Make a Difference [SV]

Titel: Make a Difference (Gör en förändring)
Språk: Svenska
Rating: Beror på vad du klarar av, eventuellt starka scener med våld, blod och sexuella drag
Handling: Sarah Davis är en helt vanlig 15åring från södra Sverige, och som många andra tonåringar kretsar hennes liv mycket kring skola, kompisar och böcker. Speciellt böckerna om Harry Potter. Men vad händer då en sen tisdagskväll självaste professor Dumbledore dyker upp utanför hennes dörr och bedjar om hennes hjälp? Och hur säkra är tidsresor egentligen?

Låter det intressant? Skriv gärna en kommentar så publicerar jag första kapitlet!

See Ya! ;'

Jag verkar superintresserad, kommer läsa! (Klarar samt av en hel del, men fundera isf på att censurera till 15+)

Tackar för den första kommentaren, som utlovat publiceras härmed första kapitlet som en introduktion. Kritik tas emot. Enjoy my lovlies.

Kapitel ett

Sarah trängde sig förbi folkmassan på Heathrow flygfält med sin kopia av The Tales Of The Beedle Bard hårt tryckt mot bröstet. Den hade fungerat som en utmärkt räddare i nöden under hennes flygresa över den lilla andelen vatten mellan Sverige och England. Inte bara för att hon hade suttit ihop klämd mellan två arroganta och tjocka män - men för att de förföljande minnena från går kvällens möte fortfarande satt fast i hennes huvud. Det hade paralyserat henne, orsakat att hela hennes verklighetsuppfattning hade rasat framför ögonen på henne. Vem skulle inte bli förvånad och chockerad eller helt från vettet? För tidsresor var menade att vara omöjliga, inte sant?

~ Make ~ A ~ Difference ~

Det var en sen tisdagskväll då Mr Karlsson som vanligt satt och tittade på nyheterna i vardagsrummet. Det hade inte hänt något nytt, endast en uteliggare som hade vunnit på lotto och nu levde loppan på Kanarieöarna och en kille från Malmö som hade räddat en kvinna från att drunkna i en fontän. Mr Karlsson gillade kvällar som denna, inga grannar som störde honom, inget gnäll om att få stanna längre uppe från barnen och han kunde lugnt försäkra sig om att de var i säkerhet i det lilla villaområdet på Riksväg ett.

Sedan knackade det hårt på dörren tre gånger, följt av en underlig harkling som om någon hade något stort och slemmigt fast i halsen. Mr Karlsson rynkade förunderligt på pannan då han motvilligt steg upp från sin fåtölj, vem ville störa dem så sent denna afton? Kanske var det postmästaren som hade glömt att hämta de månliga kupongerna från ICA, eller en försäljare, eller någon som råkat gå vilse? Men vad var chansen att man skulle gå vilse här, byn var så liten att man kunde se från ena ändan till den andra...

Han fortsatte fundera på lösningar ända in i hallen, tills han öppnade ytterdörren och var nära på att brista ut i ett halvhjärtat skrik. Det var inte den gamle, krokryggige postmästaren som stod där. Istället var det en äldre man, men långt silvergrått skägg som var instoppat i bältet. Hans hår i samma nyans var lika långt som skägget och på nästippen vilade ett par halvmånsformade glasögon. Men det som Mr Karlsson fann mest förbryllande var mannens kläder. Det liknade på något som påminde om en klänning, eller en morgonrock, den var blå och hade gula månar på sig. På huvudet bar mannen en spetsig hatt i samma nyans som klädnaden.

"God afton", sa mannen med raspig röst och hostade till bakom handen. "Ni får lov att ursäkta mig, tidsresor gör mig alltid lika torr i halsen."

Mr Karlsson blinkade till, tidsresor?

Mannen fortsatte. "Får jag komma in? Det är oerhört kallt där ute för att vara slutet av augusti." Mr Karlsson steg automatiskt åt sidan och mannen steg smidigt över tröskeln. "Ni har ett ljuvligt hem, jag gillar speciellt vad ni har gjort med rododendrerna där ute, förtjusande."

"T-tack", mumlade Mr Karlsson fortfarande chockerad. Vad gjorde denna mystiske, högst opassande klädda, mannen på deras gata? Mer inuti deras hus? Var detta ett sent aprilskämt? För det var inte det minsta humoristiskt.

Mannen verkade ha märkt Mr Karlsson oro. "Åh så dumt av mig, låt mig presentera mig själv. Namnet lyder som Albus Dumbledore." Mr Karlsson reagerade inte på namnet. "Ni förstår väl engelska, Mr Karlsson?" Han nickade. "Utmärkt, och ni är, som det står på postlådan, Alexander Karlsson, gift med Vivian Karlsson och styvfar till Sarah Davis?"

