Himmelens & Underjordens Kamp

Rollspel mellan Vildvittra & Arya Stark

En gammal och mycket mäktig magiker som numera tros vara död eller försvunnen.
Hade under sin tid tillverkat tio olika flöjter av ett magiskt trä. Dessa har nu kommit ut bland det vanliga folket.
Dessa flöjter kan skapa stor kaos eller stor lycka beroende på vem som spelar dem. Men spelas de alla samtidigt kan de ha förgörande krafter och förgöra himmelriket och underjorden.

Mall
Namn:
Kön:
Ålder:
Varelse:
Utseende:
Övrigt:

Mall
Namn: Aisha
Kön: Kvinna
Ålder: 19 + några hundra, hon slutade räkna nånstans efter 300
Varelse: Demon
Utseende: Hon är ganska lång och rätt smal, har rätt muskulösa armar trots att det inte riktigt märks när de är avslappnade. Hennes hud är mörk och hon har tjockt, svart hår som är lockigt och ganska ostyrigt. Hon har ett smalt ansikte med ganska höga kindben och har mörkbruna ögon som ibland kan misstas för att vara svarta. Näsan är rak och lite mer spetsig än hon skulle velat, medan munnen är rätt fyllig.
Övrigt: Well, kommer inte på något särskilt just nu, men det kommer väl komma upp saker under rollspelets gång!

idk om jag kanske borde gjort något mer utförligt, men det här funkar ju bra ändå! Om det finns något du vill veta/ha med mer så är det ju bara att säga till cx

Namn: Xenia
Kön: Kvinna
Ålder: 20 plus några århundranden.
Varelse: Ängel
Utseende: Är lång, smal, har mörkrött långt hår och gröna ögon.
Klär sig i en vit nästan genomskinlig klänning då hon är hemma, är på festligheter, ska visas upp eller enbart vara vacker.
När hon själv får välja klär hon sig gärna i naturfärger, byxor och skjorta.
Övrigt: Xenia är av kungligt blod men tillskillnad från sina syskon inte blond och blåögd, inte lika vacker och ljuv som de.
Det berodde på att Xenias moder inte var drottningen utan en vanlig tjänare som konungen funnit tycke för.
Det hela tystades ner och hon upptogs i kungafamiljen, men hon var som en katt bland hermelinerna. Det svarta fåret i flocken.
Alla visste vad som hade hänt, även om ingen sa något. Något sådant hände inte hos änglarna och särskilt inte i kungafamiljen.

Vi behöver inte ha så utförligt då de ändå inte känner varandra och lär känna varandra sedan

Ah okej, sant! Fast jag kommer ändå tänka lite mer på Aishas "bakgrund", eftersom jag inte riktigt tänkt ut något om det!
Men vad bra då, har du något emot att börja skriva?

(Jo, men precis. Sådant brukar komma eftersom xD)

