Little Miss Freak (Sv)

Titel: Little Miss Freak
Författare: Matilda weasley
Raiting: G-PG
Utspelar sig: 1a generationen
Färdigskriven:Nej
Antal kapitel: 1 än så länge
Handling: Den här berättelsen kommer att handla om Petunia och Lily Evans (Senare Dursley och Potter, men det är en annan historia) och deras relation med varandra under Lilys år på Hogwarts. Kommer antagligen skifta mellan Lilys persperktiv och Petunias. Hoppas någon vill läsa!

Little Miss Freak - Prolog/Pilotkapitel/whatever

Min syster och jag stod varandra väldigt nära som små, jag kommer inte riktigt ihåg när vi började dra oss åt varsitt håll. Eller jo förresten, det gör jag. Det var sommaren min yngre syster hade fyllt elva år, jag hade fyllt fjorton år och hon fick det där konstiga brevet. Ett brev där det stod att hon var ett missfoster, eller egentligen stod det att hon var en häxa och skulle börja på en skola som hette Hogwarts. Sak samma. Sedan en dag träffade hon pojken, en pojke med svart, axellångt, stripigt hår som han aldrig tycktes tvätta. Severus Snape presenterade han sig som. Lily kallade honom för Sev, jag kallade dem båda för freaks. Nu som vuxen ångrar jag mig för att inte tagit så stor del av hennes liv efter att hon fått brevet. Jag var ung och avundsjuk, det förstår jag nu. Jag förstod redan innan jag skickade brevet till den där Dumbledore att jag aldrig skulle bli som Lily och få studera magi. Mamma och pappa hade alltid föredragit Lily, lillasyster, underbarnet, före mig, Petunia, storasyster, medelmåttig. Och när hon kom in på Hogwarts kan man ju tänka sig att våra föräldrar skulle ta lite avstånd från Häxan, som ändå skulle vara uppe någonstans i Skottland hela skolåren med andra som hon och bara komma hem på loven. Men nej, både mamma och pappa blev alldelles till sig, precis allt handlade om Lily, det var Lily hit och Lily dit. Våra föräldrar köpte allt möjligt till henne, kläder av den finaste kvalitet de hade råd med, alla nödvändiga och onödvändiga skolsaker, tillomed en uggla! En vacker snövit honuggla som Lily och mamma länge satt och funderade på vad de skulle ge henne för namn, tillslut kom de fram till namnet Dahlia, och jag kan erkänna att det passade in i blomtemat mamma kommit på. Vår gråa familjekatt Jasmine tyckte dock inte om Dahlia alls och var precis så mot ugglan som jag försökte vara. Elak. Jag kommer ihåg dagen hon skulle åka till Hogwarts som om det var igår. Hon var så stolt, så glad, så förväntansfull att hon nästan sprack. Mamma hade flätat hennes långa röda hår i en lång fläta som hängde långt ner på hennes rygg och hon hade redan sin skolklädnad på sig på morgonen när vi skulle åka till Kings Cross för att vinka av henne. Hennes stora, stolta leende med fräknar i hela ansiktet etsade sig fast i mitt minne och det är fortfarande så jag tänker mig min lillasyster när jag tänker på henne. Vilket är flera gånger varje dag. Jag minns att mamma var så stolt att hon grät och pappa kunde inte sluta le. Jag skulle också vara stolt, som en snäll storasyster skulle ha varit, om det inte var för att jag var så upptagen med att tänka på att mamma och pappa aldrig hade varit, och antagligen aldrig skulle, vara så stolt över mig. Lily var alltid så ödmjuk och erbjöd sig att låna ut sina böcker till mig trots att jag inte skulle ha användning för det jag läste. När hon kom hem på långhelgerna berättade hon alltid vad hon hade varit med om under terminen och frågade alltid om jag ville leka med Dahlia med henne och som tack tryckte jag bort henne från mitt liv. Hon försökte i flera år att komma närmre mig igen och tillslut gav hon upp men jag vet inte om hon någonsin kom över att jag så hastigt stötte bort henne så långt bort att det var omöjligt att någonsin komma tillbaka även om jag ångrade mig och försökte av hela mitt hjärta. Det som var gjort var gjort hur mycket jag än önskade det ogjort.

Såklart älskade jag min yngre syster, så som jag alltid hade gjort och alltid kommer att göra. Men jag tror att de känslorna begravdes för djupt under all avundsjuka och kom inte fram förräns det var för sent. Morgonen jag hittade hennes lille son, Harry, på trappan drabbades jag av en övervälldigande känsla av att något var fel. Och när jag läste brevet kom alla mina känslor för Lily som en stor våg och dränkte mig nästan. Brevet, skriver av rektor Dumbledore själv, som förklarade varför Harry inte var med sina föräldrar och att min älskade lillasyster var död.


GinnyWeaslyy Mr.Lupin True Potterhead Lele Fairy Tale Är ni intresserade?

Bevakar ofc! Jätte bra!!

Ååå!!! Väntar på fortsättningen med hjärtat i halsgropen!

Wow, superbra skrivet! Jag fick tårar i ögonen och läser såklart.

Bevakar!!

Jättebra! Bevakar!

Jag läser!

Åh vad bra! läser ofc ♥

Läser självklart, du är en jättebra författare så jag skulle vara korkad om jag inte läste.

Du är en fantasktisk författare! Läser!