Prs [KawaiiCupcake & Anna-chan]

Vi vet handlingen. Nu ska vi rolla. Och jag ska gråta för att vi äntligen kan rolla igen jag har saknat detta.

KawaiiCupcake: Freckled Dancer

Anna-chan: Angel Christoria

Le me will start, för jag är seme~ ( ͡° ͜ʖ ͡°) Och om du vill så kan vi byta språk sen, jag bryr mig inte. Vi kan också variera, I don't care let's just do this. DO IT!


Ymir tog upp sin mobil ur sin ficka och klickade på startknappen. Genast började basen att dunka högt i hennes hörlurar. Ymir log, trotts det dunkla vädret ute, och trotts att hon inte burkade le. Men idag var det annorlunda.
Ymir gick över asfalten mot den öde parken där hon spenderade all sin tid. Antingen bara sittandes. Eller dansandes. Eller ätandes. Ja ganska mycket allt. Men det var ju inte som att Ymir hade någon annanstans att vara heller.
Ymir gick bort till en tom gräsplätt nära det enda trädet i hela parken. Löven låg på marken vilket gjorde att det hördes när Ymir gick.
Hon startade sin musik och började att dansa.

Aww yes~
___________

Löven prasslade under Christas fötter då hon gick längs utkanten av den öde parken. Luften var sval och behaglig, men något i den gav Christa känslan av att det snart skulle bli kyligare. Konstigt nog var just den typ av väder Christa's favorit. Varför visste hon inte. Kanske för att hon var precis som vädret?
Christa suckade lätt innan hon drog en hand igenom sitt blonda hår. Det hängde fritt runt henne, och när vinden fick grepp om det slog det henne i ansiktet. Men Christa kunde inte bry sig mindre om det. Känslan var inte obehaglig, den var endast njutbar. Det var lugnt. Fridfullt.
Och det var just av den fridfulla känslans anledning som hon var påväg till den öde parken. Så ofta hon kunde gick Christa till det ensamma trädet som stod i parken, bara satt ner där. Ibland läste hon, men oftast bara satt hon. Njöt av känslan av lugn, känslan som att hon var ett med naturen och inte gjorde en endaste själ till besvär...
Då hon fortsatte gå i sin lugna takt kunde hon se trädet bara en kort, kort bit längre fram. Inte för att det fick henne att le det minsta - Christa log inte om inte andra var i närheten. Men så fort minsta lilla person kom i närheten åkte leendet dit och hennes söta och artiga personlighet på.
Men det behövdes inte i den öde parken där hon för tillfället var. Där kunde hon vara sig själv till ett hundra procent i ensamheten.

Glömde bevaka lol


Ymir fortsatte att dansa. Men plötsligt hörde hon något. Knak. Knak. Knak knak knak.
Snabbt som vinden drog Ymir ut högtalarna och vände sig om. Konstigt.. Ingen där. Ymir ryckte lätt på axlarna men när hon skulle fortsätta dansa hörde hon ljudet igen, högra. Ymir tittade runt om trädet och hon kände shock. För på andra sidan trädet stod en kort blond flicka. Hennes hår var långt och utsläppt, och hennes ögon var vackert blå.
"Vad gör du här?" for det ur Ymir. Inte hårt men heller inte vänligt.

Oh, okej :3
_________________

Det kom som en chock, fick henne att ta ett steg bakåt. Vad? Flickan som kom fram från andra sidan trädet, så klart.
Av alla gånger Christa hade varit i den där öde parken hade hon aldrig någonsin sett någon annan, men nu.. Nu var någon här. Och hon visste inte hur hon skulle reagera.
"F-förlåt, jag.." stammade Christa nästan ohörbart.
Hon var nervös med nya människor, så nervös att folk skulle beskriva henne som oerhört blyg. Pratade knappt, och när hon väl gjorde hörde de flesta inte vad hon sa.
Christa tog ett litet steg bakåt för att helt enkelt ha mer mellanrum mellan sig själv och den andra flickan. För den andra flickan.. Såg inte så vänlig ut. Hon var lång, mycket längre än Christa själv, med smala - guldiga? ja, de måste vara guldiga - ögon. Men trotts det kändes flickan konstigt nog inte bara hotfull, utan också.. Intressant.