Xenia stod uppå sitt favoritmoln och såg ner på människornas rike, på jorden. Denna plats som nu hade blivit ett helvette. En suck far över hennes läppar, en suck som inte var ämnad för någons öron. Hon visste väl varför just hon skickades på detta uppdrag. För att uppdraget ansågs dömt att misslyckas och att det fanns hopp om att förlora henne. Hon var som det svarta fåret i en skock med vita och hon passade inte alls in. Hennes röda hår och gröna ögon påminde om något annat, något eldigare. Alla hennes syskon, hennes far och styvmor, ja alla i den kungliga släkten hade varit blond och blåögd så långt tillbaka man kunde minnas, men inte hon.
Men självfallet sa ingen något om detta och hon behandlades inte olika än någon egentligen. Det skulle aldrig gå i deras rike. Men ändå som att alltid bli vald sist, få det sämsta, glömmas bort och ses ner på. Allt det fanns där även om det doldes väl bakom vackra ord och leenden. Som de änglar de var fanns det trots allt ett dubbelspel, en skör tråd som kunde få hela deras rike att falla.
Hennes något dystra leende försvinner snabbt och ersätts med ett ljuvt, lätt och glatt leende då hon hör sin fars steg. Dels hade hon lärt sig att snabbt dölja allt bakom leenden och skratt och dels för att han var den enda som genuint älskade henne. Han älskade henne mer än sina syskon för att kärlek funnits mellan tjänarinnan och han innan hon dog och inte maktgifte som med hans fru.
Han kramade om henne och hans vita skägg kittlade henne. Han började bli gammal och Xenia oroade sig var dag för hans hälsa. Men nu log hela hans rynkiga ansikte mot henne.
"Adjö, adjö mitt barn och må lyckan vandra på din färd." var hans avskedsord då hon började sväva ner mot himmelen som ett av de vita moln. Då hon landade på kullen där hon skulle möta den andra, den okända såg hon sig om, men denne hade inte dykt upp ännu. Istället hör hon ett gnäggande och hon ser en vit häst komma travande mot henne, ett vackert fullblodsto. Hon skänker en tacksam tanke till sin far och går fram för att klappa stoet. Egentligen gick hon inte, utan svävade några tum över gräset för att inte skada de levande som fanns där med sin tyngd. Varken djur eller växtligheter skulle de skada. Hennes stora vita vingar var utfällda och hon bar den nästan genomskinliga vita klänningen som räckte henne till tårna.

Yes, men nu har jag typ kommit på något i alla fall ^^
~
Aisha stod ute på den stenbelagda utegården med armarna i kors och blicken vänd uppåt. Långt där uppe så syntes det en ljus punkt, och hon visste att det var precis dit hon skulle. Till jorden, på ytan. Hon kunde inte låta bli att göra en grimas åt det hela. För några dagar sedan, när hon först blivit tilldelad uppdraget, så hade hon mest bara känt sig stolt och nöjd. Att de valt just henne för det här. Hon var ju själv medveten om att hon ofta sågs som en viktig person, och hon visste att hon var duktig på det hon gjorde, så det borde inte förvånat henne. Det var ett väldigt logiskt val, särskilt med tanke på att kungafamiljen själva hade använt sig av henne i otaliga år och kände till hennes kunskaper väl. För det mesta så hade hon agerat som en slags livvakt åt dem, dock aldrig åt alla samtidigt. Men ganska ofta hade hon fått andra sorters uppdrag. Så fort de ville ha någon undanröjd, hotad, skyddad eller krävd på information, allt på ett diskret sätt, så var det henne de kallat till sig.
Men det hade inte tagit lång tid för henne att räkna ut att det inte var enda anledningen till att hon valts till detta. Visst var hon duktig, de ville ju inte skicka upp vem som helst för att sköta det här uppdraget. Men hon var heller inte tillräckligt viktig för att hennes död skulle ha någon större effekt på deras rike. Det var flera som ansåg att det inte fanns en chans att uppdraget skulle lyckas, att både hon och änglarnas utvalde skulle dö inom kort. Det var inte det att någon önskade henne död, bortsett från några som hon kanske retat upp genom åren. Men om hon skulle dö så skulle det inte ses som någon större förlust. Det var ingen vidare trevlig tanke, men hon hade ju inget annat val än att acceptera den.
Efter några minuters väntan så dök en av hovets tjänare upp. Utan så mycket som ett ord så såg han på henne med allvarlig uppsyn och sträckte fram en väska åt henne. Aisha höjde lätt på ena ögonbrynet och tog emot den. Tjänare verkade se det hela som något lite högtidligt, som att han skulle förstöra något om han pratade. Men eftersom Aisha inte sade något så suckade han och nickade mot väskan.
"Drottningen såg till att det packades en väska med saker som du kan ha användning för." sade han, lite stelt. "Och hon hälsar att det nog är hög tid du ger dig iväg nu." lade han till. Aisha suckade och nickade. Det var väl det. Fanns ingen mening med att bara stå här och se sur ut. Hon nickade kort igen mot tjänaren innan hon hastigt fällde ut sina vingar. De var mörka och liknade mer drakvingar än något annat. Det tog inte lång tid förrän hon var uppe i luften.
Trots att ljuspunkten så ut att ligga otroligt långt bort så tog det inte alls lång tid för henne att ta sig dit, och sen igenom den. Väl uppe så var allt mycket ljusare än hon var van vid, och hon blinkade till några gånger. Visst hade de ljus nere i underjorden, men det var aldrig såhär plötsligt och bländande.
När hennes ögon tillslut vant sig så fällde hon ihop vingarna och såg sig omkring. De fastnade direkt på en gestalt en bit bort, ståendes på en kulle. Det var definitivt ängeln hon skulle möta, inget tvivel om saken. Det var svårt att ta miste på de där stora vita vingarna.
Så hon började genast gå mot henne och stannade först till när hon kommit upp på kullen. När hon såg hur ängeln var klädd så höjde hon lite på ögonbrynen. En sån där klänning var knappast gjord för sånt här. Aisha själv var klädd i mörka läderstövlar, gråa byxor och en mörkgrön skjorta med brun jacka över. Skjortan var kanske i ett lite finare, glansigare material än vad som vore lämpligt för just det här, men den var ändå betydligt bättre än ängelns klänning.
Aisha visste inte riktigt vad hon skulle säga, så hon ställde sig med armarna i kors och väntade istället på att ängeln skulle säga något.

