Prs med Wolf

Mall:

Namn:
Ålder:
Kön:
"Art":
Utseende:
Personlighet:
Familj:
Bakgrund:
Gillar:
Ogillar:
Övrigt:

Wolf

Namn: Rascal (Riktigt namn är Seumas Talmhach)
Ålder: 16
Kön: Manligt
"Art": Hamnskiftare
Utseende: Rascal har solbränd hy. Han är ganska lång för sin ålder och ganska mager. Hans näsa är liten och rund och hans ögon är sneda och lysande gröna. Han har långt, vitt hår och hans långa lugg döljer ibland hans ena öga. Liksom alla hamnskiftare har han spetsiga öron och huggtänder och klor. Han bär en brun, medeltida tunika och bruna läderbyxor. Han går alltid barfota och hans enda vapen är en pilbåge och pilar.
Personlighet: Rascal är en busig och envis person. Han är dock mycket vänlig och förstående och tycker inte om att skada andra. Han blir lätt deprimerad och är väldigt känslig när det gäller ord. Han har däremot en hög smärttröskel och ibland dröjer det länge innan han märker att han har blivit skadad. Han är väldigt lojal och skulle aldrig överge någon som behöver hans hjälp, oavsett om det är vän eller fiende.
Familj: En pappa
Bakgrund: Hans mor dog när hon födde honom och han blev uppfostrad av sin far. Hans far var sträng och tillät inte upptåg eller bus, fast det hindrade inte Rascal från att göra det bakom hans rygg. Han hade få vänner eftersom de fruktade hans far. Hans far är nämligen en amiral i kriget och när Rascal fyllde femton blev han tvingad att gå med i armén.
Gillar: Blåbär, frihet, solnedgången, vänskap, skogen, att bada m.m
Ogillar: Krig, fientlighet, orättvisor, små utrymmen, att skada andra, lök m.m
Övrigt: Kan förvandlas till en vit varg

Namn: Anaidelle (Kallas Anaid) Lilya
Ålder: 16
Kön: Femenint/Kvinnligt
"Art": Häxa
Utseende: Anaid har långt kastanjerött hår som går ner till höfterna, topparna är lite lockiga. Anad har bruna, klara ögon och svarta ögon fransar. Hennes mun är ganska liten men läpparna är ganska fylliga. Hennes näsa pekar lite uppåt och hon är ganska blek. Om man bortser från ett litet födelsemärke på högra käkbenet har Anaid inga leverfläckar eller födelsemärken på hela kroppen. Hon är ganska kort, nästan ett huvud kortare än de flesta och det stör henne ganska mycket. Men hon har långa ben och kan springa fort.

Personlighet: Anaid är en snäll och lättsam person som är svår att ogilla. Hon är inte den smartaste eller mest förtänksamma häxa du kan träffa på, men hon är kreativ och kommer alltid med nya och påhittiga ideer. Anaid är inte särskillt stark, men tack vare hennes envishet och målmedvetenhet är hennes magiska krafter starka vilket göra henne svår att mäta i strid. Anaid kan också vara väldigt mallig, även om hon aldrig skulle erkänna det är hon mycket stolt över sin blrd och sin skönhet.
Familj: Sin Far - Alaric Lilya, tre storebröder - Vagn Lilya, Adam Lilya och Norman Lilya
Bakgrund: Anaid hade förut en mor och en äldresyster som också var förlovad, men de båda dog i en eldsvåda för tre år sedan. Anaid är också en häxa, men de ända som visste om det var hennes mor och syster. Systern hade krafter hon också men när hon dog överfördes dem till Anaid och gjorde det väldigt svårt att dölja dem. Om hon inte döljer det kommer hon bli dödad för häxeri och hennes far skulle inte hjälpa henne eftersom han är kungens fjärde högste rådsmedläm. Kungen som just nu är i krig med hamnskiftarna skulle tro att hela familjen Lilya var hamnskiftare om det kom fram att dottern hade krafter utöver det vanliga. Alaric Lilya kunde offra vad som helst, inklusive sin familj, bara för att få behålla sin höga position.
Gillar: Att träna stids och bågkonst, andvända sina krfater, läsa, rida, glass, jordgubb, lila syrenblommor, långa hår, sin ända vän - Minosa Lewrise mm
Ogillar: Sina krafter, sin far och bröder, kung Halvar, Harald Mclauriez, onda människor, djurplågeri, brokolie, kriget, morotsbröd, kall soppa mm
Övrigt: Kan hantera en båge som sin höger hand.

