{Privat}The Maze Runner

Ett The Maze Runner-roll mellan ella potter och boknörd_. Bara vi skriver, men ni andra får självklart läsa!

Mallen


Min mall


ella potters mall

Här är min mall

Det första jag såg när jag slog upp ögonen var mörker.
Svart, kompakt mörker. Sedan lade jag märke till att det jag befann mig i rörde sig uppåt i en hög hastighet. Det lät som om det skrapade metall mot metall.... typ som en hiss. Jag lät fingrarna löpa längs med väggarna - det måste ju finnas väggar. Det var en skrovlig yta, som om någon flätat ihop tjocka ståltrådar.
Det fanns ingen väg ut och det fick mitt hjärta att hoppa upp i halsgropen och mina händer började röra sig fortare över väggarna som höll mig instängd i den här hissen. I taket fanns det som en slags lucka. Ett uppfällbart tak.
Tyvärr så var tackluckan låst utifrån och, till mitt missnöje, så skulle det ändå inte gå att klättra ut ur metallådan i den här farten utan att ramla ut.
Jag satte mig ner, lutad mot väggen, och började tänka.
Försökte leta upp minnen från mina föräldrar, vad som hänt innan det här...
En plötslig, sprängande huvudvärk uppstod. Gamla minnen flög förbi min näthinna, i för hög fart för att jag skulle kunna få tag på dem och verkligen minnas.
I minnena jag fick tag i pratade jag med en kille som var kanske ett år äldre än mig. Han var lång och han hette Jonathan.
Den enda personen jag kom ihåg.
den tanken fick paniken att stiga och jag knöt nävarna för att lugna mig själv.
Det prasslade till i min högra näve och förvånat öppnade jag handflatan.
En papperslapp fanns där och skrivet med svart tusch stod det:
Hon är den sista. Någonsin.
Paniken vällde upp inom mig. Vadå sisa? Var jag den sista någonsin? Men vad menade de med det?
Jag drog in ett djupt andetag och satte mig ner på det hårda golvet, väntade på vad som fanns däruppe.

Jag vaknar av att en av killarna skakar om mig hårdhänt. Jag kommer inte ihåg vad han heter men han ser inte glad ut.
“Ey, upp och hoppa greenie. Det här är inget sovställe. Pallra dig iväg till Newt och va lite hjälpfull!” Jag snubblar upp och försöker ta mig därifrån så fort som möjligt. Det är inte helt lätt när man är nyvaken. Jag hör honom skratta bakom min rygg och han säger något honande till sin kompis när jag snubblar iväg. Jag svär för mig själv, jag hade somnat på lunchrasten. Inte det bästa första intrycket riktigt. Jag hade bara kommit till Gläntan dagen innan, en dag och jag hade redan gjort bort mig.
Jag hittar Newt i utkanten av skogen. Han står och prata med den där stora killen som hade välkomnat mig, Alby tror jag han hette. Jag stannar på avstånd, vågar inte störa. Men Newt får se mig och avbryter sitt samtal med Alby. Han vänder sig om, men innan hinner säga något hörs en ringning som ekar mellan väggarna, som ett alarm. Jag rycker till och tittar frågande på Newt och Alby, som sinsemellan utbyter samma sorts blick, sedan sätter båda fart bortåt, mot mitten av Gläntan.
“Följ med här Greenie” säger Alby och tar tag i min arm när de passerar. Jag fattar ingenting, men vågar inte fråga, och följer med de två andra. Alla har samlats vid Lådan, där jag kommit ut för ungefär 24 timmar sedan. Ingen verkar veta vad som händer och verkar invänta instruktioner från Alby och Newt. Alla tittar mot oss och jag försöker gömma mig från allas blickar. Det gör inte Alby. Han kliver med bestämda steg fram mot Lådan.
“Varför står ni bara där och glor?” säger han “Låt oss ta reda på vad det är som försiggår.” Han böjer sig ner och öppnar dörrarna.

