Nanyria och Unicornhorn

Det var nästan helt tomt i slottet. Inte så konstigt egentligen, vem var uppe och påklädd klockan 6 på morgonen en lördag? Ekot av de låga klackarna på skorna kändes som det var högt nog att väcka halva slottet. När hon klev ut genom dörrarna kände hon att det var dagg i gräset, och solen hade precis gått upp. Hon tog ett djupt andetag och andades in den friska, lite kyliga, morgonluften. Det svarta håret satt uppe i en inbakad fläta vars slut vajade från sida till sida när hon gick mot Uggletornet. Brevet hon skulle skicka höll hon i handen, nästan som om hon var rädd att tappa det.

Hon suckade lite när hon var framme vid det höga tornet. Trapporna var alltid så jobbiga. Hon tog första steget och räknade sedan resterande steg upp till toppen. Väl där började de gröna ögonen leta efter den svarta ugglan. Hon gick fram till den och lade handen på hennes huvud.
”MIllie, dags för jobb” sa hon och ugglan öppnade ögonen och gav ifrån sig ett nöjd ljud. Millie sträckte fram benet och brevet knöts fast vid det. En sista klapp på vingen innan ugglan spred ut vingarna, tog sats, och flög ut genom fönstret och försvann ut.

Hon tittade långt efter ugglan innan hon vände om och gick ner för trappan igen, med väskan studsande på höften. Väl nere i gräset igen gick hon mot sjön. När hon kom fram stannade hon och drog hon fram sin trollstav. Hon mumlade en trollformel och daggen från en liten del av gräset under ett träd försvann. Hon satte sig ner på det torra gräset och tog ut en bok från sin väska och slog upp den. Det var nästan helt vindstilla och man hörde inte många ljud utom någon fågel här och var. Det skulle bli en härlig dag.

Kallt. Varför var det så satans kallt i sovsalen?
Han letade efter täcket med ena handen, men lyckades inte hitta det. Kudden var också borta. Och... varför låg han på golvet? Som var knöligt?
Han öppnade ögonen en aning och bemöttes av solsken.
Vad i-? Var var han någonstans?
Yrvaket satte han sig upp och såg sig omkring och tappade nästan balansen. Han var utomhus. I ett träd. I ett träd!? Men hur hade han hamnat här?
Några vaga minnen från gårdagskvällen simmade runt i hand huvud, eldwhisky, någon typ av rom och något annat som han inte hade kunnat identifiera. Ok, så roten av problemet kanske inte var så svår att urskilja, men hur hade han över huvud taget tagit sig ut? Han var bara tacksam över att han hade sina kläder på sig, även om hans Slytherinslips på något vis hamnat runt hans huvud istället för runt hans hals.

Han kliade sig i nacken och drog sedan handen genom sin bruna kalufs. Merlin, hans huvud bankade, och det var alldeles för ljust ute för hans ögon.
Han sneglade ner mot marken och blev så förvånad över att se någon där att han helt tappade balansen och föll med en ljudlig duns ner från trädet och landade på sin arm.
Han drog efter andan mellan tänderna. Smärta strålade ut från hans arm likt en eld, i kombination med den oh-så-härliga bakfyllan kunde detta möjligen vara en av de värsta uppvaknandena han haft någonsin. Den rankade i alla fall högt, någonstans där i toppen med den gången då han vaknat av att hans bästa vän spytt honom i ansiktet.

Han kikade upp från där han hade ramlat och blev än en gång förvånad över att se en person sitta där.
Självklart skulle det vara en söt person av det kvinnliga könet också. Härliga, härliga dag.

Det var någonting med tysta morgnar som var fantastiskt. Hon läste några sidor i sin bok innan hon slog ihop den och lade den bredvid sig. Hon riktade blicken mot sjön och tittade på hur solens strålar träffade vattenytan och reflekterades. Hon njöt över att det var helg, att slippa tänka på lektioner, och framför allt slippa ha på sig skoluniform.

Hon sträckte ut sig och lutade huvudet mot trädstammen och slöt ögonen. Hon funderade på om hon skulle bry sig om att göra trollformelläxan idag eller vänta med att göra den på måndag, den skulle ju faktiskt inte lämnas in förrän på tisdag. Hon var relativt duktig i skolan, men när det kom till att välja mellan att skjuta upp plugget för att få en ledig helg var det alltid alternativet som valdes. Antagligen var det väl en av anledningarna till att hon var i Gryffindor och inte Ravenclaw.

