Fantasyroll [PRS]

En värld där allt kan finnas, från talande myror till eldsprutande drakar. Det finns ingen som inte vet att det finns. Din Fantasi. Men något mörkt håller på att hända. Fler barn kan inte fantisera om rengbågar eller ponnyer utan död och förtvivlan. Det sägs att två utvalda personer kan resa in i fantasin och ta reda på vad som händer. Annars kommer det inte finnas något kvar, om man inte kan använda hjärnan. (När man känner för det så får man infoga en bild på vad som händer)

---Mall---
Namn:
Kön:
Ålder:
Personlighet:
Utseende:
Familj:
Bakrund:

---Min mall---
Namn: Safira Dahl
Kön: Tjej
Ålder: 16
Personlighet: Kaxig, modig, dryg först men brukar mjukna med tiden (lååååååååång tid)
Utseende: Långt blondt och rakt hår. Snygg (tycker dem flesta)
Familj: Mamma Dahl
Bakrund: Inte mycket. Badgirl, gillar inte skolan. Cool bland killar


---boknörd_s mall--
Spoiler:
Namn: Lynn Evans.
Kön: Tjej.
Ålder: 16 år.
Personlighet: Oftast glad, väldigt envis och ärlig av sig, energisk, har ganska dålig humor. Har ett hett temperament och har en tendens att hamna i bråk, har helt okej betyg. Brinner för att bli författare.
Utseende: havsblå ögon, kopparfärgat, lockigt hår till midjan, lite fräknar.
Familj: Mamma Lexie Evans, bonuspappa, Jeremy McFarland.
Bakrund: Bodde med mamma tills hon var tretton, då hennes mor blev tillsammans med affärsmannen Jeremy.

Min mall


Jag hade egentligen aldrig varit utanför.
Under hela min skolgång hade jag alltid haft några slags vänner; visst, jag var inte populär, men jag hade aldrig varit den man hackade på. Kanske var det för Jeremy, eller så uppskattade folk mina knivskarpa kommentarer. Jag sa inget drygt (oftast inte i alla fall) men det hände att jag hamnade i bråk med några av fjortisarna på skolan. Och då, då var det krig.
Men redan direkt när jag såg de stora, vita byggnaderna av den nya skolan märkte jag att det skulle bli annorlunda. Jag vet inte varför, men något sa åt mig att jag skulle hålla mig så långt borta som möjligt ifrån bråk, men det var inte så lätt om man var Lynn Evans och hade kort stubin.
Folk brukade fråga om jag var britt, tack vare mitt för-och efternamn, men jag brukade säga att jag var lika brittisk som pizza var svenskt (även om mamma var från Storbritannien) och då brukade de hålla tyst. Själv tyckte jag inte att jag lät så elak, men det kanske jag gjorde. Det var inte direkt så att jag spelade in hur jag lät när jag pratade.

"Sweetie", sade mamma och jag hörde att hon var nära på att börja gråta. "We are here. Vi är framme." Jag fattade inte vad det var som var så sorgligt med att jag skulle börja på en annan skola mitt i terminen eftersom att jag forfarande skulle bo hemma, men jag ät mamma krama livet ur mig innan jag på darrande ben gick mot expeditionen.

"Lynn Evans, trevligt att träffas!" sade den tjocka tanten (*host* fru rektor *host*) utan en gnutta entusiasm. "Du ska gå i 9B, de har sitt klassrum brevid 9A, i byggnad 2L, blah blah blah, blah blah, lunch klockan tolv, blah blah blah.."
Jag orkade inte lyssna på den feta damen, utan plockade bara de viktigaste sakerna till minnet. Vart matsalen var och när vi skulle äta lunch. Och så råkade jag höra vart klassrummet låg också.

Rasten kom och eleverna stormade ut på gården. Jag själv gick med grabbarna till gungorna.
"Hallå jag hade gungan!" sa en fjärdedassare.
"Japp! Du HADE den men jag HAR den. Så stick nu" sa jag och skrattade. Killarna skrattade också.
"Hörde ni att det ska komma en ny till oss? Säkert en idiot som alla andra!"sa en av grabbarna.
"Aa. Hon kommer när rasten är slut vad jag hörde." sa jag och tog lite fart på gungan. Jag satt ju såklart inte rakt och fint jag nästan låg ner snett på gungan.
"En tjej?" frågade en kille vid namn Hampus.
"Japp. Säkert en fjortis som bah: Akta det är en vattenpöl där! JORDEN GÅR UUUUNDEEEER" sa en annan kille, Kevin.
"Eller en plugghäst som sitter själv hela dagarna och räknar matte" skrattar Joel till och alla andra också.
"Kom, vi drar fan till kiosken." sa jag och hoppade ner från gungan.
"Orka" säger Hampus kort.
"Hampe det e ju bah fem minuter dit" sa Kevin.
"Oooooooooookej" sa Hampus och reste sig upp. Jag visste att vi skulle hinna till lektionen i tid.

