[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Här ska jag och WeasleyHufflepuff rolla Percy Jackson and the Olympians: The Sea Of Monsters!
VÅRT NYA ROLL, HoO♥
Mall


Min mall:


WeasleyHufflepuffs mall

Hon verkar Amazing Ok. Här är min:

Okej, ska jag börja? ska jag skriva i dåtid/nutid(föredrar dåtid)? ska jag skriva i jag-form? ♥

Ja tack du kan börja Gärna jag form och skriv i vad du vill för tid xD

Jag drog handen genom håret och suckade. Det regnade, inte så mycket, men det var irriterande när vattendropparna nuddade min hy. De rann nerför mina bara armar och ben (jag hade för en gångs skull på sig kjol) och de var så små och många att det kliade. Jag var troligtvis ganska smutsig i ansiktet efter en vecka på rymmen och mina misstankar bekräftades när jag torkade mig i ansiktet med den vita tröjärmen, som blev brun. Jag var barfota och mina fotsulor var svedda av att ha gått på asfalt och grus. Jag hade inte tagit på mig skor när jag stuckit, eftersom att mamma och Andrew(inte för att han brydde sig) inte skulle misstänka något. Jag kunde inte visa mig i parker eller på andra officiella gränder och hade livnärt mig på korvkioskar i närheten som stängde sent. Hade jag gått till Central Park nu, hade någon antingen känt igen mig eller så skulle de tro att jag var en hemlös tiggarunge och ringt polisen. Mamma och Andrew hade nog kontaktat poliserna i Manhattan och i de närmsta delstaterna. Något rörde sig i gränden, en snabb skugga, och hjärtat började genast öka takten. Troligtvis var det någon hemlös snubbe, men i värsta fall någon medlem av ett gangstergäng i trakterna. Vilket av alternativen det än var, skulle jag behöva något att försvara mig med. Tro mig, jag mötte en hemlös gubbe för två dagar sedan, och jag har kvar ett ärr på armbågen som bevis. Min blick landade på ett silvrigt soptunnelock, som jag genast plockade upp, precis som en sköld.
"Hallå?" viskade jag, med en lätt darrning på rösten. "Ä-är det nån där?"
Till mitt svar väste ett ormhuvud och den mest fruktansvärda skapelsen jag nånsin sett steg fram ur skuggorna. Den hade ett gethuvud på ryggen, en orm som svans och ett lejons kropp och huvud. Jag kände igen den som en Chimaira, en varelse från den grekiska mytologin som Ms Fletcher berättat om för oss. I den stunden hade jag inte en tanke på att den inte borde finnas, jag bara stirrade på den, som om jag var i trans, men när dess lejonhuvud morrade tog jag ett stenhårt grepp om soptunnelockets handtag. Bestens hade en farlig glans, som om den utmanade mig. Jag tog ett bestämt steg framåt i ett försök att inte visa min rädsla. Ormhuvudet väste och lejonhuvudet morrade, men innan den hann gå till attack, skrek en person
"Titta hit, din idiot! Det är mig du letar efter!"
Rösten tillhörde en välbekant person; nämligen Noema Willson, en tjej/kille jag träffat när mamma och jag var i Brooklyn för två år sedan. Jag hann inte tänka vad hen gjorde här, men det bekymrade mig inte för tillfället. Det stora bekymret var att hen stod där, helt utan vapen, med ett monster framför sig som skulle anfalla när som helst.

Jag stirrade in i varelsens ögon. Fick inte släppa kontakten med den. Jag struntade fullkomligt i rädslan som höll på att växa i mitt bröst. Bara jag kunde försvara mig med någonting. Hazel hade redan ett sopptunelock som hon höll i och jag var glad att hon hade någonting att försvara sig med. Men jag kunde ändå inte undgå att tänka på att jag inte hade en plan eller någonting om det här. Men som min gamla lärare sa: Allting blir bättre om det händer oväntat. Nu hade jag väl inget annat val än att tänka på det sättet. Mina reflexer tog över när monstret hoppade mot mig. Jag rullade undan och rullade flämtande bakom en konteiner men kröp snabbt undan när monstret- som jag kommit fram till var en Chimaira- slog undan den. Jag hade antagligen blivit mos om jag hade suttit kvar. Snabbt vände jag min blick mot hållet där Hazel var. Hela jag hoppades att hon inte hade blivit uppäten av monstret. Hon verkade okej men lite darrig.
Jag hade varit på rymmen i en vecka nu. Jag hade råkat starta en brand på min gamla skola, Nicpese Wood Academi (Ett konstigt namn enligt mig). Efter det hade polisen kontaktats och nu var jag antagligen känd över hela Manhattan för att ha 'Brutalt bränt ner en skola'. Igentligen så hade det inte varit så. Eller jag hade bränt ner en sola men inte 'brutalt' liksom. Om man blev attackerad av en tjej med ett getben och ett mekaniskt ben, som brutalt ville döda en, så fanns det dessutom inte mycket att välja mellan. Ingen hade blivit skadad, det hade jag sett till. Äntligen hade jag fått en anledning till att rymma. Komma bort från Mamma och hennes lilla Nicolas. Jag ville absolut komma bort från Willy. Min styvbror. Så jag hade så snabbt jag kunde packat min ryggsäck med pengar och en tröja och sedan stuckit ut på Manhattans gator. Jag hade ätit rester från kaféer och ibland fått lite frukt från någon mataffär. Ibland hade jag råd med någon hamburgare. Grejen var den att jag hade blivit anfallen av monster regelbundet. Det var som om jag skulle stå och hålla i en skyllt där det stod: Gratis mat till alla monster! Jag skakade av mig allting och tittade tillbaka mot Chimairan som var på väg mot oss igen. Jag backade försiktigt bakåt. Nu började den springa mot oss och jag och Hazel kastade oss undan i sista sekunden. Monstret sprang in i väggen och löstes upp till gult damm.

