmå sig att sluta skratta. Hennes förtjusning över jordens allt var för mycket för henne och hon var samtidigt så trött så när någon kom fram bakom henne hörde hon inte det förrän personen i fråga började tala. Förvånad lyfte hon sakta på huvudet och stirrade rakt upp i ansiktet på en blond tjej. Hennes kinder bar en lätt rosa rodnad och över hennes läppar vilade ett litet leende. För en kort stund kunde Elise inte annat än att stirra, utan att yttra ett enda ord. Till sist, när tiden började sträcka sig ut för länge och mötet mer eller mindre började tippa över till något obekvämt så slet hon bort blicken. Hon tittade ned i gräset igen, tog ett sista grepp om de gröna stråna innan hon reste sig upp och ställde sig framför tjejen. Hennes tidigare glada ansikte över att få vara på jorden hade omvandlats till hennes vanliga kyliga, hårda ansikte. Hon spände nu blicken och nickade kort mot tjejen.
"Jag är okej. Ingen radioaktivitet... ännu" sade hon med en saklig röst. Hon tittade sig snabbt omkring på de resterande ungdomarna innan hon vände blicken mot tjejen framför henne igen.
"Det betyder dock inte att det är helt säkert för oss här nu. Vi borde samla oss för att tala om saken och hur vi ska gå vidare." Hon skakade på huvudet, redan full i tankar på hur hon skulle kunna få uppmärksamheten av 98 ungdomar.
" Vad heter du förresten?" Frågade hon och vände blicken tillbaka till tjejen.

Lucy rynkade pannan när tjejens ansikte snabbt ändrades från glatt till ett mer kyligt uttryck. Hon undrade vad som hade fått tjejen att plötsligt bli så tvär men lade ingen vikt i att fundera mer på det utan nickade sedan som svar.
"Bra", svarade hon kort. Om tjejen var tvär mot henne tänkte hon vara minst lika tvär tillbaka. Det var verkligen inte i Lucys natur att bete sig så och hon ångrade sig nästan direkt över tonen hon hade använt.
"Förlåt, jag menade inte att vara tvär", hasplade hon snabbt ur sig. Ångesten steg inom henne och hon började undra om tjejen hade tagit illa upp över hennes uttalande.
"Men ja, det borde vi gör. Jag är Lucy, och du är?", la hon sedan till när hon hade samlat sig lite.