~Bayrios~ [Fantasy Roll]

~Bayrios~

Rollspel mellan Nordanhym & Kallamina.
Alla är välkomna att läsa men endast vi skriver i rollet.


Prolog:
Året var 7089 och Bayrios hade under tre århundraden befunnit sig i en ansträngd fred mellan Norr och Söder. Freden hade inte anlänt lätt, men efter över 200 år utav krig och elände mellan de båda sidorna hade deras ledare, för 300 år sedan, ingått i en fredlig pakt mellan varandra. De olika sidorna avskydde fortfarande varandra och läget var ansträngt, men fredligt.

Men, allt det skulle förändras då man får veta att en annan ras från en annan planet var påväg med stridsstyrkorna, Bayrios i siktet. Rasen, kallad Mongral, var en sjuklig sådan. De spred död, mörker och sjukdomar vart de än befann sig och där de drog fram lämnades inget liv kvar. Mongralerna var mörka varelser med Röd Magi till sin hjälp. Norr med sin magi över levande varelser och Söder med sin magi över växtriket skulle bli tvungna att stå enade för att försvara sin planet, sina familjer och sitt arv mot Mongralerna. Men, om detta ens är möjligt är oklart. Hur ska Norr och Söder kunna förenas, om än bara för tillfället, i slaget mot Mongralerna?


Detta är första delen utav vårt roll. Vi smider på planer till en andra och tredje del där vi fortsätter Eriks och Aryas berättelse efter att denna del är avslutad.

Del 2: Bayrios i Öst


Kort info om Bayrios och dess Invånare:



Mall:


Mina karaktärer:



Ting att ha i minnet:

Är inte helt klar ännu men här är en början så att du vet att jag lever ;P

"...det skulle göra dig gott att faktiskt umgås med lite folk emellan åt Ashiwarya, därför vill jag att du infinner dig vid festligheterna ikväll" drottning Kehlani såg strängt på sin systerdotter, "Jag vill att du kommer dit, är där, talar med folk och uppför dig som en prinsessa, förstått?"
Arya nickade kort.
"Förstått?" envisades drottningen.
"Förstått"
Arya vände sig om och skulle just gå ut ur gemaket när drottningen hejdade henne.
"Och Ashiwarya, det är hög tid att du börjar fundera över giftemål nu, du är ingen liten flicka längre..."
Arya svarade inte utan gick bara tyst ut i korridoren.

Senare samma förmiddag när Arya äntligen kommit loss från den övriga delen av hovet kunde hon sträcka ut sig på sin bädd i sitt gemak och andas ut. Hon njöt av ensamheten och tystnaden i det stora rummet. Men så kom tankarna på drottningens begäran tillbaka och den tillfälliga friden tog slut. Hon satte sig upp och suckade. Det värsta Arya visste var festligheter och stora folkmassor, för att inte tala om tanken på att gifta sig. Att leva så tätt tillsammans med någon, dela precis allting -inklusive bädd- och nästan aldrig vara ensam kändes mindre lockande än döden. Arya rös. Nej, hon tänkte aldrig i sitt liv gifta sig med någon.
Hennes tankar avbröts tvärt när dörren till hennes gemak öppnades och Aryas bästa vän kom in. Den ända personen hon faktiskt uppskattade att ha i sin närvaro.
"Hej Prinsessan Eremit! Dragit dig undan som vanligt?" Parvati stängde dörren och tassade fram till sin vän på sängen.
Arya såg trött på Parvati.
"Jag är ingen prinsessa vetu va?" nu när endast Parvati var där kände Arya inget behov av att prata artigt och tydligt.
Parvati slog sig ner på sängen med ett litet leende.
"Nä, nä, men du är uppfostrad till en" hon började leka med Aryas långa hår.
Hennes vän gjorde inget för att förhindra det.
"Drottning Kehlani har begärt att jag ska vara med på kvällens festligheter...ugh...jag har ingen lust..." Arya snörpte på munnen.
Parvati släppte hennes hår och lade huvudet på sned.
"Så illa är det inte, det kommer spelas musik, vi kan dansa och jag har hört att din morbror har bjudit in hela Banerjee släkten"
Arya vände på huvudet och såg frågande på sin vännina.
"Vad är det för speciellt med Banerjee'erna?"
Parvati såg ironiskt på Arya.
"Banerjee? Vet du på riktigt inte vad som är speciellt med dem?"
"Nej"
Parvati suckade.
"Ahriman Banerjee har sju uuuur läckra söner alla i giftas ålder och..."
Arya slängde sig på sängen igen. Hon älskade sin bästa vän, men ibland irriterades hon över hur blåst Parvati kunde vara.
"Uuuuugh...Parvati! Jag bryr mig inte om hur "läckra" Banerjee sönerna är, jag har ingen lust att gå på festen och ännu mindre att gifta mig!"
Parvati himlade med ögonen och ställde sig upp.
"Ge dem en chans i alla fall, släng inget vatten eller något i ansiktet på dem!"
Arya räckte ut tungan åt sin vän.
"Vi får väl se..." svarade hon med ett litet leende.
Parvati log och gick ut från gemaket.