Hon andades djupt och tog in de få ljud som fanns runt omkring. Hon öppnade ögonen när hon hörde ett skrapande ljud, som om någon greppade efter något. Hon tittade sig omkring, men skolområdet var lika tomt som för tio minuter sedan. Hon ryckte på axlarna och återgick till sin avslappnande position. Precis när hon skulle sluta ögonen hörde hon ett ljud och såg någonting i periferin. En duns hördes och hon reste sig upp och drog ut sin trollstav av reflex. Det låg en kille på marken. Av döma av hans utseende hade han haft en rolig kväll igår. Frågan var hur tusan han hade lyckats hamna i ett träd? Hon synade honom där han låg på marken och stoppade tillbaka trollstaven i fickan.
”Du verkar ha haft en intressant kväll” sa hon och sträckte fram handen för att hjälpa honom upp.

"Du verkar ha haft en intressant kväll." Sade den kvinnliga figuren och räckte fram en hand åt honom som han tacksamt tog och hjälpte sig upp.
Han harklade sig.
"Jo, jag verkar ha haft det." Svarade han med en groggig morgonröst. Gud, han lät lika hemsk som han kände sig.
Han höll om sin skadade arm och kände sig inte lite generad över hur han just träffat en ny person.
"Ehm. Tack." Sa han och syftade på att hon hjälpt honom upp.
Vad var klockan egentligen? Hade han försovit sig? Var det därför det var så folktomt, för att alla andra var på lektion?
Han skulle vara tvungen att dra upp till sjukhusflygeln först oavsett vilket, hans arm gjorde fasligt ont. Riktigt, ordentligt, fasligt ont.
Han såg på personen framför sig och var tvungen att kisa med sina grå ögon på grund av hur ljust det var.
"Du råkar inte veta vad klockan är?"

Hon såg på honom och det var svårt att hålla sig för att inte börja skratta. Det där med baksmällor var aldrig roligt när det hände en själv, men skadeglädjen kom fram när det hände andra. Hon noterade hans kroppsspråk och förstod att han måste ha ont i sin arm, han kanske landade på den. Det var ändå ett relativt högt fall, även om han hade legat på den lägsta grenen. Hon hjälpte honom upp och böjde sig sedan ner och plockade upp sin bok som fortfarande låg kvar på marken. Hon stoppade ner den i väskan och tittade upp på killen igen. Hon kände igen honom, kanske hade de någon lektion tillsammans? Hon hörde hans fråga om hur mycket klockan var och slängde en blick på sitt armbandsur.
”Den är kvart i sju” sa hon och slängde bak flätan som hade trillat fram när hon böjde sig ner. Hon tittade på hans arm.
”Det där ser inte jättebra ut, du borde gå till sjukhusflygeln” sa hon och kände sig rätt dum efter hon hade sagt det. Som om han inte visste det själv.
”Jag kan följa med dig om du vill, som ögonvittne till händelsen” sa hon och flinade. Han verkade ändå som en kille som man kunde skämta med, plus att är man bakfull i ett träd så får man stå ut med att folk driver med en. Hon sträckte fram handen igen, denna gång för att faktiskt hälsa.
”Jag heter Stella” sa hon log.

När hon nämnde att klockan inte ens var sju än så släppte han ut ett lättat andetag. En sak som gick ok den här dagen i alla fall. Han nickade när hon nämnde sjukhusflygeln, det var ju precis vad han tänk själv, och han gav henne ett brett flin tillbaka när hon klassade sig själv som ögonvittne.
"Alfie." Svarade han när hon presenterade sig.
"Jag skulle skakat din hand, men." Han gestikulerade med sin hela arm mot sin trasiga.
"Och du får väldigt gärna göra mig sällskap till sjukhusflygeln." Det kanske skulle förminska risken att han fick en utskällning av föreståndaren där ((Tänker mig att madame Pomfrey måste gått i pension nu? )), det skulle bli tredje gången han var inne denna veckan.
Han började röra sig upp mot slottet men hade kvar blicken vid henne.
"Så, ehm , jag tror inte att jag sett dig tidigare, går du sjunde året du med?" Frågade han nyfiket medan han försökte ignorera sitt dunkande huvud.

