[PRS] Allyson & Piggelino

Här är mallarna Piggelino

Namn:
Ålder:
Elevhem:
Årskurs
Utseende:
Patronus:
Personlighet:
Bakgrund:
Övrigt:

Namn: Lucy Addison
Ålder: 13
Elevhem: Ravenclaw
Årskurs: Tredje
Utseende: Rött långt hår ända till midjan med mörkblåa ögon och fräknar på näsan. Är 1,74 cm.
Patronus: kanin
Personlighet: Hon är väldigt blyg och pratar nästan aldrig utom på lektionerna. Har inga vänner och är mest i biblioteket.
Bakgrund: Hon är ett halvblod, Pappa halvblod, mamma halvblod. Hennes pappa dog när han var fem år när han bröt nacken när han ramlade från trappan. Så Lucy kan se testralerna. Hon är ett ensam barn. Hennes mamma har blivit sinnessjuk och är i Sankt Mungos, alla i hennes släkt är döda så hon bor i ett barnhem.
Övrigt: Lucy kan en speciell förmåga, hon kan trollstavslös magi. Hon är väldigt duktig i alla ämnen, vilket Hermione Granger inte gillar.

Ja jättebra!

Namn: Ivory Youngleaf
Ålder:13
Elevhem: Rawenclaw
Årskurs: Tredje
Utseende: Midjelångt blont hår och klarblåa ögon. ca 167.
Patronus: Vit tiger
Personlighet: Ganska självsäker och snobbig vid vissa tillfällen. Bryr sig inte så mycket om skolan och omvärlden. kan vara överlägsen och mobbande.
Bakgrund: Hon kommer från en rik renblodig familj och skryter gärna om det. Hon är till en början väldigt högfärdig och har alltid massa vänner vid sin sida och har lärt sig att man kan köpa sig makt i vilket fall som heslt så hon struntar i skolan.
Övrigt: När hon så småningom blir vän med Lucy försvinner hennes hemska personlighte och beteende och hon blir vänlig och skötsam med tiden.

Det var den första September. Jag skulle äntligen till Hogwarts och komma från det här vidriga stället. Micheal knuffade mig när jag skulle gå till köket.
"Ooj förlåt Pucey." sade Micheal och lipade mot mig. Jag struntade i honom som vanligt och tog en macka och gick till sovsalen där jag delade med de andra snobbiga tjejerna.
"Ska du till din freak skola, det är så skönt att få bort dig härifrån!" sade Jasmine och hånlog mot mig. Jag struntade i henne också.
"Jag tror inte ens att du har några vänner där, alla vet att du är en fegis." sade Olivia. Jag tog min koffert och gick ut ur rummet.
"Jenny, kan du köra mig till King's Cross?" frågade jag Jenny förståndaren för barnhemmet. Hon nickade och vi gick till bilen. Hon körde mig dit och lämnade mig där. Jag gick igenom spärren, och såg Hogwartsexpressen och letade efter en kupé.

Pappa bar in min koffert i kupén där mina vänner väntade.
- Heey Ivy, hur har du haft det i sommar?
- Vi har knappt hört av dig aalls...
- Stämmer det att ni åkte till Grekland?
Jag satt tyst och kollade bistert på de fem tjejerna som satt samlade runt mig. Jag fortsatte att titta töttsamt på dem tills de slutligen förstod att jag väntade på att de skulle sluta med sitt flamsiga babbel.
- Alltså, kan ni ta det lite lugnt någon gång eller? Ilsket spände jag blicken i de alla fem som samtliga såg onödigt skyldiga och skamsna ut.
- Ja vi var på Grekland, ganska trist om ni nu måste veta. Vart är Lola?
Alla fem ryckte hastigt på axlarna. Jag himlade med ögonen och vände mig mot fönstret. Av de fem närvarande i kupén var det bara Selma och Wilma som jag tillät umgås mer med mig. De två och Lola utgjorde mina tre bundsförvanter och de övriga tre i kupén var en del av alla de som önskade att de fick vara med den renblodiga rikisen. Jag log självbelåtet för mig själv samtidigt som jag tänkte på hur Selma, Wilma och Lola kunde bli lite väl snobbiga ibland och tycka att de var värsta kungligheterna bara för att de fick umgås med mig.
- Selma, gå ut och leta efter Lola. bordrade jag.
Selma skyndade sig upp och öppnade kupén. I nästa sekund sprang hon in i den långa blyga tjejen i min årskurs. jag suckade högt och himlade med ögonen.