Det skramlar till när hissen stannar. Genom takluckan - eller dörren eller vad det nu är - skiner solen och jag hör röster.
Gångjärnen gnäller till när någon öppnar dem och jag lägger mig så ljudlöst jag kan på golvet. Låter munnen vara smått öppen och ögonen stängda. Kroppen tvingar jag att slappna av - det är bäst att spela medvetslös, man vet ju aldrig vad som väntar en.
Några - kanske två stycken - klättrar ner i lådan och rösterna på andra sidan dör bort.
"Hallå", frågar en killröst. Tonen är irriterad och uttråkad. "Vad är det som tar en sån tid?"
De som gått ner i lådan svarar inte direkt.
"Det är en tjej", säger en av dem tillsist. "Och... hon ser ganska död ut."
Det blir knäpptyst på den andra sidan och ett par armar drar upp mig och det kräver mitt yttersta att inte spänna kroppen.
De två personerna - som jag skulle tro är killar - hivar upp mig ur lådan.
Det låter som om minst trettio personer drar efter andan. Antingen för att jag är tjej, eller för att jag (förhoppningsvis) ser död ut.
"Vad fan är det här?" utbrister en annan maskulin röst argt. Snabba steg hörs.
"Gally", säger en kille till och rösten har en varnande men lugn ton i sig.
Killen - Gally - lyssnar inte, utan hukar ner bredvid mig. Mellan ögonfransarna ser jag en kille med snaggat hår. Jag spänner kroppen, tar sats med benet och knäar honom i ansiktet.

Alla flockas runt lådan så jag ser inte vad som händer. Jag lyckas urskilja hur Alby och Newt hoppar ner för att undersöka.
“hallå! Vad är det som tar sån tid?” frågar någon, tydligen är det inte bara jag som inte ser något. Jag tror att alla väntar på svar, men det dröjer ett tag innan Newt svarar.
“Det är en tjej. Och… hon ser ganska död ut.” En tystnad lägger sig över skaran. Jag anstränger mitt yttersta för att få en skymt av henne när Newt och Alby lyfter upp den till synes livlösa kroppen. När de sänker ner henne till marken får jag en skymt av hennes ansikte, och hela min kropp fryser till is.
Jag har sett henne tidigare. Ett minne väcks till liv inuti mig. Jag ser flickan framför mig, jag har hennes namn på tungan, men när jag försöker greppa minnet virvlar det iväg, precis som allt annat om vem jag tidigare varit. Jag blir så frustrerad att jag nästan missar hur Gally närmar sig. “Vad fan är det här?” Jag vänder bort blicken från flickan och ser hur Newt försöker hindra honom, men Gally skakar av sig den andra pojken och hukar sig mot flickan.
Då vaknar hon till liv och rör sig snabbare än blixten. Jag hinner knappt fatta vad som händer när hon knäar Gally i ansiktet.
Hon är på fötter innan jag ens hinner reagera och lyckas tränga sig förbi alla häpna tonåringar och råkar putta omkull lilla Chuck på i farten. Lagom till att hon sätter fart mot skogen vaknar resten av gruppen ur sin trans och några sätter fart efter henne. Men ingen lyckas ta igen försprånget och ingen följer efter henne in i skogen. Jag hör Alby gorma order åt alla, något om att organisera och “vad tänker ni med era Shuckheads?!” Två Med-Jacks tar hand om Gally som ligger på marken och håller sig för ansiktet. Jag ser blod rinna mellan hans fingrar.
Någon drar med mig till gruppen som nu förflyttat sig till skogsbrynet. De har redan gjort upp en plan över hur de ska få tag i henne och sprider ut sig. Även jag blir tilldelad en plats i ledet. Jag tvekar. Är det här rätt sätt att lösa det på? Alla verkar inställda på att hon är en fiende, men jag tror inte det är så hon borde behandlas. Jag avbryts i mina tankar av Alby, två personet till höger om mig.
“Nu hittar vi den här flickan! Det finns inte många gömställen så låt oss få det här överstökat innan the runners kommer tillbaka!”