Jag var glad att jag lyssnat lite mer på rektorn, för det visade sig vara i princip omöjligt att hitta rätt i detta virrvarr av korridorer och byggnader, men tillsist hittade en dörr med en lapp på, där det stod Klass 9B, mentor: Jannikke Holm.
Jag suckade mentalt; anställde de norskor här? Inte för att jag hade något emot dem, men när vi hade haft en norsk fysiklärare i sjuan hade jag inte fattat ett skit och därmed fått D i fysik.
Jag tog ett djupt andetag för att höja självsäkerhten till max innan jag lade handen på dörrhandtaget och öppnade.

Framför mig satt en klass på ungefär tjugofem elever och en lärare med brunt hår i en tight bulle och strängt utseende stod framför dem.
"Åh", sade hon torrt. "Klassen, välkomna er nya klasskamrat. Linn Evans."
"Lynn", rättade jag automatiskt. Kvinnan spände blicken i mig.
"Förlåt", sade jag lite för högt. Lärarinnan himlade med ögonen.
"Var snäll och berätta lite om dig själv", sade hon kyligt och det lät som om hon inte brydde sig ifall jag skulle bli galen och hoppa ut genom fönstret.
"Öh", började jag. Det var extremt pinsamt att alla stirrade på mig, men det skulle de inte får veta. "Jag heter Lynn. Min mamma är britt och jobbar med arkitektur och min styvpappa eller bonuspappa eller vad du nu föredrar är affärsman."
Utan att bry mig om vad de andra tyckte och tänkte sjönk jag ner på en stol brevid en tjej med långt, blont hår.
"Safira", muttrade hon. "Schysst." Jag nickade bara.

Lynn? Vilket udda namn. Hon verkade ganska cool av sig men inte en såndär som visar det.

Lektionen började och det var engelska. Läraren gav Lynn arbetsböckerna.
"Är du bra på Engelska?" undrade jag kaxigt. Men jag fortsatte innan hon han säga något. "Tja, din mamma är ju britt. Det sägs att britter ska ha en skruv lös. Har din mamma det?" sa jag och lutade mig bakåt och blåste en gigantisk bubbla med mitt tuggummi. Killarna började småskratta. Precis när Lynn öppnade munnen kom läraren fram till mig.
"Safira. Skärpning. Byt plats nu." sa hon i ett svep.
"Men är du säker på att halvbritten klarar sig själv här?" sa jag och hånlog åt henne.
"NU Safira" sa lärarinnan och gick med snabba steg till sitt skrivbord. Jag tog mina saker och gick men jag vände mig om och ryckte på axlarna. Killarna smet såklart också efter. Vi satte oss längst bak i klassrummet. Vi halvjobbade men ibland hördes våra skratt genom klassrummet. Jag vet inte vad Lynn tyckte om skolan med jag kanske var lite taskig då jag gjorde narr av en familjemedlem... Hon kastade en lapp till Lynn där det stod: "Förlåt mig, var lite taskig." med slarvig stil.

Jag läste Safiras lapp och himlade med ögonen.
Really? Jag bet mig i underläppen när jag kladdade ner ett svar på baksidan av Safiras lapp.
Mamma har faktiskt en skruv lös, men då undrar jag hur det kommer sig att hon är bättre än dig? : )
(Bara satt du vet, lappar är SÅ ute.)
Jag vek den lilla lappen till en konstig blomma och kastade tillbaks den till blondinen, precis i rätt sekund, för ett ögonblick senare dök lärarinnan upp vid mitt bord.
"Jaja ja", sade hon utan en minsta gnutta glädje i rösten. "Då ska vi kolla om du får någon läxa."
Eller, glöm det jag nämnde om utan glädje, för hennes röst var fylld av skadeglädje medan hon kollade igenom mattehäftet.
"Oj", sade hon förvånat. "Alla sidor gjorda! Ingen läxa för dig då. Du kan gå till nästa lektion. Efter den är det mat och rast." På lärarinnans röst lät det som om det inte hände så ofta att folk inte hann klart med matten (fast jag tvivlade på att jag hade alla rätt) och jag hörde att hon skrek lite på Safira och dem (killarna) där bak. Jag log för mig själv medan jag stoppade undan matteboken och gick mot nästa lektion: svenskan.