"Men se dig för!" skrek Selma. Jag nickade och gick förbi henne. Jag såg Iyorys gäng framför mig. De blängde på mig, jag försökte gick förbi de. Jag hittade tills slut en kupé. När tåget började rulla så kommer Ivorys gäng in i kupé. De frågade inte de behandlade mig som luft.
"Pappa sa att efter jag slutat Hogwarts så ska han ge mig en vacker herrgård där jag och min kille kan bo." sade Ivory, medan hennes "vänner" nickade ivrigt.
Jag orkade inte lyssna på henne så jag tog min bok. När jag skulle bläddra rätt sida märkte hon att jag inte lyssnade på henne.
"Hallå, bryr du dig inte vad jag gör på loven och vad min rike familj lovar mig?" frågade hon förolämpad.
Jag skakade på huvudet och fortsatte att bläddra sida. Ivory tog boken från mig.
"Är du stum eller, du har ju en mun att prata med!" sade hon och hennes vänner log.
Jag var verkligen trött på de alla att jag brydde mig inte att vara blyg.
"Jag bryr mig inte om dig, jag bryry mig inte om din familj och jag bryr mig inte om du har en rik familj." sade jag och tog min bok från henne, och fortsatte att läsa. Hon såg förolämpad ut, och hennes så kallade vänner såg chockade ut. Det var inte många gånger man inte brydde sig om Ivory Youngleaf.

Jag log skadeglatt inombords och spände ögonen i Lucy.
- du kanske borde bry dig din fattiga lilla igel. Hur mycket tjänar dina föreldrar? Åh just det jag glömde, du har ju inga.
Selma, Lola, Wilma, Sofie, Rose och Sandy prats ut i tillgjorda hånskratt. Jag rörde inte en min utan fortsatte att tränga mig in i Lucys ögon med blicken. Hennes axlar slokade och ögonen flackade med blicken mellan golvet och min genomträngande blick. Tillslut log jag skadeglatt och hånande mot henne. Hon kunde ju alltid försöka vara stöddig och tolerant, men som om om jag inte visste hennes svaga punkter.
- Kom tjejer, vi går det luktar barnspya här inne.
Innan jag passerade ut genom dörren stannade jag upp vid Lucy och slet den begagnade boken ur hennes händer. Med en symboliks gest och ett sisat hånleende gick jag fram till fönstret, öppnade det och släppte ut boken ut i den kyliga septemberluften.
Sen lämnade jag kupén efter ett sista ögonkast på Lucy som hjälplöst sprungit fram till det öppnade fönstret.

(ucsh känner mig så himla hemsk som skriver sånt där hemskt och taskigt... )

(Jag vet att det inte är du, du är väldigt bra på att skriva om att vara taskig och det varar inte länge, fast du är snäll!)

Jag hade tårar i ögonen, det var den ända som jag hade kvar från pappa och nu kastade Ivory den. Jag tog min hand och la den ut i fönstret och tänkte accio bok jag fick boken i min hand efter 10 sekunder. Den var smutsig och sönder. Jag tog min hand och tänkte kalipso. Boken såg som den var innan.
"Jag ska aldrig glömma er mamma och pappa." sade jag och en tyst tår kom.
Jag bytte om och läste boken för femtioelfte gången. Min pappa gjorde boken för länge sedan den hette den lilla flickan från den magiska skolan den var fantastiskt och min favoritbok. När tåget började sakta in så gick jag ut ur kupén för det skulle bli en massa väsen sen. När tåget saktade in var jag den första som kom ut och jag gick till vagnen och testralen. Jag gav den en köttbit som tack för att den kör mig och klappade den.
"Så du har börjat bli sinnessjuk som din mamma." sade en hånande röst bakom mig.

( Tack♥♥♥)

Jag kollade skeptiskt på Lucy som stod och viftade med köttbitar och händer i tomma intet.
- Jag tror luften har mat så det räcker Lucy.
Mitt följe skrattade tillgjort och jag himlade med ögonen. Alltid lika tillgivna.

( Förlåt för super kort hehe...)

(Det gör inget )
Testralen åt köttbiten och log mot Testralen, vilket de andra inte märkte. De fortsatte att skratta sina fake skratt. Jag ignorera de och satte mig ner i vagnen. Plötsligt kände jag en kall känsla som om jag aldrig skulle bli glad igen. Det var Dementorerna jag var nära på att svimma, men försökte att hålla mig så att jag inte ramla från stolen. Jag tog mitt spö, jag hade inte lärt mig en Patronus besvärjelsen med handen det var svårare.
"Expecto Patronum!" sade jag med en stadig röst och Dementorerna flydde därifrån.
Jag kunde höra många wow ljud och såg Ivory ge mig en Det- här- ska- du- få blick.
Jag kunde känna en hand på min axel.
"Det var väldigt imponerande för att vara en 13 årig." sade en man jag aldrig sätt, jag tror det är den nya läraren i försvar mot svartkonter. "När lärde d dig Patronus besvärjelsen?"
"När jag var 11 år, sir." sade jag tyst. Han log bara mot mig.