(Prs) Vampyrerna från 1800-talet

I ett land vid namn Selvador styrt av högste vampyren Ivaroz Von Weezalez så kunde kunde man tro att detta land var et paradis. Människor reste hit men kom oftast aldrig tillbaka hem igen.
I århundraden har släkten Weezalez regerat i landet med Ivaroz som ledare. De flesta tycker att han börjar bli för gammal och att hans sinne börjat bli för galet. Det sägs att han lider av flera sjukdomar men vill inte erkänna det inför resten av folket eftersom att det skulle göra honom till en svag regent, och det skulle säta hans familj i fara.

Ivaroz har tre söner och två döttrar. Det är meningen att hans äldste son Sandrovi Weezalez ska ta över efter honom. Men han är rädd för att Sandrovi ska bli allt för maktgalen och funderar därför att ge någon av Sandrovis yngre bröder makten.

I landet finns det en stad kallad Moonlake. En mycket prydlig och ordentlig stad som ligger öster om huvudstaden. Moonlake är känt för sin härliga och vackra natur. Det finns en sjö som är klatare än den mest klaraste diamant. Solen skiner nästan 200 dagar per år och folket där är alltid vänliga och välkomnar nya människor med öppna armar. Men...mycket kan glänsa på utsidan medan insidan visar sig vara motsatsen.

Moonlake styrs av familjen Zestrow som är nära vänner med regenterna i landet. I Moonlake finns också flera andra familjer, många med mycket pengar och andra lite lägre ned i samhället.

Familjen Zestrow har alltid styrt staden i rätt riktning till välmående och lycka. Mannen i huset är Alexander Zestrow med sin fru Vanetta Zestrow. Paret har två sönner vid namn Carl och Sebastian. Carl är några år äldre än Sebastian och ska därför ta över efter sin far. De har också en dotter vid namn Ingela som alltid ser upp till sina äldre bröder.

För många år sedan så anlände en mänsklig familj till Moonlake på semester. De hade hört talas om stadens skönhet och ville därför ta sig en titt på den med egna ögon. Enligt reglerna så skulle ingen i staden få låta dem komma därifrån levande, alltså får ingen människa vistas i staden å sedan gå därifrån utan att blivit mer än tuggad på.

Den här familjen hade en dotter med sig som var 8 år gammal. Hon hade de mest strånande ögon och vackraste hår. Detta, enligt Sebastian Zestrow som hade betraktat familjen var en chans till att få smaka på någonting riktigt sött. Flickan var det vackraste han någonsin sett.

Men när familjen skulle lämna staden så Var Sebastian dum nog att rädda flickan från det hemska ödet, att bli mat åt de blodtörstiga vilda vampyrerna som lurade runt om staden. Han förvandlade henne till en av sin egen sårt och omhändertogs av familjen Zestrow i högsta förakt.

Nu har flera år gått och flickans skönhet har vuxit sig ännu starkare i Sebastians ögon men han kan inte bära sig åt att berätta sanningen om hennes föräldrar för henne, och vad staden egentligen är, ett motbjudande och blodtörstig ställe där skönheten bara är en mask för att dölja det som ligger under och ruvar.
___________________________________________________________

-Karaktärsmall-

Ras: vampyr
Namn: Sebastian Zestrow
Ålder: 18 i människoår (136 som vanpyr)
Kön: av det manliga
Utseende:
Klädsel: Vit skjorta, svart kappa, svarta hängselbyxor och svarta polerade skor.
Bakgrund: växte upp i Moonlake med sin bor, syster och föräldrar, var nära på att få familjen bannlysta från landet.
Övrigt: Är förälskad i flickan han räddade men har inte avslöjat det än. Kanske han aldrig får chansen att gör det.

Så detta är inledningen till vårat rollspel! Hoppas du gillar den! Marina Granger

-Karaktärsmall-

Ras: Människa
Namn: Elivia Silver
Ålder: 18
Kön: Kvinna
Utseende: Långt, svat, glansigt, lockigt hår. blå ögon med mörka fransar, röda läppar och kinder. Hon är rätt blek.
Bakgrund: Växte upp med sina föräldrar Måna och Alexander i en liten by men flyttade sedan till moonlake för att ta del av stadens skönhet.
Övrigt: Väldigt smart men blyg och har en crush på Sebastian.

Det blir superbra Menyria! Kan du börja? Jag måste gå och lägga mig

Det kan jag!

_____________________________________________________________

Ahh åh nej. Sebastian kämpade för att somna om igen eftersom drömmen han hade haft var så perfekt. Men ack, det hjälpte inte att knipa ihop ögonen så hårt att ögonlocken blev ömma. Istället öppnade han sina väldigt skogsgröna ögon och märkte att hans svarta katt Mizt satt och stirrade på honom med belåten blick. Han kunde höra henne spinna djupt när han strök henne över huvudet ned på ryggen. Denna katt var för det mesta bara lojal mot Sebastian och hans syster. Ingen annan fick röra henne förutom de två. Sebastian tycke det var lite lustigt men brydde sig inte så mycket om det ändå.