Xenia ser på långt håll den mörke som närmar sig, hålet som uppenbarar sig i marken och varelsen som stiger upp därifrån. Varelsen är vad de kallar en demon mörk med vackra nästan läderartade vingar. Xenia hade aldrig sett något liknande bara hört det talas om det. Visst fanns det folk som övergav underjorden och anslöt sig till dem. Men det var få, fler från himmelriket begav sig till underjordens rike än tvärt om.
Då varelsen närmar sig ser hon att den är av kvinnligt kön och mycket vacker i kläder som Xenia själv önskar att hon fick bära.
Hon ler vackert mot kvinnan så som brukligt är och niger lätt för henne.
"Var hälsad o du utsände från underjordens rike." hennes röst är vänlig och mild nästan porlande och hennes ögon glittrar milt. Allt var ett inlärt skådespel för henne som för många änglar. Det fanns en mängd regler hur man skulle vara och inte vara.

(Förlåt för så kort, det kommer bli bättre xD)

Ingen fara! Förväntar mig inte direkt meterlånga svar varje gång x3
~
Medan hon väntade på att ängeln skulle säga något så tog Aisha sig en lite närmare titt på henne. Först hade hon varit för distraherad av hennes ovisa val av kläder för att lägga märke till mycket annat. Men nu när hon vänt uppmärksamheten från det så såg hon flera saker. Som hennes långa röda hår och hennes gröna ögon. Och Aisha tyckte att det såg ut som att hon utstrålade något slags ljus, men där kunde hon ha fel. Det kunde helt enkelt bara bero på att hon sällan såg änglar. Visst fanns det flera stycken som hade anslutit sig till underjorden, men dem hade hon inte sett mycket av. En sak var i alla fall säker - Hon var väldigt vacker.
Så log ängeln mot henne, och neg till och med, innan hon hälsade på henne. Det hela kändes ganska underligt, och Aisha fick nästan lust att skratta. Hon var inte riktigt van vid sånt här. Att bete sig såhär var något man i princip bara gjorde vid hovet, och trots att hon spenderat en hel del tid där så hade det aldrig riktigt kommit naturligt. Dock så visste hon ju att änglarna var på det här sättet, så det var väl bara att acceptera.
"Ja. Exakt. Var hälsad, du utsände från himmelriket" sade hon och såg lite roat på henne. "Tänker du fortsätta sväva sådär hela resan?" fortsatte hon sen och nickade mot hennes fötter, som ej nuddade vid marken. Hennes röst var inte lika mild och fin som ängelns varit, men hon lät i alla fall inte som att hon försökte håna henne. Det var en seriös fråga.

