HG _PRIVAT_

Nathalie Clearwater

Mall:
Namn:
Ålder:
Kön:
Distrikt:
Bra på:
Gillar:
Ogillar:
Familj:
Övrigt.

Bra! Ska på teater nu så kan du göra din mall först?

Namn: Mij Dalo
Ålder: 15
Kön: Kvinna
Distrikt: 6
Utseende: Ljustbrunt rakt hår, grön/bruna ögon, Small
Bra på: Skjuta, Klättra, Örter
Gillar: Skratt, Hinder, Sjunga
Ogillar: Seriösa mäniskor, tystnad, se döda
Familj: Ingen
Övrigt. Är frivillig för att hdera sin döda famij

Namn: Isabella Imidor
Ålder: 14
Kön: Kvinna
Distrikt: 4
Utseende: Medellånga, svarta, lockar, gråa ögon, blek, medellång, smal.
Bra på: Simma, att hantera pilbåge och fiske
Gillar: Idrott, havet och att vara ifred
Ogillar: Press, att vara social, matte
Familj: Far och mor
Övrigt:-


Kan vi ha med utseende i mallen?

Juste XD
Lägg bara till det

Kan du starta?

Visst, men är inte bra på att börja....
_____________________________________________
Jag slår skräckslaget upp ögonen när jag hör ett mullrande som följs av dånanden och bländande ljus. Jag kliver upp ur min säng och tar ett par prövande steg mot fönstret. Det som verkar oändliga havet som breder ut sig åt alla håll är nu vilt och farligt. Jag suckar. Igår var det så torrt det blir här i 4 och idag är varje centimeter av ytan täckt med vatten. Det ända som håller mitt humör uppe är att slåttern äger rum. Jag ler vid blotta tanken. En sådan ära att vinna ett hungerspel, få ett lyxigt hus, ära och rikedom. Men jag har alltid vågat att anmäla mig som frivillig, jag är för rädd för döden. Inte ens att vinna med en obetalbar ära känns lockande, inte ens i närheten. Jag sneglar på vägg klockan, den är halv tio, slåttern börjar klockan tolv. Jag går ner för trapporna alla, som känns, oändligt långa trapporna tills jag kommer till det nu dystra köket.
"Godmorgon," sa min mor och gäspade stort.
"Morgon," svarade jag yrvaket och nickade medans jag satte mig i den bekväma, svarta stolen.
"Vill du ha något? Pannkakor, våfflor, scones...?", frågar min far och ler ett piggt leende.
"En macka blir bra, tack," svarar jag.
"Bra," sa far och log brett, "Om du vill prata..."
"Nej. Jag mår fint, verkligen!", sa jag och log övertygande.
"Ja, jag vet. Jag tänkte bara på hungerspelen...", sa han tyst.
"Jag har gått vidare," sa jag tyst och tänkte på min syster som dött i ett hungerspel, en bitande smärta tränger sig in i min kropp och jag får kalla kårar, men jag vet att jag måste gå vidare, det var för 7 år sedan! Jag tar ett par tuggor av mackan men ger upp tillsist.
"Mamma, kan du hjälpa mig med kläderna?", frågade jag.
"Nu? Det är två timmar kvar.", sa hon trött.
"Ändå, kan vi...?", sa jag och log ett litet leende.
"Jag ska bara ta undan det här," sa hon och log tillbaka.
"Det tar jag, hjälp Isa du.", sa min far retsamt.
"Visst.", mumlade min mor irriterat, " Kom, gumman."
Jag nickade trappaoch följde efter henne nerför ännu en trappa tills vi kom till en stor dörr med inristade forntida bokstäver. Mor öppnade dörren och gjorde tecken åt mig att följa efter.
"Wow," viskade jag när jag möttes av rader av klänningar i alla möjliga färger. Min mor skrattade ett ljummet skratt.
"Ja, eller hur! Har du en favorit?", frågade hon och log varmt.
Jag såg mig omkring och skakade på huvudet.
"Alla ser fantastiska ut!", sa jag imponerat.
"Ja, men här ska du se," sa hon och gick till en av hyllorna och rotade fram en mörkblå, kort klänning och ett halsband med blå pärlor på.
"Vad tycker du?", frågade hon.
"Den... Den är verkligen fantastisk!", sa jag lyckligt.
När jag prövat den var det god tid att bege sig mot torget.
När jag stod vid dörren kom min mor in och viskade i mitt öra: "Kom ihåg lektionen om svärd din får gav dig."
"Jag lovar.", viskade jag tillbaka innan jag traskade vidare till torget och försökte undvika de enorma vattenpölarna, men till sitt gav jag upp och gick rakt igenom.
_______________________________________
Jag är ledsen för att det var så långt....

