Prs Wolf och Dragon Fantasy

Namn: Alexis Dandy
Smeknamn: Dex
Ålder: Jag tänker mig dem som typ 16, men kan ändra om du inte håller med
Kön: Male
Utseende: Svart, vildvuxet hår som räcker honom till axlarna, solbränd hy, en ganska liten näsa och smal mun. Hans ögon är djupt gröna och ganska stora. Han är normalt lång och ganska mager.
Egenskaper: Är bra med knivar och har snabba fingrar. Han har bra reflexer och är kvick. Har dock svårt för att döda och tycker inte om blod.
Personlighet: Vänlig, men tystlåten. Trogen och lojal. Vill alltid hjälpa till på något sätt och tycker inte om att vara ensam. Söker ofta någon att trösta eller bli tröstad av.
Övrigt: Han mamma dog när han var liten och hans pappa blev en zombie när han var 14

Vildvittra

Namn: Tyra Vide
Ålder: 17 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Övrigt: Tyra hade varit på besök i landet och befann sig på flygplatsen hem till Sverige då allt bröt ut.
Hon har inte haft en chans att kontakta de där hemma eller veta om det utbrytit där med.

Jag måste bara fråga hur den här apokalypsen bröt ut. Var det ett virus? Och i så fall är det luftburet? Eller förs det vidare med bett?

Tyra svor till och sannade motorcykeln längst den grusbelagda landsvägen. Något var fel på motorn, det rykte ur den.
"Helvette" muttrade hon på svenska och såg sig snabbt om. Hon såg inget som kunde betyda fara så hon knäböjde vid den för att se om den kunde lagas. Det var en varm sommardag och solen gassade över henne och över de vidsträckta åkrarna som bredde ut sig längst vägen. Detta var en ganska platt idealisk plats att vara på. Hon kunde se milsvida och vara beredd om något dök upp. Det enda felet var en liten skog längst ena kanten hon borde hålla mer koll på.
Hon svor åter innan hon tände en cigarett och började fixa med motorn, dock var den överhettad vilket gjorde att hon inte kunde röra den försen den svalnat. Helvette, hon kunde inte stanna här efter mörkrets inbrott och hon kunde inte heller lämna motorcykeln som var hennes enda medel att ta sig snabbt fram.
Hon suckade och drog undan sin eldröda kalufs, ställde sig upp och blåste ut rök ur munnen för att vänta och fundera ut en ny plan.

Dex bände långsamt upp skjutdörrarna. Försiktigt, utan att ge ifrån sig ett ljud.
Hans små knivar skavde emot benet där de låg i byxfickorna. Han var tvungen att skaffa ett fodral eller något åt dem.
Han tvingade sig att fokusera på dörrarna i stället. Kofoten han hittat på parkeringen fick till slut upp dörrarna och Dex smög in i den mörka livsmedelsbutiken.
Han stannade upp och lyssnade, men hörde inget förutom hans egna nervösa andhämtning.
Fortfarande smygande började han vandra nerför raden av hyllor. Han plockade på sig saker som höll länge och stoppade kvickt ner dem i ryggsäcken.
Han rättade till den blå scarfen han fått av sin far samtidigt som han slängde ner en burk med inlagd gurka. Han stannade upp vid frysdisken och tittade på det rosa köttet. Det gjorde honom illamående så han skyndade vidare till drickan. Tre halvliters flaskor med vatten fick han med sig innan han gick ut. Dex såg sig omkring.
Butiken var den övergivna lilla byns nordligaste byggnad och bakom butiken växte en liten grupp träd som bildade en liten skog. Överallt annars sträckte sig bara döda åkrar, mörka hus och dammiga grusvägar.

Tyra hade dragit ner motorcykeln ner i ett av dikena och lagt över lite gräs och blad för att dölja den från andras blickar. Den var hennes, hon hade hederligt tagit den från flygplatsen när allt utbröt. Dess ägare hade aldrig hunnit fram till den innan han blev biten. Tyra hade inte dåligt samvete över detta, det handlade om överlevnad och inte om rätt och fel längre. Hon hade levt för sig själv och klarat sig själv sedan det hela började. Det hade gått bra, men hon saknade sällskapet av någon, tala med någon.
Nu gick hon längst landsvägen på väg till den lilla byn hon sett då hon åkte förbi. Hon kunde lika gärna göra nytta och sno åt sig lite mat eller något medans hon ändå väntade.
Landsvägen bryter av till en mindre väg som går mellan två byggnader, den ena en butik vad hon senare förstår. Hon ska just till att kliva fram då hon ser någon, någon som inte tycktes vara en av de levande döda. Lågt svor hon till och gömmer sig bakom en av tunnorna som står där för att betrakta människan.

Dex stelnade till. Efter att ha varit på flykt så länge hade hans instinkter blivit skarpare. Han kände sig betraktad.
En zombie skulle aldrig betrakta sitt byte, den skulle bara anfalla utan plan. Antingen så var det ett djur, eller så fanns det faktiskt en människa kvar i staden.
Han låtsades inte märka något och tog några steg bort från butiken innan han drog upp knivarna och höll dem redo.
"Jag vet att du är där! Stig fram", ropade han och väntade på svar. Han svettades och knivarna kändes hala i händerna på honom, men han tvingade sig att stå stadigt.
I värsta fall kunde det vara en människa som var desperat och skulle döda honom bara för hans tillhörigheter, men i bästa fall kunde det vara någon att resa tillsammans med. Dex var trött på att vara ensam och utsatt.

Tyra svor till då hon var upptäckt, men hon spände sin båge och klev fram ur skuggorna. Hon betraktade killen, som visserligen bar knivar men i övrigt inte verkade vara mycket för världen. Pilen höll hon riktad mer mot hans lår än som ett hot. På så vis ville hon visa att hon inte ville någon skada, men att hon inte drog sig för att döda om så behövdes. Det handlade om överlevnad och så var det.
"Hej." sa hon lågt för att ha något att säga på en engelska med svensk dialekt. Hon betraktade honom en kort stund och fortsatte.
"Sätter du dina knivar i sina fodral så sänker jag bågen." sa hon långsamt och gjorde som hon sagt. Även hon hade knivar till försvar om så skulle vara och hon hängde fast pilbågen på sig.

Dex stirrade på tjejen som stigit fram och fäste sedan ögonen på pilbågen. Han hade inte lust att bli skjuten och då hon sänkte den gjorde han som hon sagt och stoppade undan knivarna.
Hon verkade utländsk och Dex undrade hur länge hon varit i Sverige.
"Hej...", svarade han sedan lågt och tvekade en stund innan han tog några steg fram.
Tjejen utstrålade en självsäkerhet som gjorde Dex nervös. Om hon bestämde sig för att anfalla skulle han inte ha en chans. Men om hon blev hans allierade skulle ingen annan ha en chans. Det var bäst att han spelade sina kort rätt om han ville det.
Han sträckte sakta fram sin hand. "Jag är Dex. Vad är ditt namn?" frågade han och log svagt.

Tyra tog vaksamt ett steg bakåt då han tog ett framåt. Men han verkade inte vilja gå till attack, så då han drog fram handen och hälsade tog hon tvekande hans hand i sin.
"Trevligt att träffas Dex, jag heter Tyra." svarade hon och flinade sedan till innan hon släppte taget. Hon tyckte det hela kändes för formellt och hon var osäker när det gällde kroppskontakt med en annan människa.