Ska vi köra igång då?
Gör du första inlägget?
Wolf

Jag är väldigt dålig på att skriva först, men ska försöka.

Rascal öppnade ögonen. Det var hans fyrahundratredje dag i armén och han hatade det. Öppningen till tältet var stängd och de tre andra killarna i det stank av svett, smuts och blod. Rascal hävde sig ur sin bädd och gäspade.
Precis samtidigt öppnades tältet och hans far kikade in.
"Upp med er, era lata hundar!" ropade han och alla kom upp inom loppet av några sekunder. Rascal blängde surt på sin far och knuffade undan honom för att komma ut.
Hans far suckade. "Lägg av med den där attityden Seumas. Jag är din befälhavare, visa respekt", sade han bistert och Rascal vände sig mot honom. "Visst. Förlåt mig Sir", sade han spydigt och skyndade sig därifrån innan hans far hann svara. Han gick genom lägret av hamnskiftare tills han nådde dess ände. Lägret var belägrat bredvid en skog och Rascal älskade att komma undan krigets närvaro genom att vara där. Han gick in bland träden och lämnade lägret bakom sig.

Anaid gick med snabba steg genom korridoren.
"Aaaaaaaah!" skrek hon och klmpade förbi ett par förskräkta hovdamer.
Hur kunde de göra så emot henne? Det var vid frukosten det hade inträffat. Anaid hade som vanligt suttit tyst och väntat på att få rusa ifrån sin fars och sina bröders hemska närvaro då hovetsbudbärare kommit in med vad som i Anaids öron lät som domedagen.
Hennes far hade frågat vad det var för brev de fått och budbäraren hade svarat;
"Svar från hertig Bernad Mclauriez angående gifte målet mellan Harald Mclauriez och Anaidelle Lilya"
Anaid hade stelnat till i sin stol och sätt frågande på sin far som suckat och svarat;
"Kära dotter, jag hade helst velat bespara detta till middagen ikväll, men som läget ser ut nu, värkar detta oundvikligt"
Anaid hade svalt.
"Vad är oundvikligt kära far?"
Att kalla sin far för kära sved i munnen på Anaid.
"Jag och min goda vän Hertig Bernad Mclauriez har beslutat oss för att du och Hertigens son Harald, skall ingå ett äktenskap"
Anaid hade verkligen ingen lust att gifta sig med Harald. Han var inte elak, dum eller något annat, men han var så hård. Allt skulle vara så precis exakt, pojkar skulle strida flickor skulle brodera. Anaid var mer en impulsiv person och klarade inte av sådana människor som Harald, sin far och sina bröder.
Anaid hade stormat i all sin tysthet ut ur matsalen skrek nu ut sin ilska för full hals där hennes far inte kunde höra det.
När hon kom ut ur slottet rusade hon bort mot den stora skogen som skilde Hamnskiftarfolket -eller hedningarna, som far brukade säga- och människorna från varandra.
Där skulle hon få vara ifred. Det var hon säker på.

Förlåt att det blev så långt. Det är bara för att det är lite "Inlednings del" jag ska inte skriva så mycket igen.

Ingen fara, jag gillar långa inlägg.