Missy The Timelady

Jag vaknade tidigt på morgonen. Slotterdag igen. Det lilla rummet var tomt. Jag bodde själv, i det minsta huset i hela distriktet. Jag ställde mig upp och fixa iordning en snabb frukost, bara en enkel macka jag hade fixat ihop av några örter, mjöl och vete. Inte så gott men nog för att hålla mig frisk.
Jag gick till skåpet med kläder, massa slitna kläder och en klänning, en enda klänning som var helt orörd. Jag hade sytt den själv, med mörkrosa tyg och ett svart band runt magen för att klänningen inte skulle se för stor ut. Den var stor, men det var för att jag skulle kunna ha den många slotterdagar. Jag tog på mig den, fixade en högtofs och gick ut på torget.

Torget var fullt med ungdomar, vissa såg självsäkra och förväntansfulla, men de allra flesta såg oroligt ner i marken, själv såg jag likgiltig ut. En dimma av spänning hade sänkt sig över torget, och inte ens de fulla männen som oftast satt på bänkar med en öl i handen bröt nu tystnaden.
"Alla 14 åriga hitåt!" röt en medelålders man, och med de orden var jag och resten av min jämnåriga infösta i en inhägnad, som vi trängdes i. Vid det här laget var mina klackade skor dyblöta och kalla. Nordavindarna blåste in över torget och vi fick flytta närmare varandra för att inte frysa allt för mycket. Kort därefter trädde en över sminkad kvinna med blått hår fram och log mot åskådarna. Bakom henne tycktes jag skymta borgmästaren och hans fru oroligt blicka ut över det oändliga havet medans de pratade om något ohörbart och nickade instämmande. Kvinnan med det blåa håret harklade sig och rättade på sin långa, turkosa klänning.
"Jag heter Miranda Sailo och vill välkommna er till årets slottet," så hon i mikrofonen och log fånigt,"Men innan vi lottar ut de lyckliga ungdomarna som får delta i hungerspelen så ska vi se på en film som självaste president Snow har tillverkat!" sa hon entusiastiskt, men mer förklaring behövdes inte: varje slåtter visades ett klipp som i stort sett handlade om hur maktlösa vi var. När klippet visats hördes lama applåder.
"Så damerna först!" sa Miranda glatt och tog tid på sig att dra en lapp ur det stora glasklotet och log när hon sa: "Isabelle Imidor! Kan Isabelle Imidor komma fram?!"
Jag gick osäkert upp mot scenen, känslan gick inte att beskriva, men den var en liknande blandning av förväntan, rädsla och fruktan. Jag såg ner i marken och fokuserade på mina fötter. När jag kom upp på scenen strålade Miranda och log glatt mot mig.
"Några frivilliga?" tystnaden förblev, fast jag var egentligen inte förvånad, folket i Distrikt 4 hade en tyst överenskommelse om att om en karriärist blev lottad anmälde sig ingen. Varför kan man fråga sig men svaret blir det samma: "Vi klarar oss bra med de vältränade ungarna." Sanningen är att jag alltid varit duktig med vapen, och därför måste de andra ha höga förväntningar.
"Då är det herrarnas tur!" sa hon ivrigt och rotade i det andra glasklotet innan hon drog en lapp.
"Liam Melvian!" ropade Miranda upphetsat och fram kom en kille med blont hår och kristallklara ögon, alltså skolans populäraste kille och mobbare. Jag rös och hoppades innerligt att någon skulle ersätta hans plats men ingen vågade.
"Frivilliga?" frågade Miranda, men istället la sig en obehaglig tyststnad över torget.
Jag kände en hand på min axel och ryckte till, men lugnade mig då jag märkte att det var en fredsväktare.
"Imidor, följ efter mig!" sa fredsväktaren stelt.
Jag nickade och följde efter honom till en dörr som ledde in i Rättens hus. Men allt jag kunde tänka på var döden som antagligen stod mig nära.