Mörkret lade sig runt Hamathya Mahal och de tre regnskogarna. Man kunde höra ljudet av den höga, dunkande musiken från balsalen och slottsgården. Festen var igång och Arya gjorde (med lite hjälp från Parvati) sig i ordning för att gå ner till underhållningen.
"Så där, nu ser du ut som en prinsessa" Parvati nickade belåtet.
Arya suckade.
"Parvati, jag är inte någon..."
"Jag vet, jag vet, men jag sa bara att du såg ut som en!" hon rättade till ett av Aryas smycken, "Jag kommer ner så fort jag kan, mor ville att jag skulle hjälpa henne med något först"
Parvati gjorde en grimars. Hon gillade inte dem sysslor hennes mor gav henne.
Arya nickade.
"Bra, ses senare"

Väl nere vid festligheterna och musiken lydde Arya inte riktigt vad hennes moster begärt av henne. Hon stod i ett hörn intill ett av dryckesborden och såg på medan musikerna trummade på sina instrument. Hon hade inga planer på att tala med någon.
Blicken gled över det stora trånga rummet. Kungen och drottningen, Aryas moster och morbror, satt majestätiskt på var sin tron och blickade ut över sina undersåtar. Kehlani såg inte glad ut när hennes ögon föll på systerdottern. Kvickt bytte Arya plats att sura på och ställde sig i stället bredvid sin kusin, Lakshmari, och hoppades på att han skulle hjälpa henne undan sin mors blick.
"Hallå där enstöring, tröttnat på att tjura ännu?" Lakshmari såg ner på sin kusin som var minst trettio centimeter kortare än han själv.
Arya suckade och skakade på huvudet.
"Jag gillar inte denna festen" svarade hon kort.
"Du gillar ingenting, din tråkiga enstöring" sedan lämnade Lakshmari sin kusin ensam med ett surt ansikts uttryck.
Var det nånting Arya ogillade mer än stora folkmassor var det att bli kallad tråkig.
Så fick hon syn på Parvati och hennes tvillingbror Ravi i ett av rummen intill balsalen. Precis när hon skulle skynda sig dit flög en solbränd, muskulös mansarm ut framför hennes ansikte och Arya var tvungen att ta ett steg bakåt för att inte träffas. Armen tillhörde en smörig ung man Arya inte kände igen från platset. Han måste vara en av kvällens gäster. Mannen höll en vinbägare i handen och log självsäkert mot Arya.
"Bhaskar Banerjee, och du är?"
Arya blängde på mannen.
"Inte intresserad"
Sedan duckade hon under hans arm och skyndade sig fram till Parvati och Rai.

När Arya kommit närmare sina tvillingvänner hejdade hon sig. Syskonens mor stod framför dem och viftade ilsket med armarna. Arya kunde snappa upp lite grann av konversationen.
"...här har jag arbetat hårt hela dagen för att ni ska få mat och hur tackar ni mig!? Genom att försöka smita iväg på en fest!? Höh? Har jag uppfostrat sådan lata barn att de inte ens kan bry sig om deras mor!" Hariamta var röd i ansiktet av sitt skrikande, "Hur många gånger ska jag behöva tala om för er att fester inte är till för oss tjänstefolk!?"
Parvati gjorde ett försök att lugna ner sin mor.
"Mor, vi menade inte att smita iväg, det var bara det att Arya har väntat på mig hela kvällen och Ravi ville följa med så..."
"SÅ?!" Hariamta lugnades inte av dotterns ord, "Så vadå, hur många gånger ska jag behöva säga åt dig att fester är inte till för tjänstefolk!? Du unga dam ska hålla dig borta från fester och pojkar! Dem är inget för dig! Och du får aldrig kalla prinsessan för ARYA!!"
Arya tog ett par steg in i rummet och ställde sig mellan Ravi och Parvati.
"Du får ursäkta mig fru Kshatriya, men jag är inte någon prinsessa, och jag är helt okej med att kallas Arya"
Hariamta bugade sig nästan hela vägen ner till golvet vid åsynen av Arya.
"Förlåt mig Ers Nåd, mitt misstag, jag ville bara lära mina avkomlingar artighet"
Arya lät Hariamta resa sig igen.
"Det är ingen fara frun, båda era barn är vuxna och artiga och jag ser ingen anledning till att dem ska behöva undvika hovets fester, så om ni inte har något emot det tänker jag ta med dem båda dit just nu..."
Hariamta bugade sig igen.
"Som ni önskar Ers Nåd" sedan blängde hon på Parvati och skyndade ut ur rummet.
"Tack, tack, tack, tack, tack, tack, tack Arya!" tvillingarna skakade entusiastisk båda Aryas händer tills hon fick dem att sluta.
"Ta det lungt ni båda, ni är precis som er mamma!"
Parvati fnissade.
"Förlåt, jag ville så gärna gå på festen bara!"
Arya log lite snett mot sin vännina.
"Då föreslår jag att vi gör det"