"Wow...bara.... wow."
De flesta skulle nog ha tyckt att jag var dum i huvudet när jag tyckte att det var häftigt, men jag kunde inte låta bli. Det var livsfarligt men ändå så coolt; hur ofta ser man en Chimaira på gatorna i Manhattan, som sedan löste upp sig i gult damm när den träffade betongväggen.
"Dog den?" frågade Nema och stirrade på väggen som besegrat Chimairan.
"Om det nu var ett riktigt, grekiskt monster, så dog den inte", mindes jag. "Den kommer tillbaka, och då är den nog starkare."
Nema nickade tankfullt och föste bort lite av det eldröda håret bakom örat.
"Med tanke på vad som hände nu kanske vi ska bort från Manhattan ett litet tag", sade hen. Jag tyckte det var väldigt smart, så jag höll med.
"Men vi har inga bussbiljetter."
Jag log.
"Det fixar jag, bara du stoppar ditt hår innanför kepsen och köper lite utklädningsgrejer. Typ peruker, kläder... vad som helst."
Nema nickade, men hen kastade en undrande blick på mig. Hen hade tyckt, när vi för två år sen träffades, att det skulle ha varit urhäftigt med en skådismamma och inga syskon. Jag hade hellre velat bo som hon.
Missförstå mig inte, jag älskar min mamma, men sen hon gifte sig med Andrew hade hon bara blivit mer och mer självisk. Vi gjorde inget som förr, det var jag som skulle ha höga betyg, bete mig perfekt och acceptera allt.
Nema stoppade in sitt hår i kepsen som jag sagt och jag räckte henom ett par tjugodollarsedlar, ut ifall att.
"Köp gärna mat också", ropade jag och hen flinade mot mig innan hen fortsatte.

Oj, den blev lite kort D:

Jag gick snabbt ut från gränden och rättade till kepsen. Vad hade hon för idé? Jag skulle antagligen få veta det inom kort.
Förvirrat tittade jag runt mig på alla butiker. En liten mataffär med risiga väggar, en korvkiosk med en rökande värd och massa andra ställen. Nu såg allting risigt ut och det kanske berodde på folkvimlet som trängde sig igenom gränden. Jag tittade motvilligt mot den risiga mataffären. Antagligen var det den enda mataffären inom hundra meters avstånd, och jag tänkte inte handla i den där korvkiosken.
Med en suck gick jag in i affären. Ett skrikigt ljus välkomnade mig. Affären var inte mycket större här. Konservburkar och plastpåsar trängdes på hyllorna. Jag tittade närmare på dem och såg att de var tomatsoppor, Bullens pilsnerkorv och ananas. Desperat tittade jag runt omkring mig på jakt efter någonting intressant.
Mina ögon fastnade på en hylla med partygrejor. En peruk av konfetti, guldkavaj och enorma solbrillor.
''Ursäkta mig?'' Frågade jag trevande kassörskan. Hon tittade uttråkat upp liksom, vad?
''Har ni andra kläder än de här?'' jag gjorde en chest mot hyllan med partyprylar. Om det var någonting jag hade läst mig av en vecka på rymmen, var det att om man var trevlig hade man chanser. Eller ja, ibland kunde jag inte hålla humöret uppe men men. Tanten skakade på huvudet.
''Nä, det är en mataffär. ingen partyaffär'' Ganska komiskt med tanke på partyhyllan. Jag nickade och återvände till hyllan igen. Jag drog ner två konfettiperuker och sedan plockade jag ner en färgglad halsduk. Antagligen så var det inte ett så bra kvalite, men den höll värmen. Jag tog två burkar tomatsoppa och
skulle precis betala när jag fick syn på ett par stövlar. Hazel hade inte haft några skor. Jag rynkade pannan. Varför hade hon inte haft skor? Jag plockade med mig dem och ställde de framför kassörskan. Hon tittade konstigt på mig.
''Har jag sett dig förut?'' Frågade hon. Jag skakade på huvudet. jag var van vid att folk frågade. Mitt huvud hade sänts u på tv över hela landet sp jag fick ofta misstänksamma blickar. Grejerna kostade tio dollar så jag betalade och började gå tillbaka till Hazel.