Det som var mer lustigt var att regnet öste ned utanför. Igår hade det varit strålande sol hela dagen men nu, poff så började det regna. Det hade inte regnat på minst en månad så det kanske var bra att det gjorde det nu.
Sebastian kunde höra röster prata hysteriskt nedifrån köket. Det var säkert hans syster som varit i farten igen. Hon och hennes upptåg. Sebastian förstod henne. Hon ville väl uppleva lite mer av det goda i livet men med fel typ av umgänge.personerna hon brukade umgås med gjorde alltid så att hon hamnade i trubbel och det var inte alls bra, rykten skulle få spridas om deras familj och om hur deras dotter förde skam över den med sina små äventyr.

Sebastian satte sig upp och gäspade stort. Han var väldigt hungrig och behövde något i magen. Med ett ryck ställde han sig upp och gick fram till spegeln som stod bredvid sängen. Han hade varit såhär blek i 136 år och tröttnade faktiskt aldrig. Inga ärr eller sår, bara fin slät blek hud.

Wow, Menyria du är så bra på att skriva.

Elivia vaknar av att lyser henne i ögonen. Hon stönar lite rullar runt i sängen och begraver ansiktet i kudden. Solens första strålar värmer upp hennes svarta hår och huvud.
Elivia öppnar långsamt ögonen. I drömmen hade hon varit tillbaka i sin gamla by och lekt med sina gamla vänner. Här i moonlake var stämningen stel och avvisande. Hennes mamma och pappa blev så tagna av stadens skönhet att de valde att bo kvar. Men som man säger så är det insidan som räknas och den har stadens insida var inte den bästa.
Någon har börjat skramla nere i köket och Elivia går långsamt upp ur sängen och drar på sig en blå klänning.
Dagarna i den här staden var olidliga för Elivia. Dag ut och dag in gjorde hon ingenting. Det ända som fick henne att gilla staden lite var att det fanns en speciellt söt pojke som bode några kvarter bort. Elivia visste att det var något konstigt med den här stan. Ingen individ gick ut i solsken och alla var jättebleka.
Den dagen då Elivia listade ut sanningen skulle komma snart. Väldigt snart.

Egentligen ska det regna i staden men vi kan säga att solen började skina efter en stund! Skrev det i mitt inlägg!
_____________________________________________________

När Sebastian tog sig ned till köket stötte han på sin syster u trappen. Hon hade gråtit en skvätt.
" Du förstår väl att du inte ska umgås med sånna som Galv och de där andra personerna, det är klart jag vill att du ska få uppleva saker men jag är orolig för att de ska göra dig illa..." sa han till henne med orolig röst. Ingela som hade stannat två trappsteg upp gick tillbaka till Där Sebastian stod.
"Men Galv tycker om mig välfigt mycket..och...jag tror jag känner detsamma, åh Sebastian låt inte mor förstöra det! Du kan prata med både henne OCH Galv!" Ingelas ansiktsuttryck var spännt och hennes bruna ögon glänste av tårar som var på vippen till att trilla ned. Sebastian nickade och kramade sedan om henne hårt.

Sedan när hon skyndade upp för trappan så stötte hon på Carl som stannade upp henne.
"Om jag ser dig umgås med Galv kommer jag meddela det till mor, du ska inte föra mer skam över vår familj, jag är bara rädd om dig, det förstår du väl, Galvs familj är från de undernärda, sånna är inget att smutsa ned sitt eget blod med!" Sa han strängt. Ingela sneglade på Sebastian och sprang sedan in på sitt efter att ha snällt igen dörren kraftigt.

Sebastian himlade med ögonen. "Var du verkligen tvungen? Hon var ju redan upprörd!" Protesterade han och blängde på Carl. Carl gick ned från trappan sida vid sida med Sebastian och sade. "Om hon ska lära sig vett så behöver hon det, eller hur min käre bror?" Carl gick vidare ut i hallen som plötsligt ljusnade upp. Solen hade tittat fram igen som vanligt.
"Du har väl på dig din ring?" ropade Sebastian åt sin äldre bror när han precis skulle öppna dörren ut. Carl vände sig om halvt och vilade på sin svarta hatt med högerhanden. Där såg Sebastian en silvrig liten ring med en mörkgrön kristall i som satt på långfingret. "Du behöver knte oroa dig Sebastian jag vet vad jag gör!" Svarade han sedan och travade glatt ut från huset.

Ringen som han hade på sig var en klenod som skyddade mot solen. Om han inte hade haft på dig den så hade han brunnit upp för länge sen. Sebastian hade själv en egen ring men med en mörkblå kristall i. Hans syster hade ett halsband som skyddade henne medan hans mor och far också bar ringar.

Elivia går ner för trappan och himlar med ögonen. Mamma och pappa ler drömmande mot mig. Elivia vinkar lite lamt till dem innan hon går ut genom dörren och slagit igen den med en smäll. Hon börjar tänka på att hon har missat mycket i livet. Hon har aldrig kysst någon, eller haft en bästa vän. Elivia går ut på gatan och flätar håret i en snabb fläta. Stadsborna ger henne hungriga blickar och hon skruvar nervöst på sig.