Ymir såg hur skrämd tjejen såg ut. Fuck. Hon hade inte menat att skrämma henne.
Ymir tog ett steg mot henne.
"Det är ju inte som att det är min park, så varför ber du om ursäkt?" sa Ymir.
Tjejen verkade vara blyg och skraj, något Ymir i vanliga fall inte tyckte om men Ymir var inte elak - bara ovänlig och ville därför inte skrämma tjejen mer.

Christa tittade på Ymir, slutade att backa. Det var vid det här tillfället som hon alltid vanligtvis log, låtsades som att hon var den där söta, snälla och rara flickan som hon egentligen inte var. Men att låtsas det med flickan framför henne var nog försent.
"Förlåt.." mumlade Christa.
Nervöst började Christa att tvina en av hennes blonda hårlockar runt sitt pekfinger. Varför bad hon om ursäkt igen? Det var ju just det flickan hade sagt åt henne att inte göra... Men varför skulle Christa ens lyssna på flickan?
Om Christa skulle vara ärlig hade hon ingen aning om vad hon skulle göra - den blonda lilla flickan var blyg och var helt enkelt inte varken van eller ett dugg bekväm i sociala sammanhang, och scenariumet hon var med om var ett skräckscenarium om hon skulle vara ärlig; för bara blotta tanken av att tvingas prata med någon hon inte kände gjorde Christa något så oerhört nervös. Men hur skulle det inte kunna göra det, efter allt hon hade varit med om i livet?

Ymir suckade. Tjejen var tydligen helblyg.
"Jag heter Ymir," sa Ymir.
I vanliga fall brukade Ymir inte presentera sig, men vad skulle hon annars göra? Tjejen skulle väl snart explodera så nervös hon var och det var inget Ymir ville vara med om. Dessutom var den blonda flickan söt, och även om Ymir aldrig skulle medge det ville hon ha ett namn på sötnosen.

Christa svalde. Ymir? Det var ett ovanligt namn...
Men när Christa tittade upp på flickan framför henne insåg hon att namnet passade. Det kändes helt enkelt som att de hörde ihop; flickans utseende, hennes personlighet, namnet...
Hon svalde ytterligare en gång, släppte taget om hårtesen.
"J.." Christa insåg att hon var på väg att stamma och avbröt därav sig själv. "Jag heter Christa."
Hennes röst var mjuk, inte fullt lika nervös som innan, men att hon fortfarande var nervös gick inte att ta miste på.
Christa bet sig lätt på nederläppen som hon alltid gjorde när hon var nervös eller helt enkelt inte bekväm i en situation, något som hände allt för ofta.

Ymir tittade på tjejen, Christa. Det var ett fint namn.
Men tjejen var fortfarande nervös vilket fick Ymir att sucka.
"Så ska du bara stå där?" sa Ymir. "Eller ska du berätta vad du gör i en öde park som den här?"

"Åh, umh..." började Christa att säga innan hon tystnade. Vad skulle hon säga? Att hon brukade komma hit..?
Det var antagligen inte så mycket annat som Christa kunde göra, och det var inte direkt som att hon bara ville stå still där och titta på flickan.
Christa sänkte sin blick. Hennes blå ögon såg ner på löven som låg spridda på marken. De var alla höstens tänkbara färger - orangea, gula, bruna.. Några skiftade till och med i röda. Det var så fridfullt att bara stå och titta ner sådär, men Christa visste om att hon inte kunde fortsätta göra det.
Motvilligt höjde hon sin blick och tittade på den längre flickan, Ymirs, ögon.
"Jag brukar komma hit."
Orden var inte lika svåra att få ut den här gången. Visst, Christa var fortfarande nervös, men på något sätt kändes det lite... Lättare, konstigt nog. Varför hade Christa däremot ingen aning om, något som oroade henne.