Jävlar, de hade faktiskt börjat springa efter mig. Jag skannar området jag står i - en mörk skogsdunge med täta träd. Ingen flyktväg ut, så att springa lönar sig inte. Dessutom så har de väl snabba killar i sitt gäng - och de var bara, såvitt jag vet, killar.
Bara killar.
Dags att leka apa då, tänker jag och tar ett stadigt tag om en låg gren, svingar upp mig på nästa och fortsätter på det sättet tlls jag är gömd i trädkronan. Det måste nog vara det största trädet på det här stället.
Ljud av tonåringar som sprang kom närmare. De viskar för att inte höras, men tro mig - jag har inte dålig hörsel. Jag suckade tyst åt dem; kunde de inte bara förstå att jag ville vara ifred eller skulle jag få ett staff för att ha knäat Gally i ansiktet? Rätt åt honom, förresten.
"Men vart fan har hon tagit vägen?" utbrister en av dem och jag känner igen rösten som samma person som lyft upp mig. Kilen har smutsblont hår och är ganska lång - han haltar som om han har en protes och ser irriterad ut.
Oops, hehe.
Jag checkar så att fler träd står inom hoppavstånd innan jag ropar.
"Här uppe! Kom och ta mig!"
Kaos uppstår bland tonårskillarna och jag hoppar till nästa träd.
"Men här är jag ju! Är ni så långsamma?"
Frustrerade suckar hörs och en mrökhyad kille ropar
"Greenie, klättra efter henne och visa vad du går för!"
En annan irriterad suck hörs.
"Jag heter Jonathan", fräser killen och mitt hjärta stannar i halsgropen.
Jonathan?

Fan, varför ska jag hämta henne? Aja, även om jag inte vill skada henne måste jag väl klättra upp, annars kommer de väl tro att jag är en förrädare, vilket är det sista jag vill. Jag väljer samma träd som hon suttit i och är snabbt uppe på samma höjd som henne. Hon sitter två träd bort och för en sekund ser hon lite orolig ut, men det byts snabbt ut mot ett självsäkert leende.
“Kom och ta mig då Greenie” säger hon retsamt.
“Vänta bara” jag vet inte var orden kommer ifrån, men de känns bra att käfta emot. Jag svingar mig vigt över till nästa träd och har har henne nästan inom räckhåll. Men när jag tar sats och flyger till det träd hon satt i så hade hon redan hoppat vidare. Jag jagar henne genom träden en tag, men jag är en bättre klättrare än henne och knappar in lite mer efter varje träd vi passerar. Nedanför hör jag hur de andra hejar på. De flesta tycker bara att det är kul med lite action, men ett fåtal låter riktigt arga.
Nu har jag nästan kommit ikapp henne och jag märker att hon blir mer och mer stressad. När jag är så nära att jag snuddar hennes hår så går en av grenarna hon kastat sig mot av och hon faller. Jag kastar mig mot henne och med ena handen greppar jag en gren och med den andra lyckas jag få tag i hennes hand. Vi hänger där och jag hoppas för allt i världen att grenen ska hålla. Jag sneglar neråt, vi är högt upp, det skulle gör ont att falla från den här höjden. Nedanför har alla samlats och nu tror jag alla skriker på oss. Någon ropar att jag ska släppa henne “hon förtjänar det den bitchen”. Jag blir så arg att jag på något sätt lyckas dra upp oss på grenen igen. Hon ser skrämd ut, men när jag ser hennes ansikte kommer minnet tillbaka. Samma minne som hade väckts när jag såg henne första gången.
“Jacquelina” viskar jag

Förvånat tittar jag upp och möter Jonathans blick.
"Trevligt att du kommer ihåg mig, men jag föredrar Jackie", säger jag och ler. Flinar inte, utan verkligen ler. "Jonathan."
Jag udnrar hur ag kommer ihåg mitt smeknamn.
Jag lirkar ur min han från hans innan det blir stelt och den här gången flinar jag.
"Ledsen för att ge dig något hopp bara", säger jag och hoppar från grenen. Inte mot en annan gren den här gången, utan mot marken.
Halvvägs i luften får jag panik - vad fan tänkte jag med egentligen? Men det är försent och redan innan mina fötter stannat vid marken börjar jag springa.
Knuffar mig förbi tonårskillarna och råkar springa in i en knubbig kille med lockigt brunt hår. Han hade inte kunnat vara mer än tretton, men det är mitt minsta bekymmer. Jag kryssar mellan de förvirrade killarna och i två sekunder får en av dem - samma kille jag knäat i ansiktet - tag om min handled och försöker vrida bak armen, men jag lyckas vrida mig loss och rusar in i en av byggnaderna i deras lilla samhälle.
Den är smutsvit byggnad av betong med bara en våning - det kanske finns en källare också?
Dörren är av järn och alldeles rostig. Dessutom är den låst och till mitt nöje har jag en hårnål fäst i håret. Jag drar ut den och sticker in den i nyckelhålet och medan jag arbetar undrar jag hur det kommer sig att jag minns hur man bryter upp dörrar.
Arga killröster hörs bara några meter ifrån och dörren slår upp med ett jämmer. Jag bryr mig inte om att slänga igen dörren efter mig, den är ändå för trög.
Rummet jag kliver in i har ett enda bord och ett antal pinnstolar och det ligger utspridda papper på en byrå. Det leder en trappa ner i vad jag tror är en källare och jag rusar ner dit. Mörkret skulle i alla fall dölja mig ett tag.
Upprörda röster hörs från ovanvåningen och panikslaget ser jag mig omkring
Sakerna som fanns i hyllorna var vapen.
De hade fan ett vapenförråd.
Jag tog ett djupt andetag för att lugna mig och hoppade upp på en av de rangliga hyllorna.
De höll i alla fall för mig och nervöst väntande lyssnade jag på när killarna kom ner i källaren.