Mr Karlsson kunde bara förmå sig att nicka igen. Hur kunde den hör främlingen veta allting om hans familj? Men sen igen, det var väl inte alldeles för konstigt, man hittade allting på internet nuförtiden.

"U-ursäkta mig, men vad gör du här?" Frågade Mr Karlsson till sist då han inte kunde hålla sig mer. Enligt honom var detta fullständigt oacceptabelt, om det inte vore för att hans mobil laddades i sovrummet så skulle han genast ha ringt polisen. Kanske gubben hade rymt från ett psykhem?

"Självklart finner ni dessa omständigheter betydligt förunderliga, jag undrar om Sarah råkar vara hemma? Jag har nämligen ett litet ärende åt henne. Om det inte skulle vara till för mycket besvär så skulle ni gärna få skynda er att hämta henne, jag har inte alldeles för mycket tid, förstår ni."

Mr Karlsson var nära på att skälla ut gubben att det inte ge honom order i sitt eget hem, men ifall gubben var ett psykfall så var det nog bäst att inte reta upp honom. Så Mr Karlsson vände sig mot trappan i hallen och sprintade upp för dem för att hämta sin styvdotter under tiden som han muttrade smått för sig själv.

Väl tillbaka nere i hallen kunde Mr Karlsson inte se gubben Dumbledore någonstans, kanske hade han bara inbillat sig allting? Han hade sett många konstiga tv-serier på senaste tiden... Sarah stod bakom honom med en förunderlig blick, hade hennes styvpappa blivit stollig? Sedan hördes ett klingande läte av porslin från vardagsrummet och Mr Karlsson förhoppningar om att Dumbledore endast varit en dröm gick i kras framför honom.

Sarah trängde sig förbi honom och in genom dörren till det välstädade vardagsrummet. Det var litet, med en mjuk soffa och två fåtöljer med ett lågt bord i mitten. Väggarna pryddes av fotografier av husets invånare och deras släktingar. I en av fåtöljerna satt mycket riktigt Dumbledore mitt uppe i att hälla rykande hett te ur en skär tekanna. Mr Karlsson rynkade på pannan, de hade ju ingen skär tekanna?

Dumbledore tittade upp då Sarah kom in i rummet. "Ah, miss Davis, var vänlig och sätt dig ner, vi har mycket att diskutera."

Sarah gick långsamt runt soffan och satte sig ner utan att slita blicken från Dumbledore. Mr Karlsson stannade i dörröppningen lutad mot karmen och med sina armar i kors. Hans ögon spändes bakom de rektangulära glasögonen. Han var en relativt lång och slank man med kort, smutsigt mörkblont hår. Han var helt tvärtemot Sarah, som var kort för sin ålder, hade mörkbrunt långt hår och nötbruna ögon. Det enda de egentligen hade gemensamt var glasögonen, men Sarah använde sig av kontaktlinser för att slippa bli utskrattad i skolan.

Dumbledore studerade henne noga genom sina glasögon innan han gjorde en rörelse mot tekopparna. "Te?"

Sarah skakade försiktigt på huvudet. "Nej tack."

"Då för jag väl njuta av en kopp själv, min hals är fortfarande öm efter resan." Han tog upp en kopp åt sig själv och smuttade på den mörka vätskan. "Ah, mycket bättre."

"Ursäkta, sir, men jag förstår inte riktigt varför ni ville träffa mig", sa Sarah osäkert. Hennes engelska var inte värdelös, men hon hade aldrig egentligen pratat språket förut. Förutom på lektionerna, men det var sällan improviserat.

"Självklart." Han rätade på sig, plötsligt fullt allvarlig. "Mitt namn är Albus Dumbledore."

Sarah drog kraftigt efter andan, hade han nyss sagt Dumbledore? Som i den Albus Dumbledore? Men det var ju omöjligt, han existerade ju inte på riktigt, bara i böckerna, böckerna som hon hade prydligt uppradade på sin bokhylla i sitt rum ovanför sängen. Det var ett skämt, troligtvis en av hennes klasskompisar som försökte vara lustig. Förmodligen Anton, han gillade alltid att jävlas med henne.

"Ditt ansiktsuttryck säger mig att du känner till mitt namn", fortsatte Dumbledore roat.

Sarah nickade. "Men- men det är ju omöjligt. D-du finns ju bara i-... Jag menar... Hur? Bevisa att du är den Albus Dumbledore som jag tror att du är." Det lät mycket mer som en order än vad hon först hade velat.