Några av stadsborna stirrar på henne och hon skruvar nervöst på sig. De går in i Elivias hus och hon följer långsamt efter dem. Innan hon hinner komma in i huset hör hon ett skrik. Det börjar svartna framför Elivias ögon när hon se stora röda fläckar på golvet.

Sebastian står och funderar ett tag över sin broder som precis gått från huset. Carl verkar ha mer bråttom för var dag, tänkte Sebastian och slängde en blick mot köket där familjens hushållerska stod och gjorde frukost åt dem. Hon verkade lika glad som vanligt, inget fel här heller.
Sebastian gick in i köket och såg sin mor och far sitta med en varsin kopp te vid vardagsrumsbordet. Köket och vardagsrummet satt nämligen ihop. Det var ett väldigt stort hus så alla rum var ganska stora. De hade till och med en stor vind. Där förvarades saker från deras tidigare familjemedlemmar så som Sebastians mor och farföräldrar och deras föräldrar och så vidare. Det var en hel radda sol smycken också. Sebastians ring hade han ärvt av sin morfar. Det var han mycket glad för eftersom han tyckte väldigt mycket om honom.

"Godmorgon far, godmorgon mor, allt väl?" Frågade Sebastian när han kom in vardagsrummet. Hans mor tittade upp på honom och log varmt. Man kunde se att hon gråtit hon med.
"Godmorgon min son, ja en alldeles underbar morgon, eller hur Vanetta?" Svarade Alexander och lade sin blick på Sebastian som han sedan inspekterade från topp till tå. Vanetta nickade instämmande.

"Frukosten är serverad i matsalen!" Hördes en liten spinkig röst från köket. Alla tre gick sedan in i matsalen där det var dukat med allt från rostat bröd med marmelad till kokta ägg med kaviar. Sebastian hade alltid undrar vad alla andra åt till frukost, alltså de personer som var fattigare än Sebastians familj.

Elivia backar långsamt ut genom dörren. Hon tittar bakom sig innan hon försiktigt stänger dörren och springer ut i dagsljuset. Men vart skulle hon ta vägen? Utan föräldrar. Hon kunde ju i alla fall inte stanna här bland mördare i en tillsynes perfect stad.

Elivia började springa mot utkanterna av stan. Tårarna brände i hennes ögonvrår. Hon ger ifrån sig ett ljud som låter som det kommer från ett skadat djur. Hon hör steg bakom sig och dämpade skratt. Det här var som en jakt på ett djur. Och Elivia var djuret. Tänk om det inte fanns någon vanlig person i den här staden.

Efter ett långt tags springande kommer Elivia fram till en gränd. Utan några utgångar. Hon var som ett fångat djur. Hetsiga skratt stör tystnaden och Är livia tittar skrämt på mördarna.
" Om vi ger henne till familjen Zestrow kan vi kanske tjäna lite på det," säger en kall röst.
" Du har rätt, det gör vi," säger en lite feminim röst.
Det tar några steg närmare Elivia och Elivia vet att hon inte kommer undan. Hon sparkar och skriker men de är för starka. De sätter munkavel på henne och bär henne till ett stort fint hus.

Sebastian satte sig ned på sin egen plats. Hans syster brukade sitta mitt emot honom men hon hade tydligen inte kommit ut från sitt rum än. Sebastian funderade på att gå uppochner hämta ned henne.
"Petilla, är du snäll och hämtar ned Ingela till frukosten?" Det var Sebastians far som talade med sin grova stämma. Han lät inte alls glad. Men det brukade han för det mesta inte vara. Sebastians mor däremot var alltid glad. Hon var en glädjespridare och ville ingen något ont.

"Jag kan gå och hämta henne far.." sa Sebastian och innan hans far han protestera så sprang Sebastian raka vägen upp till sin systers rum.
Han drog upp dörren lite lätt och såg sin syster sitta på sin pall framför ett bord med en eligant spegel på. Hon kammade sitt mörkt bruna hår väldigt lugnt. När hon sedan såg Sebastian i spegeln så vände hon sin blick på honom och log snett.
Sebastian gick fram och strök Ingelas bleka kind.
"Mår du bättre?" Frågade han vänligt och Ingela nickade långsamt. "Kom så går vi ned och äter lite frukost då!" Tillade han och tog Ingelas hand i sin och de gick ned.

När de två syskonen hade kommit ned för trappan då knackar det plötsligt på dörren. Sebastian går fram och öppnar och blir chockad över det han ser.

Förlåt Menyria. Jag har haft mobil förbud i två veckor och sen glömde jag helt bort vårat rollspel!

Lite blod åker ner för handleden på mig. Jag försöker slita mig loss men det går inte. De är för starka. Dörren är öppen och jag tittar upp i killen som jag vet heter Sebastian ögon. Jag försöker få så mycket trotts med i blicken men jag vet att jag inte kommer att vinna det här. Hela jag vill kämpa och ta mig här ifrån men en växande sorg tar över mig.
Jag blir inburen i det fina huset. Det är ett vackert hus och om jag inte var så upptagen med att kontrollera mina känslor skulle jag kunna se mer av det. Någon lägger ner mig på golvet och mumlande röster avbryter min tankegång.