Jag sitter kvar i trädet och har utsikt över gläntan. Jag ser Jacqueline, Jackie, springa bort mot den där betongbyggnaden, som Newt vägrar berätta vad som finns i. Precis som tidigare följer alla efter henne, det ser rent ut sagt komiskt ut. Bara Chuck är kvar i skogen. Stackarn blev omkullsprungen en gång till, det kan inte vara lätt att vara minst.
Hon kände igen mig. Hon sa mitt namn. Febrilt försöker jag få tag i mina minnen. Jag känner hur de finns där, precis utom räckhåll och så fort jag försöker nå dem far de iväg. Som om de leker med mig. Jag tänker på hennes bruna hår och hennes blick, blicken som jag sett förut!
Chuck väcker mig ur mina funderingar.
“Jonte! Va sitter du kvar där för? Alby sa att han ville ha alla samlade. Han börjar bli irriterad, och det är inget roligt att handskas med!”
“Jag kommer” suckar jag och börjar klättra ner igen.
Vi slår följe bort till resten av gruppen. Vi passerar Gally som återigen är omringad av Med-Jacks, och de verkar inte glada över att hon rusat iväg och försökt ta fast Jackie.
Precis som Chuck sa verkar Alby bli mer och mer irriterad. Han morrar nästan fram sina order och ger oss en riktigt ilsken blick när vi ansluter oss till mängden. Newt kommer ut genom dörren och haltar fram till honom och viskar något i hans öra. Albys blick blir om möjligt ännu mörkare och han vänder sig till gruppen.
“Nu får de fan va nog! Nu gör vi det här ordentligt!” gormar han. “The Keepers, kom fram. Vi ska gå in och hämta ut skitungen. Och alla andra shanks var beredda! Hon får Fan inte smita en gång till! Förstått?” Ett mumlande svar hörs och de ställer upp sig i en halvcirkel runt dörren. Jag tvekar och när Alby ser det spänner han ögonen i mig.
“Vad är det med dig shuckhead? Hörde du inte vad jag sa?” Hans tålamod håller helt på att ta slut.
“Jo, men. Gör vi verkligen det här på rätt sätt?” mumlar jag och blir förvånad att han ens hörde att jag sa något.
“Rätt sätt? Vad tycker du vi ska göra då, Greenie, om du vet så bra då?”
“Vi kan väl försöka… prata med henne? Varför måste vi vara så våldsamma?”
“Är VI våldsamma?” Resten av gruppen mumlar instämmande. “Det var ju HON som nästan knäckte Gallys näsa alldeles nyss! Men visst, om du så gärna vill prata och resonera, varsågod. Gå ner och prata med henne, hoppas hon inte knäcker skallen på dig.” Han gör en gest mot dörren. Fan, varför sa jag ens något.
“Kom igen, in med dig då!” tjatar Alby och jag har inget val. Hela gruppen stirrar på mig när jag kliver fram mot dörren. Alby flinar när jag passerar, men jag reagerar inte. Jag får en medlidande blick från Chuck, men jag ignorerar den också och går in i huset. Jag passar på att ta in rummet när jag styr stegen mot källartrappan. Det är inte mycket att se, bara massa papper och några pallar så jag vänder blicken mot källaren. Med högburet huvud går jag ner i källarens mörker