PRS London

((Marina Granger ))


London

Dagen hade varit alldeles för kort, solen hade försvunnit för fort. Det hade förstås regnat och höstkylan gjorde sig påmind genom att dra sina kalla fingrar genom London. Nära en gränd satt en ung kvinna i fosterställning för att behålla värmen men lyckades inte så bra eftersom hon satt och skakade. Hennes röda hår låg klistrat mot kroppen och hennes gröna ögon var fästa mot kyrkan. Må gud hjälpa henne över natten. Magen gjorde sig påmind och hon suckade lätt.
"Jag måste äta något." Hon reste sig och kände i sin penningpung och kände mynten rassla omkring. Sakta med sina bara fötter började hon gå mot torget, i hop om att någon kunde ge henne något att äta. Hon hade varit hemlös sedan hon varit fem år gammal. Utnyttjad sedan hon varit sju och börjat stjäla när hon var åtta. Om vintrarna så hade hon skaffat sig ett jobb så hon slapp sitta ute men till våren blev hon alltid av med jobbet.
Ett trött leende spred sig på hennes läppar och hon ryckte till när hon hörde kyrkans klocka slå midnatt. Hon hade inte märkt att en dimma börjat lägga sig om gatorna och hon hörde inte häller droskan som kom allt närmare. Av ren vana gick hon upp till kanten och in mot skuggorna. Ingen ville ändå se slummen som vandrade runt på Londons gator. Ohyran av människor.
Med en suck så lutade hon sig mot tegelväggen och slöt ögonen.

Solen hade precis försvunnit bakom horisonten när en ung man med blont hår och ögon som var lite rödaktiga kom ut ur en mörk gränd. Om man hade tittat noga på honom hade man märkt den röda vätskan som rann vid hans mungipor. Ett belåtet flin la sig på hans läppar när han med en mörk skinnrock på sig begav sig ut i den kalla, fuktiga natten för att hitta mat. Han gick med stora kliv och med näsan i vädret för att leva som en del av natten. Tiggarna satt vid varje gränd. Ingen skulle väll märka ifall han smakade på deras blod?

Med ett ryck ryckte hon till. Inbillade hon sig eller hörde hon steg? Ingen tiggare skulle ha skor på sig, de hade inte råd.
När droskan hade kört förbi så började hon gå igen och hon såg sig oroligt över axeln och mumlade en bön för sig själv.
Svängde runt ett hörn och såg sig om. Fanns det inget kloster i närheten? Hon ville sova så gärna.
Tårar av både trötthet och rädsla började rinna och hon sjönk ner.
Orken hade runnit ur henne.

Hungern gnaggde i mannens tomma mage och för varje steg han tog blev han hungrigare. Han såg sig om i den mörka, kalla natten och drog rocken tättare om sig. En ung tiggerska kom ut ur gränden. Allt hopp hade försvunnit från henns ögon. Hon var ett perfect byte. Han skulle kunna erbjuda henne mat och husrum ifall hon hjälpte honom i hemmet och donerade blod.

Hon hade lagt hakan mot benen och slöt nu ögonen. Så trött hon var. Försiktigt lade hon sig ner och kurade ihop sig. Dimman svepte om henne, Försiktigt öppnade hon ögonen. Dimman förvrängde allt om henne men hon såg en man lite längre bort. Oroligt kände hon med ena handen och fick tag på en glasskärva och tog den till sig. Ifall han skulle hoppa på henne. Inte i kväll tänkte hon. Inte första gången hon behövt döda.

Han log lite. Med sin syn såg han lätt den lilla glas skärvan hon tog upp. Han gick långsamt närmare henne, en glas skärva kan inte döda en vampyr. Han gick långsamt närmare henne. Noga med att inte göra några snabba rörelser.
-Godafton, sa mannen med sin mjuka melodiska röst.

Hon hade mannen framför sig, inte nära nog för att göra illa henne. Sakta satte hon sig upp och såg på mannen. Vad ville han? Hon gned en hand över ena ögat och hon såg åt ena sidan.
- ehm... Godafton?
Hon var inte bekväm att prata med folk och mitt i natten var det en annan femma. Hon såg upp på honom och drog upp benen igen.
Något med den här mannen var något fel, det kännde hon på sig.

Mannen betraktade kvinnan ett tag. Hennes spända kropp språk tydde på att hon anade oråd. Han blev lite smått irriterad av detta men han log mot henne, noga med att inte visa huggtänderna.
- Vad gör ni ute en sådan här kall kväll? Han log igen.

Skojade han med henne? Hade han inte sett Londons baksida? Med en irriterad min reste hon sig, visade glaset i handen för att skkrämma honom.
- Jag har inget hem. Jag trodde det syntes?
Hon såg på honom. Själv hade hon trasiga kläder, smuttsig hy och ruffigt hår.
- Om ni inte vill mista livet så föreslår jag att ni går.

Det sista skrattade han åt.
- Jag skulle vilja se er försöka, viskade han lågt och stod envist kvar. Han tog ett steg mot henne. Att tiggare måste vara så jobbiga. Hans mage gjorde sig påmind med ett lågt kurrande ljud. Kanske kunde han döda henne nu? Han gjorde det inte. För det fanns någonting med henne han gillade.
-Jag kan erbjuda dig ett jobb, sa han lågt.