Hann inte skriva klart igår, vi var på en grej i stockholm och kom hem vid elva! D:

Jag läste hennes svar. Jag visade den för killarna.
"En brud med attityd." sa jag och lutade mig bakåt.
"Ha! Lappar är lika ute som henne." sa Kevin och skrev lite i Engelskaboken.
"Oj titta hon är klar..." sa Hampus tyst och pekade mot henne.
"Vad var det jag sa? Plugghäst." sa Joel och skrattade till.
"En plugghäst men attityd!" sa Kevin och slog igen boken.
"Är du redan klar?" undrade jag förvånat.
"Orkar ju fan inte jobba mer." Svarade han.
"Vad säger ni? Ska vi dra till svenskan istället?" sa jag och resta mig upp.
"Fine" sa Joel kort. Lärarinnan var vid skrivbordet så om vi sprang så kunde vi hinna ut. Vi la tyst ner böckerna i bänken. Nu satsade vi allt. Vi öppnade dörren snabbt och smällde igen den. Vi sprang genom korridoren. Vi såg svenskan.
"Oj ehm... Jag hörde gungorna ropa på mig så jag måste gå" sa Hampus.
"Hörde jag med! Best vi går dit." svarade Joel så vi sprang ner för två trappor och ut på gården. Det var tyst.
"Vänta, vi livar upp stämningen" sa jag och dog fram min mobil, den senaste Samsungen, S7 edge. För hoppnings vis hörde ingen från skolan men vi hade hög dropmusik på. (sök på spotify: Party In Flames, för ett bra exempel). Vi tog över lekplatsen. Snart skulle det storma ut elever för att sedan gå till matsalen men det sket vi i B)

På vägen till Svenska-klassrummet (som låg på en byggnad så långt bort från vårt klassrum som möjligt) gick jag förbi ett fönster som vette mot skolgården. Vid gungställningen satt ett gäng och de såg ut att vara i min ålder. En av dem kände jag igen som Safira och de andra var nog killarna som hon suttit tillsammans med i klassen. Jag vek undan med blicken och hittade tillslut klassrummet där vi skulle ha svenska och jag satte mig längst fram.
"Klassen", en knubbig man i Hawaii-skjorta gick in i klassrummet. Antagligen var det så vanligt att Safira och de andra var borta så att han inte ens brydde sig, utan kallade den lilla skaran på åtta tjejer och de nördigare killarna för klass. "Ni ska skriva en artikel. Valfritt ämne. Bästa artikeln kommer med i den lokala tidningen. Sätt igång." Jag var rädd att han skulle hålla ett evighetslångt tal, för hans röst var så monoton att jag blev sömnig, men jag tog lättat fram skrivhäftet och satte igång.

Tiden går snabbt när man har roligt, sägs det. Jag vet inte om jag hade roligt medan jag skrev min artikel om näthat, men innan jag visste ordet av var det lunch. Jag samlade ihop mina grejer och skyndade mot matsalen (enda stället på hela skolan jag orkat bry mig om vart de var) och till min förvåning hade Safira och hennes lilla gäng på killar också hittat dit.

När vi stod och tog förvånansvärt goda fiskbullar så kom Lynn.
"Kom" sa jag till killarna. Vi satte oss längst bak i matsalen. Vi åt ju inte så mycket i matsalen vi mest pratade. Varje person som gick förbi flyttade sig ett steg från bordet. Jag satte upp fötterna på bordet.
"Inga fötter på bordet" kom det fram en liten tjej med glasögon och sa.
"Äsch, stick glasögonorm" sa jag.
"Men man får inte ha fötterna på bordet, folk ska äta där" sa hon och satte armarna i kors. "Idiot." sa hon tyst sen. Hon trodde nog att jag inte skulle höra henne.
"Vad fan sa du?" sa jag och ställde mig upp hotande. Killarna log av skadeglädje. Det var fel att slå folk det visste jag men skrämma barn fick man väl?

Jag letade med blicken efter ett bord med några mer förståndiga människor och min blick landade på ett bord längst bort. Jag rynkade ögonbrynen när jag såg att hon stod mittemot en yngre tjej med glasögon. Även om jag var flera meter bort kunde jag se hur hon hånlog och hur skräckslagen den lilla flickan var.
Oh no.
She just don't.
När jag blir råkar det bara bli så att jag tänker på engelska.
Räddningsexpedition lite flicka med glasögon sätts igång!

Seriöst, tänkte jag åt mig själv. Skärpning.

Räddningsexpedition liten flicka med glasögon blir för långt. Räddningsexpedition Glasögontjej? Hmmmm.... Varför inte? Eller nej... för konstigt. Räddningsexpedition Glasögonorm!

Okej. Så min hjärna mobbade en typ mobbad elev som jag skulle rädda.
Känns ju logiskt.
Eller kanske inte.
Jag suckade åt mig själv innan jag började gå mot Safiras bord. Eller, det var inte hennes, men hon satt vid det och såg ut som om det var hennes.
Så iprincip var det samma sak.
"Hallå", sade jag med ett oskyldigt leende och fick Safiras uppmärksamhet.