Det gör ingenting förlåt att det tog tid!

Jag suckade lättat när jag skymtade Nemas klarröda hårsvall. I handen höll hon en plastkasse som var prydd med stora, svarta, bokstäver. I mörkret av gränden kunde jag urskilja det som GUNSANS LIVS.
"Så, vad köpte du?" undrade jag ivrigt och det första hon gav mig var ett par gummistövlar av märket Hunter. Jag hade iprincip inte haft på mig någon sorts gummistövlar sen jag var liten. Dels för att det nästan aldrig regnade här och när det väl gjorde det var jag inte ute så mycket och dels var det för att Andrew ansåg att det var 'ofint'. Jag drog genast på mig de långskaftade skorna (tack gode Gud att hon köpt gummistövlar då det fortfarande var lerigt) och kollade nyfiket på kassen. Nema fnös tyst för sig själv och drog fram en halsduk.
"Ska vi ha på den nu? Det är ju jättevarmt!" utbrast jag.
"Nej, smartass, den är till för ifall det skulle bli kallare", snäste hon, men log sedan. "Här." Hon tog fram två par konfettiperuker och jag flinade mot henne.
"Seriöst?"
"Vadå, det var det bästa jag kunde hitta", protesterade Nema generat. Jag skakade skrattandes på huvudet innan jag satte upp håret och drog på mig konfettiperuken.
Konfettin gjorde så att det kittlade i nacken, vilket var ganska irriterande.
"Nema, vi går till nån sight seeing buss som tar oss utanför city", bestämde jag. Nema nickade frånvarande. Jag rkade inte fråga vad hon tittade på, och jag drog henne mot en halvfull buss med turister. Jag gav chauffören tjugo dollar och han nickade.
"Välkomna ombord", sade han. Han gav oss några konstiga blickar och jag antog att vi nog såg ut som idioter; smutsiga kläder och konfettiperuker. hade jag sett nån annan som gått såhär på stan hade jag börjat asgarva, men jag drog in Nema i ett av sätena längst fram och höll tyst.
"Dådå, alla ombord! Sitter ni bekvämt?" ropade chauffören ut genom mikrofonen. Utan att vänta på svar fortsatte han. "Vi kommer ta en tur till Long Island, och längs med vägen får ni hoppa av och kliva på närsomhelst, utan extra kostnad!"
Chauffören stängde av mikrofonen, och så rullade vi iväg mot Long Island.

Konfettiperukerna kliade och jag var helt säker på att jag skulle bli galen när som helst. Chaffören sjöng kareoksånger som fick mina öron att domna.
Jag var iallafall glad att jag fick komma bort från Manhattans gator och se kusten igen. Jag hade inte gjort det sedan jag bodde hemma. Det som vart mitt hem rättare sagt.
Jag vände blicken mot Hazel. Hennes konfettiperuk slog ner mot hennes ansikte. Frustrerat blåste hon bort det och jag skrattade lågt. Hon vände sig mot mig och log ett besvärligt leende.
''Vart fick du pengarna ifrån'' Frågade jag leende men blev allvarlig och lyfte ett ögonbryn. Antagligen såg vi helt tokiga ut för att ett litet barn pekade på oss och fick fram 'Clowner'.
''Jag tog med dem hemifrån'' svarade hon och nickade liksom att säga Eller det var mitt hem.
''Okay'' Jag hade aldrig haft mycket fickpengar. Ofta var det någon fem dollarsedel jag hittat på nåt kafé som jag använde på något nytt godis eller så. Men det var innan Nicolas kom. Han sa att han kunde ge mig veckpeng men jag hade sagt att jag klarade mig utan. Jag ville att det skulle vara som innan Mamma och Nicolas träffades och flyttade. Jag var så inne i tankarna så jag märkte inte att jag muttrade.
''titta Pappa! Nu är clownen arg!'' det lilla barnet som tidigare pekat på oss pekade nu på mig. Jag kunde inte hålla mig för skratt så Jag tittade bort och försökte ignorera barnet.
Bussen sladdade till och det hördes ett skrik från chaffören. Hazel ställde sig snabbt upp och drog med mig. Vi gick fram till chaffören han stammade och pekade på en varelse utanför bussen.
''Hunden bara stod där helt p-plötsligt'' darrade han. Men det var ingen hund utanför bussen. En hårig sak med ett hängande huvud och gröna ögon under en stor kalufs. Den stod utanför och flåsade. de hade siktat in oss. Ett till monster antagligen. Jag försökte få reda på vad det var för varelse. Jag tittade frågande på Hazel.
''De är en Katoples'' sa hon förklarande.