Rascal sparkade på en sten. Dumma far, dumma krig.
Han måttade ännu en spark mot stenen och skickade iväg den ner i en liten bäck med ett plums.
Han suckade och sjönk ned i mossan.
Han förstod inte ens varför kriget att börjat.
Han visste att människorna startat det, men han visste också att hamnskiftarna inte gjort något för att förhindra det. Han antog att de bara var för olika för att komma överens. Rascal lade sig ned på rygg och kliade sig på magen. Hans långa vita hår spred ut sig i mossan och solen speglades i hans gröna ögon. Om han bara kunde övertyga människorna och sin far att prata i stället för att slåss.
Det var bara i skogen han kunde vara sitt lugna, fridfulla jag.

Anaid sprang in i den lugna skogen. Hon skrek så att fåglarna flög och ekot fortsatte att härma henne väldigt länge.
När hon till slut blev tyst var det dödstyst i skogen. Bortsätt från beckens fridfulla porlande.
Hon lade sig ned och blundade. Hörde sina andetag och becken.
Hon kunde riktigt höra skogen andas.
Eller vänta. Hon satte sig upp.
Det där var inte skogens andetag.
Hon vände på huvudet och stirrade över på andra sidan becken.
Det låg någon där.

Rascal ryckte till när han hörde ett skrik eka genom skogen. Han tvingade sig att ligga stilla och till slut slutade skrikandet. Det var förmodligen bara någon stackars mänsklig spion som blivit upptäckt.
Han suckade och korsade benen. Men så hörde han fotsteg och hur någon lade sig ner. Han lyfte på huvudet.
På andra sidan bäcken låg någon och stirrade på honom. Han såg snart att det inte var en hamnskiftare.
Tjejen som låg där hade inte spetsiga öron, vilket innebar att hon var en människa... Rascal flög upp och såg på henne med uppspärrade ögon. "Skada mig inte, jag är inte här för att spionera, snälla!" kved han och höll upp händerna i ett meningslöst försvar.

Anaid hade blivit upptäckt. Personen på andra sidan bäcken flög upp och utbrast med en konstig dialekt;
"Skada mig inte, jag är inte här för att spionera, snälla!"
Anaid rodnade. Tänk om han var från hovet och hade hört henne skrika! Han skulle säkert säga till hennes far hur hon bettet sig, det skulle sluta illa.
Anaid reste sig och drog sin dolk (som hennes far inte hade den blekaste aning om att hon hade i sin ägo).
"Jag lovar att inte skada dig så länge du inte talar om för min far att jag..."
Anaid hejdade sig.
Det var nu hon verkligen såg vem han var. Eller snarare vad han var.
Just nu stod hon öga mot öga med en hamnskiftare.
Anaid gapade och försökte få djud ur sin mun men det ända hon lyckades åstakomma var gurglanden och konstiga läten som;
".....aggscheh......"
Anaid ryggade tillbaka och gick flera steg bakåt tills hon slog huvudet i ett träd och trillade till marken.
Nu hade hennes motståndare övertaget över sitvasionen. Han skulle säkert döda henne.
Anaid tog ett hårdare tag om dolken.

Rascal blev förvirrad när människan började prata om sin far, men han förstod snart att hon hade misstagit honom för någon annan. Hon verkade inse det då hon började gurgla och gå baklänges bort från honom.
När hon slog i huvudet kämpade han mot impulsen att springa till hennes hjälp. Om han gjorde det skulle hon säkerligen köra kniven i honom.
Om hon bestämde sig för att försöka besegra honom skulle han inte ha något annat val än att besegra henne först, även om han helst undvikit strid. Han slöt ögonen och började förändras. Förvandlingen var vacker och bländande och han visste att människor ofta blev berörda av den.
Strax stod där i stället en liten och smidig, vit varg med gnistrande gröna ögon. Han drog upp den övre läppen och blottade sina tänder i ett morrande.
Sakta gick han närmare med bakåtstrukna öron och rak svans.