Dumbledore drog stumt fram något som vanliga människor skulle se som en vanlig avlång pinne från innerfickan på sin klädnad - men som Sarah visste att var en trollstav. Inte vilken trollstav som helst heller, fjäderstaven! Dumbledore viftade till med staven i luften och plötsligt lyfte bordet mellan dem upp i luften. Mr Karlsson ryckte till så hårt att han slog huvudet i väggen. Sarahs ögon blev stora som pingisbollar. Det var alltså sant!

"Herregud!" utbrast Mr Karlsson förskräckt.

Dumbledore lät bordet falla tillbaka till golvet med en dov duns, sedan lade han tillbaka trollstaven i fickan. "Då så, nu då jag har er övertygad, så måste jag be er att lyssna på mig extra noga. Jag har ont om tid och det jag har att berätta är ytterst viktig." Sarah tvingade sig själv att nicka förstående då Dumbledore gav henne en blick som krävde ett svar. "Jag är här för att be om er hjälp."

"Min hjälp? Men vad kan jag göra? Jag har ju inte ens magiska kraft-"

"Jag skulle uppskatta om ni inte avbröt mig", avbröt Dumbledore vänligt. "Jag förstår att ni har många frågor, men vi återkommer till dem om vi har tid. Nu är det bara viktigt att du lyssnar noga." Han tog en paus för att dricka lite te. "Jag använde mig av en tidvändare för att komma hit, ni förstår, det var aldrig meningen att historien om Harry Potter skulle läcka ut i mugglarvärlden så som den gjorde. Det var en mycket ond trollkarl som kastade en impervius förbannelse över författaren till de sju böckerna i hopp om att mugglarna skulle lista ut vår värld. Som tur gjorde de aldrig det, men det orsakade att alla trollkarlar och häxor varit tvungna att bli extra försiktiga med vad de gör."

"Dock är inte det orsaken till varför jag är här, det är en helt annan historia. Saken är den, att jag fick tag på dessa böcker och därav även vetskapen om hur allting kommer gå till. Tyvärr har jag inte kraften eller rätten att försöka ändra på något, däremot så har du det."

"J-jag?" stammade Sarah. "Varför skulle jag kunna göra något?"

"Ni har läst alla böcker, ni har all vetskap om vad som kommer hända och hur. Jag har en teori om att en person som inte alls har något med historien att göra, har även makten att förändra den - och inte för att de menar det, men för att bara en persons närvaro kan förändra allting."

"M-men jag har ju aldrig-"

Dumbledore höjde handen och tystnade Sarah som genast sjönk tillbaka ner i soffan. Hennes huvud snurrade runt, skulle hon verkligen vara en del av historien? Det var ju omöjligt, hon kunde ju inget om magi och hon hade absolut inga magiska krafter. Många gånger hade hon drömt om att flyga på en kvast eller provat plocka upp en slumpmässig pinne i skogen i hopp om att den var besatt av magiska krafter. Aldrig hade så mycket som en fjäder rört på sig. Nej, det var nog bara ett skämt.

"Jag är ledsen, men jag tror faktiskt att ni har tagit fel person."

Dumbledores leende blev större. "Snarare tvärtom, ni är perfekt för jobbet." Han lutade sig framåt. "Ni har läst alla böcker, korrekt? Ni kan alla kapitel utantill, korrekt? Ni är femton år gammal och kommer från ett annat land. Chansen är otroligt stor att någonting, fastän det är pyttelitet, i historien kommer att förändras. Om så negativt som positivt.”

Sarah var nära på att kasta ur sig att Dumbledore ändå aldrig skulle leva för att få se resultatet, men sen slog det henne att han kanske skulle få vara det. Kanske det fanns en pytteliten chans. Ifall hon var den som orsakade att han inte skulle dö. Ja, kanske.

Hon var precis på väg att svara då Mr Karlsson gav ifrån sig en högljudd fnysning. ”Inte en chans att något av detta är sant, vilket psykhem rymde du ifrån egentligen gubbe?” Han tog ett steg närmare Dumbledore och Sarah gjorde en rörelse att ställa sig upp men Dumbledore höjde bara handen åt henne att hålla sig lugn. Motvilligt lade hon vikten tillbaka mot soffan.

Mr Karlsson väntade envist på en logisk förklaring, han hade aldrig trott på något som man inte kunde bevisa. Dessutom kretsade hans jobb just kring det – logik och datorer. Om en sak inte fungerade så var man tvungen att hitta en logisk lösning för att kunna jobba vidare. Men det här var inte logiskt, inte en enda del av det.