Alfie. Inget namn hon kände igen, men sen så gick det ju en del elever på Hogwarts, och de var ju inte ens i samma elevhem. Hon nickade och lät handen hänga ner för sidan istället. Hon vände sig med honom och började röra sig mot slottet. Undrar om det var lite mer vaket nu. Det var verkligen stor skillnad på slottet på helger jämfört med vardagar. När han nämnde att han gick sjunde året så förstod hon varför hon kände igen honom, man hade ju oftast sett eleverna från samma årskurs minst en gång genom åren.
”Japp, jag går också i sjunde året, men i Gryffindor dock” sa hon och nickade mot hans Slytherinslips som hängde, om än lite snett, runt hans hals.
"Vi har nog setts i Stora Salen någon gång, men jag känner inte igen dig särskilt mycket" la hon till och drog upp sin väska lite högre upp på axeln.

När de kom in i slottet ((säg till om du tycker jag styr för mycket!)) var det nästan lika tomt som när Stella gick upp på morgonen, det var bara spökena som var vakna. Den enda av de levande som var vakna förutom Stella och Alfie var Mrs Hansen ((hittar bara på lite här nu haha)), föreståndarinnan för sjukhusflygeln. Det verkade som, vilket var rätt förutsägbart, att de var hennes första gäster för dagen. Det var bara en enda elev där inne, men hon hade legat där ett par dagar, det gick rykten om en vadslagning som hade gått lite snett. Sjukhusflygeln var som tur var en plats som Stella inte hade behövt besöka så ofta, hon tyckte inte om sjukhus. Enda gången hon hade besökt sjukhusflygeln var när hon hade krockat under en Quidditchmatch, men det hade gått bra så hon hade inte stannat där mer än en timme. Hon vände sig mot Alfie och flinade, det skulle bli intressant och se hur han förklarade hur hans arm hade skadats.

När de kom fram till sjukhusflygeln bemöttes han av en sträng blick från Mrs Hansen.
"Mr Lowell. Av någon anledning är jag inte förvånad av att se dig här igen."
Han såg skamset ner på sina fötter och skruvade olustigt på sig.
"Så, vad är det denna gången?" Frågade hon.
Han harklade sig och stod ett steg framåt.
"Jag ehm, har gjort illa min arm." Mrs Hansen klev fram mot honom och undersökte hans arm, vilket fick honom att ropa till.
"Mhm." Sa hon sammanbitet, "Bruten. Och hur kom det här sig?"
"Åh, det, ehm..." Att säga sanningen här kändes inte som det smartaste, han visste inte riktigt hur han skulle förklara att han somnat i ett träd och få det att låta bra.
"Jo! Stella här-" Han gestikulerade mot Stella, "-hon hade råkat tappa sin-" Han sneglade mot henne, vad hade hon med sig som hon skulle kunna ha fastnat i ett träd? Ingenting. "Err, hennes bok var i ett träd? Och som den gentleman som jag är så var jag så klart tvungen att hjälpa henne att få ner den. Men jag ramlade och landade på min arm."
Ok. Inte den bästa förklaringen någonsin. Han sneglade vädjande mot Stella med förhoppning om att hon skulle styrka hans förklaring.
Mrs Hansen gav Stella en skeptisk blick.
"Mhm. Och, stämmer det Miss -?" Hon såg frågande på henne då hon inte verkade veta hennes efternamn.

Stella lyssnade till Alfies historia och reagerade när han använde henne som en del i sin lilla lögn. Hur skulle hennes bok ha hamnat i ett träd?! Hon harklade sig lite när Mrs Hansen vände sig till henne.
”Miss Davies. Eh, ja precis, det var vad som hände” sa hon medan hennes hjärna febrilt jobbade på att komma på en anledning till att boken hade hamnat i trädet.
”Det var några som skulle skoja med mig och förhäxade boken och fick den att flyga upp i trädet, ett practial joke bara, men sen hade jag svårt att få ner boken och då kom Alfie och hjälpte mig”. Mrs Hansen tittade på henne, och det verkade som om hon hade lite svårt att lita på vad Stella berättade, vilket kanske var förståeligt, vem skulle utföra practical jokes på en lördag klockan 7 på morgonen? Mrs Hansen muttrade någonting och ställde sig och började pilla i ett skåp. Någon minut senare kom hon tillbaka med en kopp.
”Jag kommer utföra en trollformel på din arm för att reparera benen i armen, men du måste dricka detta efteråt för att stärka benen, de har ändå varit brutna trots allt. Jag varnar dig bara om att det inte är särskilt gott” sa hon och drog ut sin trollstav.