Vi stod där. Jag var halvsäker. I år skulle jag vara frivillig, vare sig det var bra eller inte... En man kom upp. Han var stor och hade grönt krulligt hår. Skrikblåa ögon och en förskräklig klädnad. Han var Micke Trinket, bror till Efiie Trinket som hade med Districkt 12. Han började prata, ett litet filmklipp visades och mer prat.
"Som man säger, Tjejerna först!" Sa han högt och drog ur en lapp. "Neri Mafitk!" Skrek han ut. En 12 årig tjej kom upp på scenen. Hon hade en grön klänning och korpsvart hår.
"Några frivilliga?" Frågade han. Det var tyst ett tag och när han öppnade munnen för att säga att det var killarnas tur skrek jag ut.
"JAG VILL!" Alla kolla åt mitt håll och folket akta på sig så jag kunnde gå fram. Nu stod jag på scenen bredvid han och Neri hade sprungit av scenen.
"SÅ vad heter du?" Frågade han.
"Mij Dalo", svarade jag.
"Okej Mij", sa han. "Och nu killarna!" Han drog upp en lapp och vek upp den. "Axelio Afort!" En 18 årig kille, lagom lång kom upp på scenen med kritvit hår.
"Frivilliga?" Ingen räckte upp handen. "bra!"

Jag gick tankfull i Rattens hus och försökte ignorera den bitande oron som långsamt tog över mitt medvetande. Visst, jag hade talang och var klart bäst i bågskytte och fäktning, men räcker det? Jag är inte särkilt uthållig, alls. Jag kunde kanske ha en chans om det var en arena med mycket vatten i, men det hände inte så oftast. Jag suckade ljudligt, men när fredsväktarna gav mig sura blickar tystnade jag och såg ner i marken. Vi kom fram till en polerad trädörr med något som liknade runor noggrant inristade. En av de drog fram en silvrig nyckel ur ett fack i utrustningen innan han placerade den i nyckelhålet och vred snabbt om. Rummet som visade sig framför mig hade en röd sammets soffa, väggar av marmor och ett glansigt bord med stolar till som liknade fåtöljer.
"Stig in, dina nära och kära kommer inom kort." sa han stelt, och med de orden låste han dörren och gick plikttroget ut. När han lämnat rummet fall en tår ner för min kind, följd med andra.
"Isa, lugna dig, allt kommer gå bra," sa jag halvhjärtat, jag brukade sällan prata med mig själv, men ibland hjälpte det, men bara lite. Jag hörde snörvlanden och raska steg utanför, så jag tvingade mig att hålla tillbaka tårarna och sluta snora. Jag andades tungt när min mor och får kom in, båda chockade och uppskakade. Jag slänger mig i mors välkomnande famn medans min pappa strök min rygg på ett beskyddade sätt. Min får tog min hand och tvingade fram ett litet leende på läpparna.
"Du klarar det, Isa, allt kommer ordna sig..." sa han gång på gång och kramade min hand hårt. Jag nickade halvhjärtat och svalde klumpen som blev större och större.
"Avskedstiden är nu slut!" sa en fredsväktare kallt och drog med sig mor och får som log varma leenden mot mig som jag besvarade. När de lämnat rummet kom Nelly in, min bästa vän. Det själv belåtna flinet som alltid tycktes vila på hennes läppar var nu som bortblåst. Det gjorde ont att se Nelly: den självsäkra, roliga och annorlunda tjejen, som nu var förstörd. Hennes ögon var svullnad och hennes ansikte blekt. Innan jag hann hälsa befann hon sig i mina armar och snyftade högljutt. Jag drog min hand lugnande längs hennes rygg medans jag höll hårt om hennes hand. Det kändes som om vi stod där i evigheter och snyftade, medans vi försökte få den andre på bättre humör.
"Isa, lova att du ska göra allt för att vinna." stammade Nelly.
"Allt" sa jag och kände hur en bitande oro spred sig i ena armén till den andra.
"Anhöriga till fröken Imidor avlägsnar sig" sa en fredsväktare.
Nelly gav mig en hastig puss på min kind innan hon blev tvungen att avlägsna sig. Jag suckade och torkade bort tårarna innan en fredsväktare ledde mig ut ur rummet.


Missy The Timelady