Men de tre vännerna han knappt anlända till festligheterna förrens tumultet startade.
En svettig ung man rusade skrikandes in i balsalen och fram till kungaparets troner. Han tjöt snabbt en rad ohörbara saker innan soldater drog undan honom från härskarnas fötter. Men drottningen hejdade dem.
"Vänta, låt höra vad han har att säga!" Kehlani reste sig upp och gick fram till mannen i soldaternas armar. Efter någon minut lyckades mannen lugna sig och tala som vanligt, men fortfarande väldigt snabbt.
"Mongraler!...Röd Magi!...Portaler!...Krig!...Bråttom!...Ers Höghet!"
Efter nästan tio minuter lyckades mannen få fram att han hette Arash och var från en av vakt styrkorna nära gränsen mot Norr, att den röda magins portaler dykt upp som från ingenstans och att Mongraler strömmat ut i mängder ur den. Hela vaktstyrkan hade gått under och han hade sänts för att varna kungen och drottningen i Söder om vad som var påväg.
När budskapet nått fram såg drottningen snabbt upp på sin make som nickade allvarligt.
Kung Saubhari reste sig majestätiskt upp och talade.
"Unge man, du har gjort din plikt och hedrat din familj och samt räddat vårt folk, du skall bli belönad för detta!" sedan vände han sig till församlingen, "Jag beordrar att hela det kungliga militärrådet samlas i rådsrummet inom en halvtimme, imorgon bitti skall ni alla och rida med mig till stridsfältet vid gränsen mot Norr, ett nytt krig har brutit den 300 år långa freden och vi måste förbreda oss mot dess konsekvenser" med dem orden svängde kungen ut ur salen och festen var drastiskt över.

Arya stod som förstelnad under hela scenen. Hon förstod knappt vad som hände. Krig? Hur kunde det vara möjligt? För mindre än trettio minuter sedan hade hon stått och surat över hur hemsk hon tyckte festen var och nu plötsligt var den 300 åriga freden tagit slut och krig hotade Söder och Garudierna.
Arya var inte den ända som inte förstod vad som hände. Parvati såg oroligt omkring sig när människor rusade ut ur salen och panik bröt ut.
"Arya, vad är det som händer?" pep hon.
Ravi, som var en vis man, lyckades hålla fattningen bättre än sin syster och såg sig om efter sin mor. Om hon var kvar i salen visste hon vad som hänt, om inte måste han och hans syster hitta henne komma på vad de skulle göra.
"Parvati, kom med mig, vi måste hitta mor!" Ravi grep tag om sin tvilling och drog henne med sig för att leta reda på Hariamta. De lämnade den chockade Arya kvar i den nästa tomma salen.

Efter en liten stund lyckades Arya återfå fattningen om vad som hänt och skyndade efter sin morbror till rådsrummet. Hon var egentligen inte med i militärrådet, men hon visste att vid krigsdiskusioner var alltid hela kungafamiljen samlad. Hon hoppades bara att hon räknades till dit.
Väl där inne hade hennes morbror redan börjat göra upp planer för vad som skulle göras. Hur många styrkor som skulle tas med, hur man skulle attackera osv. Arya hade aldrig varit med om något krig tidigare så det hela var väldigt annorlunda. Hon hade aldrig sett sin morbror så stressad förut.
När planerna var klara hade klockan slagit långt över midnatt.
"Sist av allt, Lakshmari, min son, jag vill att du följer med mig och övriga rådet till gränsen mot Norr imorgon, jag behöver din hjälp att leda styrkorna"
Drottning Kehlani protesterade.
"Saubhari! Du kan inte ta med vår ända son ut till slagfältet! Han är ännu ung och arvinge till tronen! Dessutom behövs någon här att hålla ordning på resten av riket och slottet!"
Saubhari skakade på huvudet.
"Han är en vuxen man nu, det var länge sedan han blev det, jag vet att han klarar av vad som väntar och vad beträffar ordningen här och i riket kommer du och Ashiwarya att stanna och..."
"Jag följer med" sade Arya bestämt innan kungen han säga klart.
Alla drog andan i rummet. Att avbryta kungen var ett ganska grovt lagbrott och kunde straffas hårt om kungen så ville det.
Saubhari såg på Arya.
"Jag följer med" upprepade Arya.
Kungen sträckte på sig så att han såg så respektingivande ut som möjligt. Alla trodde han skulle vara arg på sin adoptiv dotter.
"Du vill följa med?" frågade han kallt.
"Jag följer med" sade Arya bestämt. Det fanns inte den minsta tvekan i hennes röst.
"Då gör du det" sade kungen utan att röra en min.
Drottningen däremot såg inte lika säker.
"Saubhari! Du kan inte ta med Ashiwarya också! Hon är kvinna och inte tränad för krig, och vad ska hända om jag förlorar er alla!" drottningen lät nästan panik slagen.
"I krig behövs alla, kvinnor som män, tränade som otränade" dem orden avslutade mötet och alla återvände till sina hem för att göra sig i ordning och packa inför morgondagen.