2117 [Privat]

Ruby Black


Världen hade fallit sönder sedan vampyrerna hade gjort sig synliga för mänskligheten, människan var nästan utrotad och sommarens värme hade slutat existera för 90 år sedan. De överlevande blev tvungna att jaga och döda vampyrer och hålla sig vid liv och inte ge upp hoppet. De överlevande hade ett högkvarter som de höll sig upprättade om vad som hände i olika delar av världen.
Juliet drog på sig kragen och vände sig om. Såg på mannen som stod vid dörren.
"Jag klarar mig. Jag ska bara.."
Hon blev avbryten.
"Ta det lugnt. du vet hur äckliga de är.." Mannen suckade och klappade henne över huvudet.
"Vi kan inte förlora en till."
Juliet nickade och drog upp huvan och täckte det kopparröda håret och lät de blåa ögonen titta ut. Hon tog sig ut och började att patrullera för att se om hon kunde hitta något. Eftersom vampyrerna kunde se i mörker så behövde de inte gatubelysningen så Juliet drog fram sin ficklampa.

Många skulle nog säga att hon var ganska dumdristig. Hon hade under de senaste åren dödat fler människor än vad som varit nödvändigt. När någon hade frågat henne vad som hänt med de senaste människorna hade hon kort sagt att de dött av uttorkning. Hennes längtan till det pulserande blodet i människornas ådror hade gjort henne girig. Människorna hade till sist dött, det hade dem. Men inte på grund av uttömt blod. De hade dött av uttorkning, då hon placerat dem långt ifrån närmsta vampyrnäste, vattenkällorna. Vattenkällorna var en samlingsplats för vampyrer. Var det en fanns vatten så kunde man alltid hitta vampyrer där också. I alla fall, nattetid.

”Psst” lätet kom bakifrån. Hon vände snabbt på huvudet och såg på varelsen bakom henne. Vampyr. De blodröda ögonen stirrade på henne.
”Hur många gånger måste jag säga till dig att ge mat och vatten till dem?” sa vampyren irriterat. Han himlade med ögonen och drog upp den döda människan framför henne.
”Tvätta händerna, leta reda på en ny människa och ta hand om den! Låt mig inte hitta en död till, det är fjärde den här månaden. Du vet att jag måste rapportera dig egentligen”

Juliet stannade upp och såg upp mot natthimlen och sedan började hon att gå igen. En timmes patrullering skulle räcka. sedan träning i högkvarteret och sedan mat. Hon hade hört om människor som hade ätit kött och annat som lät som rena drömmen. Saka slö hon ögonen och lutade sig tillbaka. hon mådde plötslig dålig och mådde illa.
"tusan!"

”Varför envisas du med att hjälpa mig?” frågade hon och såg på honom. Han flinade lätt och drog sina fingrar genom det mörka håret.
”Varför skulle jag inte? Vi är blodssyskon, Tris”. Hon blängde på honom. Det var egentligen ingen bra anledning alls, de allra flesta vampyrer hade minst en handfull blodsyskon, och BLODSYSKON, vad var det för ord egentligen? De delade inte blod, de hade egentligen inget band alls, förutom att de förvandlats av samma vampyr. Lord James Talbot. En ganska otrevlig man, så här i efterhand. Tros har förvandlat ett tusental människor sedan millenniumskiftet.
”Blodsyskon, borde snarare heta vampyrsyskon. Det är ju inte så att vi delar blod, Collin”

Collin såg på henne, verkade följa varje detalj i hennes ansikte.
”Du borde vilket fall vara glad att jag räddar skinnet av dig varje gång. Utan mig hade du varit död för länge sen”
”Jag är redan död”
”Du vet vad jag menar”

Djupa andetag gjorde allt bättre. Snart var hon i farten igen och började att gå. Efter någon kilometer kunde hon höra två personer, vampyrer rättare sagt och hon tog fram ett vapen och smög sig närmare. Hennes hjärta bultade så hårt att det gjorde ont.
Musklerna var på helspänn medan hon smög sig närmare.