PRS Piggelinisen- Marina Granger

Här kör vi THG roll

Marina Granger
Ska vi ha mallar eller inte?

( Ja, vi kör med mallar.)

Namn:
Kön:
Ålder:
Utseende:
Personlighet:
Familj:
Distrikt:
Vapen:
Styrka:
Svaghet:
Övrigt:

Saknas det något?

Tror inte det

Namn: Dinah Tale
Kön: Kvinna
Ålder: 14
Utseende: Svart, lockigt hår, mörk hy, blå ögon, höga kindben, mörka ögon, fräknar





Personlighet: Har svårt att lita på folk, är ganska tillbakadragen och tror att hennes egna vägar är de enda rätta.
Familj: Bor ensam med sin pappa och sin mus Fear
Distrikt: 3
Vapen: Spikklubba
Styrka: Är snabb och bra på kamouflage
Svaghet: Har svårt för allianser och kan inte lita på andra.
Övrigt: Smugglar med sig sin mus Fear in på arenan.

Namn: Amanda Skye
Kön: Tjej
Ålder: 15
Utseende:
Personlighet: Hett temperament, kaxig, envis och någorlunda snäll.
Familj: Mamma Anna.
Distrikt: 4
Vapen: Treudd
Styrka: Hon är bra på att simma och väldigt vig.
Svaghet: Har väldigt svårt för att mörda.
Övrigt: Hon har många sponsorer.

Okok, då börjar jag

Dinah

Slåtterdag. Samma sak, år efter år.
Jag steg upp ur sängen och bäddade den slarvigt. Ingen idé, men 112 tesseras kommer jag antagligen inte tillbaka.
Jag väntade tills mina ögon vant sig vid duklet och började bearbeta mitt hår med en kraftig borste. Det tog nästan en kvart varje dag att ens komma igenom det. När jag var klar satte jag upp det i en slarvig fläta och drog på mig min klänning. Den hade blivit för liten över bröstet och armarna men jag hade absolut inte råd med en ny.
Jag ville inte ta farväl av min mamma, så jag lät henne sova och gick ut genom dörren. Det hade ljusnat lite när jag skyndade fram över de trasiga kullerstensgatorna mot stadens finare kvarter. Mot döden.

Amanda

Jag vaknar av att mamma skramlar nere i köket. Jag suckar och sträcker på mig några gånger innan jag sätter mig upp. Jag borstar noggrant igenom mitt blonda hår och ler snabbt mot spegeln. Jag drar på mig en marin blå klänning. Jag granskar snabbt mig själv. Jag är nöjd. Det är viktigt att ge ett gott första intryck. Jag gick ner i köket. Det var slåtter idag. Min nervositet dämpar hungern. Jag ger mamma en hård Kram. Jag kommer nog tillbaks. Vi hade inte tesseras så vad är oddsen att det blir jag? En av tusentals. Jag går på grus väggarna. Jag är nervös, men vad är oddsen? Men trotts det kändes oddsen inte särskilt gynnsamma för mig.

Dinah

"Dinah!" säger Emma och slår armarna om mig.
Bakom henne kommer hela min gråtande släkt och kramar om mig allihop. Just nu är jag den enda som kan vara med i spelen och därmed den som får hålla 16 personer vid liv med hjälp av små tesserasransoner.
Jag kramar om alla och säger hejdå som vi gör varje år, men ingen av oss räknar egentligen med att se mig levande igen.
Jag säger farväl till alla innan jag börjar gå med tunga steg mot stortorget där slåttern ska äga rum.

Amanda

Jag får det vanliga sticket i fingret och jag ställer mig bland de femtonåriga flickorna. Jag tittar upp på scenen. En ung kvinna från huvudstaden kliver upp på scenen. Hon pratar med sin vanliga störande huvudstadsdialekt och till slut verkar hon ha pratat färdigt. Hon sticker långsamt ner handen i skålen med lappar och rör omkring. Sen drar hon snabbt upp en lapp.
" Michelle Abrahams."
En liten blek darrande flicka går långsamt upp på scenen. Hennes rädda blick får någonting att brista i mig.
" Jag är frivillig!" Ropar jag högt och tydligt.
Alla stirrar chockat på mig.

Dinah

Torget är överfyllt av människor. En ful liten kvinna rör om i skålen med lappar och drar upp en. Den är fint vikt som en fågel, och jag vet direkt att det inte är min turdag.
"Dinah Tale!" ropar kvinnan ut och min värld rasar samman.
Skakande tar jag mig upp på scenen och alla applåderar. Ändå ser jag bara medlidande i folkets blickar, och jag förstår att de förstår. Sällan blir någon under 15 vald och det är alltid sorgligt. Men det finns inget att göra. Ännu en gång har en ung, oskyldig flicka blivit dömd till döden för absolut ingenting. Och i mitt fall verkar det vara fler som inte skulle klara sig.

Amanda

Jag går lugnt upp på scenen. Mamma stirrar chockat på mig. Jag behövde inte anmäla mig. Men varför gjorde jag det då? Inte för att vara hjälte iallafall. Men jag ångrar knappast det jag gjorde. Även om jag inte kommer hinna göra mycket gott här i livet kan jag göra lite. Jag räddade nog Michellle för min egen skull. Skulle jag ha stått och sett på när en tolvårig flicka gick mot sin död? Inte en chans! Jag skulle aldrig ha förlåtit mig själv då.