”Nå? En logisk förklaring skulle vara till hands”, sa Mr Karlsson.

”Logisk säger du? I ett parallellt universum skulle fiskar kunna gå på land utan att dö och det skulle antas vara logiskt, inte sant?”

Mr Karlsson blinkade förbryllat till men höll sig från att svara. Så Dumbledore vände sig tillbaka till Sarah. ”Vi har ont om tid, imorgon är det den första september och det här kanske är den enda chansen vi får. Jag har allting som du behöver för att kunna följa med mig tillbaka i tiden. Jag kommer alltid kunna finnas till hands för dig där, du skulle kunna se mig som din personliga handledare om du så vill. Men jag måste varna dig redan nu, under vilka omständigheter som helst, så får du absolut inte fråga mig om vägledande råd. Det skulle vara alldeles för farligt.”

Sarah nickade.

Dumbledore ögnade henne. ”Lovar ni mig, miss Davis? Att aldrig någonsin fråga mig om råd?”

Sarah tvekade. Vad menade han egentligen? Vad ifall hon visste exakt vad som skulle hända till näst då och hon inte själv kunde påverka det men behövde hans hjälp? ”Men-”

”Lova mig.”

Sarah bet sig i läppen. ”Jag lovar.”

”Tro inte för en sekund att jag skulle skicka iväg min dotter till en plats där jag inte vet vart jag kan få tag på henne, speciellt inte med en total främling som dyker upp sent på kvällen och babblar om ett konstigt uppdrag!” Mr Karlsson burstade upp sig framför Dumbledore. ”Det är helt absurt, det måste väl ändå du också förstå, Sarah!”

Hon visste inte vad hon skulle tro, Dumbledore var precis som hon hade föreställt sig och han hade faktiskt fått bordet att flyga. Men en del av henne sade att det verkade för bra för att vara sant. Vad ifall det bara var ett skämt? Eller en psykopat som försökte få ut henne ur huset för att sedan döda henne? Men varför skulle någon villa göra det? Hon hade inga fiender, åtminstone inga fiender som ville döda henne.

Om hon skulle välja att tacka nej till detta så betydde det att hennes liv skulle återgå till sin vanliga vardag – ensamma dagar i korridorerna i skolan. Nej, det ville hon inte. Det här var en chans för henne att sluta drömma sig tillbaka genom böckerna och få ett eget äventyr att skriva om. Och även ifall allting skulle utspela sig som ett skämt så skulle det ändå vara värt det. För en sekund så var det hennes fantasi som fick flöda, en annorlunda spänning som fyllde hennes kropp och själv. En spänning som hon aldrig känt förut.

Sarah vände sig mot Dumbledore. ”Okej, jag följer med dig.”

”Absolut inte!” utbrast Mr Karlsson. ”Inte en chans, din mamma skulle-”

”Mamma behöver inte veta något”, sa Sarah envist. ”Jag antar att vi använder en tidvändare för att åka tillbaka i tiden, vilket innebär att när jag vill komma tillbaka så vänder jag bara på uret så att jag landar på samma datum som idag. Ingen av er kommer ens att känna av att jag är borta.”

Dumbledore, som uppenbarligen inte förstod svenska, hade ändå verkat förstå deras argumentation och nickade. ”Vi borde åka snarast, jag har bokat ett flyg åt er till London, jag möter er utanför flygfältet. Först då kan vi åka till min tid.”

Sarah såg förvånad ut. ”V-varför inte bara använda oss av transferering?”

Dumbledore log, men det var inte ett leende som sträckte sig enda till hans ögon. ”Magivärlden är inte som den alltid varit.”

~ Make ~ A ~ Differende ~

Det hade tagit en stund för Sarah att övertyga sin styvpappa att hon skulle vara säker, att det var det enda rätta för henne att göra. Till sist hade han gett med sig och kört henne till flygfältet, där en anställd på flygfältet hade mött upp henne för att eskortera henne till rätt flyg. Tydligen visste Dumbledore exakt vad han höll på med fastän han inte tillhörde den här tidsepoken.

Kvickt hade Sarah packat de flesta nödvändigheterna i en väska. Det var först då hon satt på flyget som hon förstod att hon hade glömt åtminstone hälften. Telefonen hade hon ändå med sig, för säkerhets skull ifall allting faktiskt bara var en lögn. I botten av hennes väska låg även det som hon antog att var det mest värdefulla för hela hennes resa – alla sju Harry Potter böckerna.

Sarah steg ut genom dörren från flygfältet i London. Vid en taxi såg hon professor Dumbledore vinka åt henne. Hon drog in ett djupt andetag; låt äventyret börja.