PRS Holytail - Piggelinisen

Hej Holytail, här kör vi

Okej!

Okok!
Ska jag börja? Så får du se vem jag är under tiden

Okej

Oceane

Oceane Titanium vaknade tidigt på morgonen. Inte ur sin sömn, utan ur sina drömmar. För hon hade inte sovit någonting. Inte i natt, inte igår natt, inte i torsdags eller ens i söndags. För idag, var det dags. Slåtterdag. Och Oceanes namn skulle läsas upp. Och om det inte gjorde det skulle hon anmäla sig frivilligt. Det hade hon gjort varje år sen hon fyllde elva. Hon var tränad för det här. Men bland mängden frivilliga från distrikt 1 hade hon aldrig blivit vald. Det var så många frivilliga att man ansågs lyckligt lottad om man blev vald. Men Oceane ville inte. Ville inte ens gå upp ur sängen.

Jag heter Lavender Livels, är 14 år, bor i distrikt 11, min mamma dog precis, min syster tillfångatogs och jag måste vara med i spelen för att rädda henne.
Jag upprepar det gång på gång medans jag tar in orden.
Snow hade faktiskt varit här.
Jag hade kallat Snow hemska saker förut men nu har bara ett ord fastnar i mitt huvud som jag kommer hålla fat vid i resten av mitt liv.
Kidnappare och mördare.

Oceane

Fairy Titanium satte noggrant upp sin dotters hår i en komplicerat flätfrisyr och gav henne en dyr klänning att ha på slåttern.
"I år måste du komma med," sa Oceanes pappa. " Jag är så stolt över dig."
Oceane nickade och sa farväl till sina föräldrar innan hon klev ut i solskenet. Hon följde strömmen till stortorget där slåttern hölls varje år.
"Johanna Grace," läste den lilla mannen upp.
Nästan 50 unga tjejer anmälde sig frivilligt inom loppet av åtta sekunder. En av dom var Oceane.
"Oj, så många frivilliga!" sa mannen ironiskt. " Jag tycker att vi väljer en. David, vad tycker du?"
En kille med axellångt mörkt hår och lysande blå ögon spanade ut över oss. Oceane kände inte igen honom, men han såg inte ut som någon som hon skulle gilla.
"Seså, välj den vackraste."
Nästan alla runt henne började släta till klänningarna och sträcka på sig. Men hon stod bara där. Han fångade plötsligt hennes blick och hon kunde inte slita sig från de genomträngande ögonen.
"Hon," sa han.
Och pekade på Oceane.

Lavendel försökte få till en hyfsat fläta. Vanligtvis var det alltid hennes syster som gjorde det men ja....
Hon valde ut en av hennes mors finaste klänningar eftersom hon inte hade någon själv och klev ut i den heta luften.

Lavendel stod stel som en pinne mitt ibland dom nervösa 14 åringarna som höll varandras händer och dallrade kraftigt.
Lugna er lite va! Det blir ändå ingen av er i år...
tänkte hon irriterat och skakade på huvudet medans en ung kvinna klev upp på scenen.
Hon hade inte varit här förut så jag gissar att hon var ny.
Hon hörde inte ens på pratet om Panem och uppror.
Men när tjejen plötsligt sa att det var dags för dragning vaknade Lavendel till liv. Det här skulle ingen glömma.
En frivillig från Distrikt 11....

Oceane

Oceane kunde efter tre timmar fortfarande inte ta in att hon faktiskt hade blivit uttagen. Hon hade max en månad kvar att leva, hon skulle aldrig få se sin familj igen, och värst av allt; Hon skulle behöva lämna Jane. Jane, som gett henne så mycket, som varit som den syster hon alltid önskat sig.
Hon hade inte kommit till rummet än, men Oceane väntade än. Hennes föräldrar hade precis blivit utkörda av några fredsväktare. Det sista avskedet hade inte bestått av några tårar, det förväntades ju inte. Bara några hundra "jag är så stolt över dig" och sen några hundra till.
"Ocelot!" ropade plötsligt någon.
Jag snurrade hastigt om och där stod hon, Jane.
"Jane," sa Oceane, men det blev mest en snyftning.
Hon sprang fram till Oceane och slog armarna om henne.
"Oceane, jag kommer inte att klara mig utan dig.
Oeane ryckte till när hon hörde sitt namn. Hon hade inte hört Jane säga det på åratal, hon hade alltid varit Ocelot för henne. När det träffades första gången, i stadens smutsigare kvarter hade Oceane haft på sig en inte så heltäckande klänning som visade hennes ärrade axel. Det första Jane hade sagt var att hon såg ut som en Ozelot. Vid den tiden visste inte ens Oceane vad en Ozelot var för något, men sen dess hade det varit hennes officiella smeknamn.
"Jag kommer att sakna dig så länge jag lever"
Hur länge hon nu skulle få leva.

Lavendel vankade av och an i rummet som alla skulle ta farväl till henne. Eller egentligen var det ingen att säga adjö till. Ingen hade kommit en så länge och hon tvivlade på att någon skulle komma. Alla som hon älskade var döda eller bortförda. Hennes pappa var den som hon minst av allt nu skulle vilja se.
Det var han som hade sagt till fredsväktarna var mamma och vi fanns..... Och sen hade dom....

Lavendel tog ett djup andetag och bestämde sig sedan. Hon skulle aldrig komma tillbaka. Hon skulle dö i arenan.