(Tänker mig att de änglar som kommer till underjorden blir fallna änglar. Att de gör fel och blir utsparkade ur himmelen eller lämnar självmant. Att deras vita lysande jag grånar och tillsist blir svarta som andra i underjorden typ xD)

Xenia såg från kvinnans huvud ner till hennes fötter som hade praktiska skor och så vidare till sina egna barfota fötter som svävade över marken.
"Inte om ni finner det störande." sa hon milt och log snett. Hennes nästan genomskinliga klänning i lätta tyger böljade lätt i vinden. Hon fick lätt gåshud det var en kylig vind för den som inte hade kläder.
"Det är för att kliva på oskyldiga djur och växter. Men då vi kommer till mer bebodda trakter kommer det inte vara bra." sa hon slutligen som svar. Hon visste inte vad hon skulle göra så hon förde blicken mot himmelen. Denna dömande himmel där alla såg ner på henne, alla förutom hennes älskade fader. Han var den enda som inte fick henne att ge upp.
Då detta uppdrag gjorts upp om tog de henne eftersom de ville ha någon med kungligt blod. Det skulle vara fint och bringa ära. Inte för att någon trodde att hon skulle överleva, det var därför de skickat henne, henne kunde de undvara.
En lätt suck kunde urskilja ur henne då hon åter sänkte blicken och studerade kvinnan än med ett leende fastklistrat på munnen.
"Mitt namn är Xenia.............." hon gjorde en lång paus men tystnade. Här visste hon att hon borde presentera sig som prinsessa för att visa hur fin hon var. Men hon ville inte att kvinnan skulle döma henne mer än hon redan gjorde. Dessutom räknades hon aldrig till familjen ordentligt, hon var en horunge och även om ingen sa det rakt ut var hon inte mer värd än smuts.
Kvinnan verkade verkligen redo för detta uppdrag så som Xenia innerst inne önskade att hon kunde och fick. Hon var lika tunn och vek som hon såg ut att vara och kläderna var det enda hon hade fått med sig. Sådana kläder som kvinnan hade eller liknande hade Xenia i sin ungdom gjort. Men de blev brända och hon fick ett hårt straff för det hemska hon gjort.

Ahh okej, då vet jag eheh cx
~
Aisha ryckte på axlarna och smålog.
"Nej, det stör mig inte. Jag tänkte mer på det där med att det inte vore så bra när vi kommer till mer bebodda trakter. Som du sa." sade hon lugnt. Så länge hon själv var medveten om det så kunde hon få sväva hur mycket hon ville. Anledningen till svävandet tyckte Aisha var lite löjligt, det var ju bara lite gräs och insekter. Men att nämna det kändes onödigt.
De stod tysta en stund, och Aisha märkte hur ängeln vänt blicken uppåt mot himmelen. Hon undrade om hon längtade tillbaka. Det skulle hon kunna förstå. Särskilt med tanke på hur hon såg ut som att hon aldrig varit med om något som detta tidigare. Visserligen så hade Aisha inte heller det, men hon hade varit i liknande situationer. Aldrig något så stort som det här, men ändå. Hon var van. Kvinnan framför henne hade inte ens en jacka. Eller några skor. Men förhoppningsvis så var det hela en situation där "skenet bedrar". De kunde ju omöjligt ha skickat någon som inte har någon erfarenhet alls av sånt här.
Efter en stund så bröts tystnaden av en suck, och ängeln såg återigen på henne. Aisha nickade lite kort åt henne när hon sa sitt namn.
"Mitt är Aisha." svarade hon. Det blev åter tyst, och Aisha harklade sig.
"Så.. Vem är du? Eller, ni?" frågade hon. Hon visste inte om hon förväntade sig en viss artighet i hur hon blev tilltalad, och frågan kändes lite klumpig när Aisha väl ställde den. Men det fick gå ändå. Om hon skulle utföra detta med någon så ville hon gärna veta lite mer om vem det var, och hon kände sig ganska nyfiken.